Måndagkväll

Det är måndagkväll och dags för friidrottsträning. Både Prins Bus och Lilla O tränar friidrott men just ikväll är det Prins Bus grupp som skall träna. Pappa L är en av ledarna.

Varje gång det är dags för träning blir det lite kaos innan de kommer iväg. Prins Bus har en förmåga att strula rätt ordentligt innan de skall åka. Ofta blir vi osams. Han kan vara mitt i leken och vill inte avsluta den för att åka iväg till en dum träning eller så är det något annat som enligt honom är 1000 gånger viktigare än friidrott. Nu vet ju vi att bara han kommer dit så tycker han att det är jättekul. Av den anledningen är vi ganska hårda och bestämda med att han minsann inte slipper träningen.

Han är som gjord för friidrott. Han har en enorm energi och uthållighet, är snabb och smidig. Detta är helt enkelt hans grej och det är bra för honom. Jag börjar tro att hans strulande är en form av tics. Något han måste göra för att sedan kunna känna sig lugn och koncentrerad på träningen.

Lilla O brukar följa med hon också när Prins Bus tränar. Det går ju bra eftersom pappa L är ledare. Hon är flera år yngre än de andra barnen men hon hänger ändå med i deras övningar. Där har vi en tjej som inte ger upp i första taget!

När det är läggdags har jag en liten pratstund med barnen. Vi brukar turas om och berätta vad som varit dagens sämsta och dagens bästa. Orden bara bubblar ur Prins Bus, han avbryter och pratar konstant. Efter en stund får jag se att Lilla O ligger med armen uppsträckt i luften. Hon har insett för länge sedan att hon inte har en chans att få något sagt så länge Prins Bus babblar på. Jag ber honom vara tyst en stund och frågar Lilla O vad hon vill säga. Hon ser förvånad ut när det äntligen blivit hennes tur, tar ner armen , funderar en stund, suckar och säger:"Äsch, vi lägger ner det, jag har glömt vad jag skulle säga".

Ny skola

Både Prins Bus och Lilla O började på en ny skola detta läsår. En skola som rustats upp för många miljoner och från att ha varit en högstadieskola nu blivit en F-9 skola. Detta är de ansvariga mycket stolta över. Skolan är designad och fin, arkitekten har verkligen bemödat sig med att göra det så snyggt som möjligt.

Tyvärr blev det inte så bra ändå i slutändan. Visst är skolan snygg och supermodern men hur blev det med grundtanken att denna skola skulle satsa stenhårt på de barn som behöver mest hjälp? Klassrummen har glasväggar ut mot korridoren. Alla som går förbi tittar in genom glasväggen och barnen som sitter i klassrummet kan inte låta bli att titta på de som är i korridoren. För ett barn med stora koncentrationssvårigheter är det en omöjlig uppgift att försöka klara skolarbetet under sådana omständigheter.

I klassrummen måste eleverna förvara sitt skolmaterial i lådhurtsar, det blir ett evigt springande fram och tillbaka från bordet till lådan. Skolgården är minimal, inträngd mellan två stora byggnader, inte alls anpassad till barn som behöver yta att leka på när det är rast. Det finns 8 gungor och en klätterställning. Dessa skall flera hundra barn dela på. Det är så trångt att klasserna måste ha en utedag var varje vecka, oavsett väder, eftersom det annars blir för trångt på skolgården.

I Prins Bus klass finns det förutom honom ytterligare 2 barn med liknande problematik. Klassen består av 28 elever och 3 av dessa behöver alltså extra stöd och tillsyn. Läraren var förtvivlad i början då allt var kaos. Jag varnade för att det skulle sluta i katastrof och det gjorde det. En dag blev Prins Bus attackerad av en av de andra pojkarna. Han blev huggen med en vass blyertspenna i sidan av magen. Pennudden gick igenom en tjock tröja och bröts sedan av och satt fast i skinnet. Prins Bus blev galen av ilska och rädsla. Den andra pojken hämtades av sina föräldrar och Prins Bus fick uppsöka skolsköterskan som plockade ut udden.

Senare på dagen hade Prins Bus lugnat ner sig och klassen pratade om händelsen. Han berättade då om sitt eget funktionshinder, att man gör saker man inte menar. Han kunde nämligen verkligen sätta sig in i hur den attackerande pojken mådde, Prins Bus hade ju gjort samma sak själv mot en annan pojke för några år sedan. Den pojken fick pennudden strax under ögat.

