Semestern närmar sig

Nu var det länge sedan jag skrev ett inlägg. Har haft det lite jobbigt både med mig själv och min älskade Prins Bus. Min fibromyalgi har varit extra grym mot mig den senaste tiden och det är både smärtsamt och tröttsamt.

Nu är det i alla fall sommarlov! Fast jag anar att det kommer att bli mer livat än på länge här hemma. Prins Bus måste göra ett uppehåll med sin medicin och det skall pågå hela sommarlovet. Det innebär att vi kommer att ha en 10-åring som skuttar runt här hemma från morgon till kväll, fylld av överskottsenergi som bara måste ut på något sätt. Jag blir trött av bara tanken på att detta skall hålla på i ytterligare 2 månader. Lilla O är mitt uppe i någon slags 5-års trots. Hon vill synas, märkas, höras lika mycket som sin storebror.

Nästa vecka skall vi göra något som vi möjligtvis kommer att ångra. Vi åker till Kolmården för ett 2-dagars besök där och skall övernatta på Vildmarkshotellet. Bilresan blir en utmaning eftersom det tar ca 5 timmar enkel resa. Det innebär att vi skall åka väldigt mycket bil, titta på väldigt många djur, trängas med väldigt mycket folk och hålla reda på 2 väldigt stökiga barn under dessa dagar. Varför gör vi då detta? Är vi självplågare? Älskar vi svåra utmaningar? Nej, men vi tycker att Vildmarkshotellet behöver livas upp och djuren behöver väckas ur sin dvala av 2 pigga ungar som delar med sig av sin livsglädje och energi! ;-)

Tågresa och vita lögner

Lilla O får ofta finna sig i att vår vardag handlar om att anpassa allt efter Prins Bus. Låter tragiskt men det är sant. Det händer att hon klagar och det med all rätt. Försöker ibland få lite tid på tu man hand med henne och göra något som hon tycker är roligt. Igår var det en sådan dag. Sedan länge hade vi planerat en resa till Stockholm.

Lilla O var pirrig innan resan och när hon vaknade tidigt på morgonen skakade hela hon av nervositet. "Det är bara knäna som är avslappnade" sa hon. Vi åkte tåg och tillbringade sedan nästan hela dagen på Junibacken bland Pippi och Karlsson på taket och Sagotåget. Det blev en mycket härlig dag och Lilla O var lycklig.

När vi åkte hem ringde Prins Bus. Han grät och var mycket upprörd. "Pappa sa att jag inte fick plats i bilen när han hämtar er på tågstationen! Jag ville följa med!!". Jag förklarade att vi hade ju pratat om det tidigare att när vi skulle bli hämtade kunde han inte följa med eftersom han inte fick plats i bilen då vårt resesällskap också skulle åka med. Han började skrika åt mig och slängde sedan på luren.

Tåget stannade för ett möte och jag förstod att vi skulle bli lite försenade till vår tågstation. Min man hade redan åkt hemifrån och Prins Bus skulle bli ensam längre än vad det var tänkt. Det kändes inte bra att han var ensam hemma när han var så upprörd. Jag ringde hem, han lyfte på luren och slängde på den direkt. Jag ringde igen och igen och igen och han upprepade samma procedur varje gång. Nu började det kännas jobbigt för mig och jag förbannade det där jäkla tåget som fortfarande stod stilla. Efter en liten stund ringde min mobil och jag såg på displayen att det var Prins Bus som ringde. Jag hann inte ens säga hej förrän han vrålade i mitt öra: "JAG VILL INTE PRATA MED DIG, F A T T A D E T!!!!". Efter de orden slängde han på luren igen. Säkrast att inte ringa honom fler gånger, tänkte jag.

När vi kom hem hörde jag dörren till hans rum slå igen med en fruktansvärd smäll. Jag tassade upp för trappan, knackade lite lätt på dörren och gick in i hans rum. Datorn var igång och tv:n stod på med högsta volym. Soffan var tom och likaså sängen. Jag tittade under sängen. Ingen unge där. Jag gick in i vårt sovrum och letade där. Ingen unge där heller. Kände tålamodet tryta och röt: "Vill du ha tv-spelet kvar så kommer du fram NU!". Då hörde jag en ilsken röst från hans garderob: "Jag är så jäkla arg på dig och vill inte träffa dig!". "Jamen, du ville ju träffa mig, det var ju därför du blev sur när du inte fick plats i bilen" försökte jag. Han svor och gormade inne i garderoben och ännu värre blev det när jag öppnade dörren och drog ut honom därifrån.

