Mellandagstankar

Så var julen över för denna gång. Det blev väl ungefär som väntat. Barn som vaknade alldeles för tidigt (Bus vaknade kl 03.00 och Lilla O 04.00 på julaftonsmorgonen) sprickfärdiga av förväntan inför dagen. De allra viktigaste julklapparna öppnades på morgonen och resten tog vi med hem till min syster där vi tillbringade kvällen. Bus längtade hem, han har blivit allt mer osocial det senaste året. Vi åkte hem tidigt och fick avsluta julaftonskvällen i hemmets lugna vrå.

Resten av julhelgen har vi hållit oss till största del hemma. Trots det kom ett stort utbrott igår. Orsaken var en lång historia som jag inte orkar gå in på här men Bus kände sig illa behandlad av några kompisar och hans ilska gick ut över mig. Han öste över mig knytnävsslag, vrålade och skrek, knuffades och sparkades.

Vi hade en lång diskussion efteråt när han lugnat ner sig. Det var ju mest jag som pratade såklart. Han ansåg att jag fick skylla mig själv eftersom jag gjort honom arg. Jag blir så ledsen när jag tänker på hur vår framtid ser ut. Bus är 11 år nu. 154 cm lång och väger endast 40 kg. När han blir arg får han ofattbar styrka. Det låter ju löjligt att en så liten kille ska kunna skada en vuxen människa men tro mig, det kan han. Hur ska det bli när han blir 15? Han kommer säkerligen att bli lång eftersom både jag och Pappa L är det. Hur stark ska han inte bli då?

Kring nyår har jag alltid känt ett vemod och inte alls något sug efter fest och roligheter. Vet inte varför men ångesten har alltid funnits där som en värkande klump i bröstet när nyårsafton närmar sig. Ser inte alls fram emot det nya året. Jag vill slå på bromsen nu. Det finns allt för många frågor utan svar och det gillar jag inte. Min bästa kompis är mycket allvarligt sjuk, Bus utredning ska vara färdig om drygt 1 månad och några månader framåt väntar det som just nu känns som ett stort svart hål som sakta drar mig till sig. Min sjukersättning tar slut och jag har ingen jävla aning om vad som händer sedan. Jo, visst vet jag att jag blir inskriven på arbetsförmedlingen men vad hjälper det när jag fortfarande är lika förbannat sjuk som tidigare.

En ljusglimt ser jag långt där framme år 2010. Det är vår resa till Turkiet. Vi åker i juni och just nu är det den veckan som tänder en liten liten låga i min kropp.

Nyårsafton firar vi i stillhet här hemma. Det blir något gott att äta och förhoppningsvis en bra film. Fyrverkerier skippar vi och skumpan också. Det känns bäst så.

Kram till er alla!

Nedräkning

"9 dagar kvar!!!" Det var i princip Bus första ord idag när han vaknade. Han längtar enormt mycket till julafton. Faktiskt längtar han så mycket så han troligtvis fått högt blodtryck på köpet.

Vid de senaste kontrollerna på Bup har hans blodtryck legat lite över gränsen och nu ska det utredas vad det beror på. Visserligen kan hans medicin orsaka högt blodtryck men den har han ju ätit i flera år nu så jag tror att orsaken är något annat. Han tillbringar ju väldigt mycket tid framför datorn och tv:n, mer nu än tidigare, och jag läste någonstans att undersökningar visar att sådant kan höja blodtrycket på barn. Blir svårt att dra ner på det också eftersom datorn hör till Bus specialintresse och det är genom den han umgås med de få kompisar han faktiskt har.

De två viktigaste julklapparna har han fått veta att han ska få. Allt för att mildra oron. Men han längtar ju såååå mycket ändå.

Lilla O tycker det är orättvist att Bus vet vad han ska få i julklapp och hon tycker att hon minsann också kan få veta vad hon ska få. För att snabbt slippa en massa gnäll och tjat bestämde jag mig för att avslöja en julklapp om det nu var så viktigt för henne. Hennes ögon tindrade när jag berättade att hon ska få: "En platt-tv, en zebramatta och två tavlor...." Hon såg helt enkelt överlycklig ut tills jag avslutade meningen: "....till dockskåpet!". Då slocknade de tindrande ögonen och svämmades istället över av tårar. Hon trodde såklart att hon skulle få en riktig platt-tv, en alldeles äkte zebramatta och två nya fina tavlor till hennes eget rum! Fy vilken taskig morsa! Jag hade ju inte haft en tanke på att det skulle kunna missförstås. Kände mig som ett pucko och försökte släta över och trösta så mycket det gick.

Tur att den där jäkla dagen närmar sig med stormsteg för man vet aldrig vad jag hinner med att sabba annars. Har i allafall bestämt mig för att åka till Rusta idag och hoppas på att kunna köpa en vit tigermatta, det är väl så nära zebra man kan komma tycker jag....

Slutligen vill jag tacka för alla kloka kommentarer till mitt förra inlägg. Min systerson är efter omständigheterna ok och polisanmälan kommer att göras i dagarna. Jag hoppas även att det leder till att förövarna (som visade sig vara 5 st) får den hjälp de behöver för att inse att deras beteende behöver ändras.

Kram till er alla!