Jag tog kontakt med rektorn och bad henne agera. Förklarade för henne att det var viktigt att glasväggen täcktes för med något för att minska alla intryck och att barnen som har extra behov bör få en riktig skolbänk med lock för att slippa allt spring. Detta hade lärarna påtalat redan innan men de fick inget gehör hos rektorn. Nu sattes en extra resurs in och glasväggen täcktes för. Fortfarande har inga bänkar kommit men 3 barn (bl a Prins Bus) är lovade att de skall få en sådan.

Nu är det lugnare i klassen och Prins Bus säger att han trivs. På rasterna är det gungorna som gäller för honom, han känner sig trygg där och vet att det är större risk att han råkar i bråk om han driver omkring.

Länge sedan sist..

Oj, oj, oj. Måste skärpa mig. Länge sedan jag skrev senaste inlägget. Men det har sin förklaring.

Jag har varit ensam hemma med barnen eftersom pappan jobbade och då har inte tiden att blogga funnits.

Vad har vi pysslat med denna sommar? Jo, resan till Kolmården blev av. Den gick t o m riktigt bra. Är fortfarande förvånad över detta faktum. Resan började med bråk (ganska vanligt när vår familj skall ut och åka). Lilla O behövde kissa och när vi letat oss en avtagsväg från E4 började hon trilskas och skulle minsann inte alls kissa. Anledningen var att hon fick syn på viltstängselt vid vägen och pirrig som hon var över besöket på Kolmården fick hon för sig att skogen vid E4 kryllade av livsfarliga djur och då vågar man inte sätta sig och kissa.

Pappan blev arg och satte sig i bilen. Jag försökte med len röst få Lilla O att vara duktig och sätta sig på hinken (som jag förutseende nog tagit med) men hon tvärvägrade. Jag försökte med arg röst få henne att kissa men inte ens det hjälpte. Snarare tvärtom. Istället sa hon att hon inte alls tänkte åka till någon jäkla djurpark för "där finns det jättefarliga djur!!!".

När vi fortsatte vår resa var alla i bilen arga på varandra. Utom Prins Bus. Han tittade på film och struntade totalt i vårt bråk. Helt otroligt! Första gången jag varit med om detta!

Resten av resan avlöpte bra. Inte mycket folk alls i djurparken och hotellet var jättebra. Prins Bus tycker det är jobbigt med stora folkmängder men dag 2 kändes det som om vi hade parken för oss själva så då stortrivdes han (och vi).

Övrig tid har vi varit hemma. Det har varit några stora konflikter och en hel del små. Ibland har jag stängt in mig på toa för att gråta en skvätt. Prins Bus har varit nöjd så länge han haft någon kompis att leka med. Då har han hanterat sin hyperaktivitet bra. När han inte haft någon att leka med har han farit runt här hemma likt den där hackspetten på Kalles Jul. Ni vet, "arapappappa......".

Sedan en vecka tillbaka har pappan semester. Nu blir det lite lättare att göra något kul. Jag har inget körkort och det skulle aldrig falla mig in att ens försöka åka buss ensam med Prins Bus och Lilla O. Nu kan vi åka bil om vi vill bada eller hitta på något annat tillsammans.

Trots medicinuppehåll är detta nog Prins Bus lyckligaste sommarlov hitills. Han har haft fler kompisar än tidigare, och det verkar som om han trivs rätt bra med sitt liv just nu. Han har börjat träna friidrott och lyckats bra på tävlingarna.

Enda smolket i bägaren just nu är väl att hans älskade dator havererat. Det har han svårt att acceptera. Väntan på reparation blir för honom evighetslång även om det i verkligheten bara tar några dagar.

Semestern närmar sig

Nu var det länge sedan jag skrev ett inlägg. Har haft det lite jobbigt både med mig själv och min älskade Prins Bus. Min fibromyalgi har varit extra grym mot mig den senaste tiden och det är både smärtsamt och tröttsamt.

Nu är det i alla fall sommarlov! Fast jag anar att det kommer att bli mer livat än på länge här hemma. Prins Bus måste göra ett uppehåll med sin medicin och det skall pågå hela sommarlovet. Det innebär att vi kommer att ha en 10-åring som skuttar runt här hemma från morgon till kväll, fylld av överskottsenergi som bara måste ut på något sätt. Jag blir trött av bara tanken på att detta skall hålla på i ytterligare 2 månader. Lilla O är mitt uppe i någon slags 5-års trots. Hon vill synas, märkas, höras lika mycket som sin storebror.