Lilla O hade smygit efter mig och stod bakom mig slickandes på en klubba jag köpt åt henne på Junibacken. Det gick såklart inte obemärkt förbi Prins Bus. "Och vart är min klubba då?" Jag sa att jag inte hade köpt någon klubba åt honom och det var ju som att hälla bensin på elden. Tänk så fruktansvärt dum mamma jag var. Köpte klubba åt lillasyrran men inte åt storebror. Han ältade detta i en evighet tills jag inte orkade längre utan drog en vit lögn om att Lilla O köpt klubban för egna pengar. Han stirrade på mig en stund, sa sedan: "Jamen då så!". Sedan skuttade han ner för trappen och bråket var över för denna gång.

Prins Bus och hans fiende

I måndags kom beskedet om Prins Bus nya klass. Av 26 elever är endast 7 st hans nuvarande klasskamrater. Det blir många nya barn.... Många nya föräldrar som skall informeras om Prins Bus funktionshinder. Många som skall tycka att vi är urusla föräldrar och att Prins Bus är en jäkla bråkstake. Nya barn som skall möta mig varje dag vid skolan och tala om för mig att min son minsann "varit jättebråkig".

En pojke som varit Prins Bus klasskamrat sedan 6-års har tagit för vana att alltid informera mig om hur bråkig min son är. Denna pojke är Prins Bus fiende nr 1. Vi kan kalla honom "Ali". De har aldrig kommit överens och kommer heller aldrig att göra det. Jag har gång på gång påtalat detta för skolpersonalen. Håll dessa pojkar från varandra!

När Prins Bus gick i 2:an hände den första allvarliga incidenten. Ordinarie lärare hade semester och klassen hade vikarie. När vi hämtar Prins Bus efter skolan vinkar vikarien in mig i klassrummet och säger att det hänt något hemskt. Hon hade placerat Prins Bus och Ali brevid varandra och lämnat dem utan uppsikt medans hon läste en saga för övriga barn. Hennes misstag gjorde att pojkarna i vanlig ordning blev osams och eftersom Prins Bus saknar impulskontroll tog han en blyertspenna och högg den i ansiktet på Ali. Han missade ögat med någon cm.

Tidigt i våras inträffade den andra allvarliga incidenten. Klassen hade träslöjd och Prins Bus och Ali lämnades obevakade igen. Ali retade Prins Bus som svarade med att ta närmsta verktyg (ett skjutmått) och sticka det i Ali´s rygg. Det blev bara små stickmärken men det har ju kunnat sluta med katastrof, speciellt eftersom Prins Bus täljt med kniv strax innan. Efter denna händelse sattes det in en extra resurs för att hjälpa Prins Bus på slöjden.

Jag vet ju att denna Ali säkerligen har något slags funktionshinder själv, det är sådant man lärt sig känna igen med åren. Jag har ändå svårt för denna pojke. Jag har dåligt samvete för det men man kan ju inte tycka om alla barn och hans jobbiga sätt att varje dag berätta för mig hur oduglig son jag har gör det ju inte lättare för mig att gilla honom.

För någon vecka sedan tappade jag själv kontrollen. Skolan hade varit och badat och jag väntade vid skolan. Ett helt gäng med barn från olika klasser kom gåendes och Ali var en av dem. Han tog tillfället i akt och ropade över skolgården att "Idag har Prins Bus bråkat jättemycket!". Jag rusade fram till honom, lutade mig över honom och sa: "Aldrig mer säger du ett ord till mig! Jag vill inte höra dig säga vad min son gjort och inte gjort! FÖRSTÅR DU?". Ali blev så paff att han nästan ramlade baklänges. Han såg livrädd ut och försvann snabbt in i skolhuset. Har inte hört ett ord från honom sedan den dagen.