Nästa vecka skall vi göra något som vi möjligtvis kommer att ångra. Vi åker till Kolmården för ett 2-dagars besök där och skall övernatta på Vildmarkshotellet. Bilresan blir en utmaning eftersom det tar ca 5 timmar enkel resa. Det innebär att vi skall åka väldigt mycket bil, titta på väldigt många djur, trängas med väldigt mycket folk och hålla reda på 2 väldigt stökiga barn under dessa dagar. Varför gör vi då detta? Är vi självplågare? Älskar vi svåra utmaningar? Nej, men vi tycker att Vildmarkshotellet behöver livas upp och djuren behöver väckas ur sin dvala av 2 pigga ungar som delar med sig av sin livsglädje och energi! ;-)

Tågresa och vita lögner

Lilla O får ofta finna sig i att vår vardag handlar om att anpassa allt efter Prins Bus. Låter tragiskt men det är sant. Det händer att hon klagar och det med all rätt. Försöker ibland få lite tid på tu man hand med henne och göra något som hon tycker är roligt. Igår var det en sådan dag. Sedan länge hade vi planerat en resa till Stockholm.

Lilla O var pirrig innan resan och när hon vaknade tidigt på morgonen skakade hela hon av nervositet. "Det är bara knäna som är avslappnade" sa hon. Vi åkte tåg och tillbringade sedan nästan hela dagen på Junibacken bland Pippi och Karlsson på taket och Sagotåget. Det blev en mycket härlig dag och Lilla O var lycklig.

När vi åkte hem ringde Prins Bus. Han grät och var mycket upprörd. "Pappa sa att jag inte fick plats i bilen när han hämtar er på tågstationen! Jag ville följa med!!". Jag förklarade att vi hade ju pratat om det tidigare att när vi skulle bli hämtade kunde han inte följa med eftersom han inte fick plats i bilen då vårt resesällskap också skulle åka med. Han började skrika åt mig och slängde sedan på luren.

Tåget stannade för ett möte och jag förstod att vi skulle bli lite försenade till vår tågstation. Min man hade redan åkt hemifrån och Prins Bus skulle bli ensam längre än vad det var tänkt. Det kändes inte bra att han var ensam hemma när han var så upprörd. Jag ringde hem, han lyfte på luren och slängde på den direkt. Jag ringde igen och igen och igen och han upprepade samma procedur varje gång. Nu började det kännas jobbigt för mig och jag förbannade det där jäkla tåget som fortfarande stod stilla. Efter en liten stund ringde min mobil och jag såg på displayen att det var Prins Bus som ringde. Jag hann inte ens säga hej förrän han vrålade i mitt öra: "JAG VILL INTE PRATA MED DIG, F A T T A D E T!!!!". Efter de orden slängde han på luren igen. Säkrast att inte ringa honom fler gånger, tänkte jag.

När vi kom hem hörde jag dörren till hans rum slå igen med en fruktansvärd smäll. Jag tassade upp för trappan, knackade lite lätt på dörren och gick in i hans rum. Datorn var igång och tv:n stod på med högsta volym. Soffan var tom och likaså sängen. Jag tittade under sängen. Ingen unge där. Jag gick in i vårt sovrum och letade där. Ingen unge där heller. Kände tålamodet tryta och röt: "Vill du ha tv-spelet kvar så kommer du fram NU!". Då hörde jag en ilsken röst från hans garderob: "Jag är så jäkla arg på dig och vill inte träffa dig!". "Jamen, du ville ju träffa mig, det var ju därför du blev sur när du inte fick plats i bilen" försökte jag. Han svor och gormade inne i garderoben och ännu värre blev det när jag öppnade dörren och drog ut honom därifrån.

Lilla O hade smygit efter mig och stod bakom mig slickandes på en klubba jag köpt åt henne på Junibacken. Det gick såklart inte obemärkt förbi Prins Bus. "Och vart är min klubba då?" Jag sa att jag inte hade köpt någon klubba åt honom och det var ju som att hälla bensin på elden. Tänk så fruktansvärt dum mamma jag var. Köpte klubba åt lillasyrran men inte åt storebror. Han ältade detta i en evighet tills jag inte orkade längre utan drog en vit lögn om att Lilla O köpt klubban för egna pengar. Han stirrade på mig en stund, sa sedan: "Jamen då så!". Sedan skuttade han ner för trappen och bråket var över för denna gång.

Prins Bus och hans fiende

I måndags kom beskedet om Prins Bus nya klass. Av 26 elever är endast 7 st hans nuvarande klasskamrater. Det blir många nya barn.... Många nya föräldrar som skall informeras om Prins Bus funktionshinder. Många som skall tycka att vi är urusla föräldrar och att Prins Bus är en jäkla bråkstake. Nya barn som skall möta mig varje dag vid skolan och tala om för mig att min son minsann "varit jättebråkig".