När det började talas om att klassen skulle delas inför nästa år var min enda önskan att de skulle dela på Prins Bus och Ali. Nu vet jag att så kommer det att bli. Skolan har tänkt till och tycker även de att dessa pojkar inte passar ihop. Äntligen...

Oro

Vill börja med att tacka för fina kommentarer! När jag började blogga var det främst för att få skriva av mig, jag trodde inte någon annan skulle vara intresserad av att läsa. Nu märker jag ju att det finns några personer där ute som tittar in på min blogg då och då och det är jätteroligt!

Dagens inlägg kommer att handla om oro. På ett nät-forum ställdes frågan om sorgen och oron när man har ett "bokstavbarn" någonsin går över. Oron över att det inte skall gå bra för barnet och sorg över att man vet att det kommer att bli en livslång kamp för detta barn. Min oro finns där hela tiden medans sorgen kommer och går i perioder.

Prins Bus är inte som andra 10-åringar. Han tänker aldrig på konsekvensen av sitt handlande utan följer minsta impuls. Det kan handla om att med full fart cykla utför en skogsstig och tro att han kan hoppa med cykeln över en stubbe. Det slutar med en luftfärd över styret och en rejäl smäll backen när han landar. Att sedan fråga honom: "Men herregud, vad tänkte du på?" funkar inte för han tänkte inte alls, han bara gjorde. Precis som han gör med allt hela tiden.

När jag är med påminner jag honom ständigt, hjälper och hindrar honom från att göra tokiga saker. Förhoppningsvis kommer hans behov av detta att minska ju äldre han blir. Men jag vet inte.

Oron över att han skall bli illa behandlad av andra barn och vuxna finns alltid. Han är ju ett tacksamt offer. Har haft en hel del diskussioner om detta med föräldrar till hans klasskompisar. En mamma tyckte att när skolan ett år hade Nobelfest med prisutdelning och allt, borde Prins Bus fått ett pris som årets bråkstake. Jäkla människa! Jag oroar mig för att han i framtiden skall träffa på fler sådana idioter som vill honom illa.

Har jag tråkigt så skall du ha tråkigt!

Det är en orolig tid för Prins Bus. Han hatar förändringar och till hösten väntar en mycket stor förändring i hans liv. Hans skola skall stängas och alla elever flyttas till en mycket större skola som är nyrenoverad. Klassen skall delas upp och nya elever från en annan skola skall bli Prins Bus nya klasskompisar. Ny skola, nya klasskompisar, nya lärare. Det blir många förändringar på en och samma gång.

Planeringen har i vanlig ordning gått alldeles för långsamt och nu är det snart sommarlov och inga klara besked finns att få. Detta ställer till stora problem för Prins Bus. Han blir orolig och det yttrar sig i att han bråkar.

Han har en bästis som bor granne med oss och det är som om denna kille är Prins Bus enda fasta punkt just nu. Honom klänger han sig fast vid och han vill vara med honom all vaken tid. Om bästisen inte är hemma vet jag att då väntar oss en bråkig dag.

Häromdagen var en sådan dag. Prins Bus vankade oroligt av och an här hemma. Grubblade över om kompisen skulle komma hem snart. Hade tråkigt. Tog ut sin frustration på Lilla O som fick både en och två smällar av sin bror. Jag gav på förslag att de skulle hoppa på studsmattan en stund (för att han skulle förbruka lite överskottsenergi) men det urartade direkt. Prins Bus blev våldsam och ännu en gång fick Lilla O känna på hans ilska. Jag bad honom kliva ner från studsmattan och gå in i huset men det hade han ingen som helst tanke på att göra. Han skuttade runt, runt hånskrattade åt både mig och Lilla O.

När han stannade upp för ett ögonblick passade jag på. Fick tag på honom och lyfte ner honom från studsmattan och in i huset genom altandörren. Prins Bus svor åt mig men i nästa sekund rusade han ut genom ytterdörren och så var han tillbaka på studsmattan. Nu var jag riktigt arg. Så pass arg att han tyckte det var säkrast att springa in i huset igen genom altandörren. Väl inne låste han altandörren och gapskrattade åt mig som stod utanför, arg som ett bi.

Vi mätte varandra med blicken och i exakt samma ögonblick kom vi båda på att min enda chans att komma in i huset igen var genom ytterdörren. Jag hade inga nycklar på mig och om dörren var låst från insidan skulle jag inte ha en möjlighet att komma in. Jag sprang som jag aldrig sprungit förr och det samma gjorde Prins Bus. Han tänkte låsa mig ute. Vi kom fram till ytterdörren samtidigt och jag ryckte upp den just när han skulle vrida om låset. "Tänkte du verkligen låsa ut mig?" frågade jag. "Om jag har tråkigt så skall fan i mig du också få känna på hur det är att ha tråkigt" var hans svar.

Nu går jag inte utanför dörren utan att ha nycklar med mig. Vågar ju inte riskera att någon har tråkigt och tycker att jag är värd detsamma.

Äntligen!

Jag har gjort ett litet blogguppehåll. Orken och inspirationen har gått på sparlåga men nu tar jag nya tag.

I torsdags var det dags för besök nr 2 hos sjuksköterskan som skulle hjälpa Prins Bus med hans fobi mot sprutor och blod. Besök nr 1 gick otroligt smärtfritt. Sköterskan var en äldre dam som var mycket bestämd och rak på sak men ändå väldigt snäll. Precis rätt person för Prins Bus. Hon berättade ärligt för honom att han aldrig kommer att bli en person som gillar att ta blodprov men vissa saker måste man göra även om man inte gillar det. Man måste vara modig och stå ut ändå. Prins Bus var skeptisk men gick med på att prova bedövningssalva till nästa besök. Då skulle han få stryka med en nål mot armvecket för att förstå att bedövningen verkligen fungerade. Provet var inplanerat till veckan efter.

Plåstret med bedövningssalvan sattes på armen så snart Prins Bus slutat skolan och 1 1/2 timme senare var vi på barnmottagningen. Sköterskan plockade fram nålen och Prins Bus skulle stryka försiktigt med den över armvecket men han var så nervös så han skakade och råkade istället sticka sig inte bara 1 utan 2 gånger. Sköterskan blev förvånad och Prins Bus likaså. Men det kändes ju inte! Inte det minsta lilla! Nu insåg han det och skyndade sig att säga: "Ta provet NU!". Vit i ansiktet såg han när sköterskan fyllde 5 rör med hans blod. När det var klart tog han själv ut nålen och han var så lättad att han nästan svävade på vägen hem. Detta var en milstolpe i hans liv! Vilken känsla det måste vara för honom att klara en sådan sak som han har varit livrädd för hela livet.

Till sist vill jag dela med mig av en dikt som jag hittat på nätet.

A child is like a butterfly in the wind

Some can fly higher then others

But each one flies the best it can

Why compere one to another?

Each one is diffrent

Each one is special

Each one is beautiful

Terapi

Jag har ont i mitt lillfinger. Orsaken är att Prins Bus sparkat på det. Jag skall ta hela historien från början:

Våra kontaktpersoner på Bup kommer ibland hem till oss. I förrgår var det dags för ett nytt besök. Jag fick då veta att det nu är dags att påbörja terapin som skall göra Prins Bus kvitt sin fobi mot sprutor och blod. På tisdag nästa vecka är det dags för första träffen med sjuksköterskan som skall hålla i detta.

Detta är ju Prins Bus STÖRSTA skräck här i livet. Just därför är det nödvändigt att en gång för alla ta itu med det. Vi har försökt tidigare, först med hjälp av BVC och sedan lekterapin på närmsta barnsjukhus. Det gav inget resultat. Nu har han medicinerats i 1 års tid för sin adhd och inga som helst prover har tagits p g a att han är så otroligt rädd. Jag vet att det är viktigt med regelbundna kontroller eftersom det är så speciell medicin han får. Vill inte riskera att något missas bara för att han är så rädd för provtagning.

I förrgår kväll bestämde jag mig för att släppa bomben. Jag berättade att vi skall träffa sjuksköterskan på tisdag. Prins Bus reagerade precis som väntat. Först blev han ängslig och orolig och senare på kvällen exploderade han. Han var så arg, slog vilt omkring sig, skallades och sparkades, bet och klöste. Liknande utbrott är att vänta de närmaste dagarna. Det är han sätt att bearbeta det hemska. Under tiden försöker jag skydda mitt redan så ömma lillfinger.