En pojke som varit Prins Bus klasskamrat sedan 6-års har tagit för vana att alltid informera mig om hur bråkig min son är. Denna pojke är Prins Bus fiende nr 1. Vi kan kalla honom "Ali". De har aldrig kommit överens och kommer heller aldrig att göra det. Jag har gång på gång påtalat detta för skolpersonalen. Håll dessa pojkar från varandra!

När Prins Bus gick i 2:an hände den första allvarliga incidenten. Ordinarie lärare hade semester och klassen hade vikarie. När vi hämtar Prins Bus efter skolan vinkar vikarien in mig i klassrummet och säger att det hänt något hemskt. Hon hade placerat Prins Bus och Ali brevid varandra och lämnat dem utan uppsikt medans hon läste en saga för övriga barn. Hennes misstag gjorde att pojkarna i vanlig ordning blev osams och eftersom Prins Bus saknar impulskontroll tog han en blyertspenna och högg den i ansiktet på Ali. Han missade ögat med någon cm.

Tidigt i våras inträffade den andra allvarliga incidenten. Klassen hade träslöjd och Prins Bus och Ali lämnades obevakade igen. Ali retade Prins Bus som svarade med att ta närmsta verktyg (ett skjutmått) och sticka det i Ali´s rygg. Det blev bara små stickmärken men det har ju kunnat sluta med katastrof, speciellt eftersom Prins Bus täljt med kniv strax innan. Efter denna händelse sattes det in en extra resurs för att hjälpa Prins Bus på slöjden.

Jag vet ju att denna Ali säkerligen har något slags funktionshinder själv, det är sådant man lärt sig känna igen med åren. Jag har ändå svårt för denna pojke. Jag har dåligt samvete för det men man kan ju inte tycka om alla barn och hans jobbiga sätt att varje dag berätta för mig hur oduglig son jag har gör det ju inte lättare för mig att gilla honom.

För någon vecka sedan tappade jag själv kontrollen. Skolan hade varit och badat och jag väntade vid skolan. Ett helt gäng med barn från olika klasser kom gåendes och Ali var en av dem. Han tog tillfället i akt och ropade över skolgården att "Idag har Prins Bus bråkat jättemycket!". Jag rusade fram till honom, lutade mig över honom och sa: "Aldrig mer säger du ett ord till mig! Jag vill inte höra dig säga vad min son gjort och inte gjort! FÖRSTÅR DU?". Ali blev så paff att han nästan ramlade baklänges. Han såg livrädd ut och försvann snabbt in i skolhuset. Har inte hört ett ord från honom sedan den dagen.


När det började talas om att klassen skulle delas inför nästa år var min enda önskan att de skulle dela på Prins Bus och Ali. Nu vet jag att så kommer det att bli. Skolan har tänkt till och tycker även de att dessa pojkar inte passar ihop. Äntligen...

Oro

Vill börja med att tacka för fina kommentarer! När jag började blogga var det främst för att få skriva av mig, jag trodde inte någon annan skulle vara intresserad av att läsa. Nu märker jag ju att det finns några personer där ute som tittar in på min blogg då och då och det är jätteroligt!

Dagens inlägg kommer att handla om oro. På ett nät-forum ställdes frågan om sorgen och oron när man har ett "bokstavbarn" någonsin går över. Oron över att det inte skall gå bra för barnet och sorg över att man vet att det kommer att bli en livslång kamp för detta barn. Min oro finns där hela tiden medans sorgen kommer och går i perioder.

Prins Bus är inte som andra 10-åringar. Han tänker aldrig på konsekvensen av sitt handlande utan följer minsta impuls. Det kan handla om att med full fart cykla utför en skogsstig och tro att han kan hoppa med cykeln över en stubbe. Det slutar med en luftfärd över styret och en rejäl smäll backen när han landar. Att sedan fråga honom: "Men herregud, vad tänkte du på?" funkar inte för han tänkte inte alls, han bara gjorde. Precis som han gör med allt hela tiden.

När jag är med påminner jag honom ständigt, hjälper och hindrar honom från att göra tokiga saker. Förhoppningsvis kommer hans behov av detta att minska ju äldre han blir. Men jag vet inte.

Oron över att han skall bli illa behandlad av andra barn och vuxna finns alltid. Han är ju ett tacksamt offer. Har haft en hel del diskussioner om detta med föräldrar till hans klasskompisar. En mamma tyckte att när skolan ett år hade Nobelfest med prisutdelning och allt, borde Prins Bus fått ett pris som årets bråkstake. Jäkla människa! Jag oroar mig för att han i framtiden skall träffa på fler sådana idioter som vill honom illa.