Karma

För någon vecka sedan hade Granngården "Djurens dag". Där visades får med ulliga lammungar, kaniner av alla sorter, höns, kossa och hästar.

Det erbjöds ponnyridning och hästskjuts med kraftfulla Ardennerhästar. Lilla O och kompisen W sprang glatt från djur till djur, klappade och kastade längtansfulla blickar. Det är ju Lilla O´s högsta önskan att vi en dag ska flytta till en gård på landet och skaffa en fårskock, några getter och allra helst en häst.

Flickorna red på ponnys och sedan var det dags att ta plats i hästskjutsen för att få oss en åktur. Bonden som höll i tömmarna berättade om hästen som visade sig vara en stadig dam som t o m var mormor.

Lilla O strålade ikapp med solen och sa: " Jag hoppas att jag blir en häst i mitt nästa liv!"

Jag, bonden och några av våra medpassagerare skrattade och bonden sa: "Jaså, du vill bli en häst du?"

Lilla O: "Ja, inte vill jag då bli en pissmyra i alla fall!"

Nä, där kan man snacka om dålig karma, att återfödas som en pissmyra. :-)

Stress

Hade tänkt att detta inlägg skulle innehålla många fina bilder på Bus och Lilla O men det får vänta tills nästa gång jag skriver. Istället kommer detta inlägg att handla om mig själv.

Har haft en jobbig vecka. Jag har påbörjat en kurs i stresshantering och det tar på krafterna må jag säga. Vi träffas varje måndag för föreläsning och diskussioner och får hemuppgifter att göra tills nästa träff.

Viss tillfredsställelse ger det att få veta att jag är inte ensam om att vara utmattad av stress. Vi är 8 deltagare i kursen som leds av en psykolog. Alla har vi olika orsaker till att vi hamnat i vår svåra situation men vårt mående har vi gemensamt. Alla har vi upplevt ångest och panikattacker. Vi har gråtit och varit totalt utmattade.

På kursen får vi lära oss hur viktigt det är med återhämtning. Vi får lära oss att vi behöver göra beteendeförändringar. Vi kommer att prata mycket om ångest.

Jag har levt under stress i väldigt många år nu. Det började på allvar när vi försökte få barn men inte lyckades förrän efter provrörsbefruktningen. Det tog ca 6 år. När Bus sedan föddes blev det en annan sorts stress. Inte direkt men efter ett halvår ungefär. Det var ju då de första tecknen på hans ovilja till förändringar märktes.

Sedan dess har stressen och jag gått hand i hand genom livet. Tid för återhämtning har inte funnits överhuvudtaget, eller rättare sagt, jag har inte insett hur viktigt det är med återhämtning. Det handlar om att göra något som får mig att må bra. Helt utan krav. Förra veckan hade vi som hemuppgift att ha minst 30 min återhämtning varje dag.

Jag läste, målade, sjöng, gjorde hudvård och en hel del annat som ger mig kraft tillbaka. Det var underbart. Denna vecka skulle vi skriva ner olika situationer vi hamnat i som givit oss stress, vilket beteende det gav oss och hur det påverkade oss kortsiktigt och långsiktigt. Det var en betydligt svårare och obekvämare hemuppgift. Det blir så tydligt hur jävla dåligt jag mår när jag ser det skrivet framför mig.

I mitt liv finns det många yttre faktorer som stressar mig och de är svåra att styra men jag kan lära mig styra mitt eget beteende. Kanske kan jag lära mig något som jag kan dela med mig av till Bus.

Valborgsmässoafton

Eftersom det var Valborgsmässoafton igår slutade Bus och Lilla O´s pappa L redan vid lunchtid igår. Vi uträttade en del ärenden innan det var dags att hämta barnen på skolan. Bus hade gympa som sista lektion och i vanlig ordning fick vi vänta läääänge innan han kom ut från omklädningsrummet.

Han är alltid sist. En efter en kom killarna i klassen ut men inte Bus. När vi tyckte det tagit alldeles för lång tid frågade vi en kille som kom ut om Bus var färdig snart. "Han har precis gått in i duschen" svarade killen. Jag och L tittade på varandra och suckade. Vi skulle få vänta ganska länge till innan Bus släntrade ut. Förvånad över att se både mig och L där stannade Bus till och frågade misstänksamt "Vart ska vi? Varför är ni här båda två?". Det blev helt fel för honom att vi båda var där och hämtade honom, det brukar vi bara göra om vi t ex ska till dr. Ett sådant litet "fel" kan rubba Bus värld. Han vill ha total koll och tål inga överraskningar.

Vi åkte hem och lämnade av Bus och fortsatte sedan till affären för att handla. Vi undviker så gott det går att ta med honom till affären. De gånger han följer med slutar oftast i bråk och stress.

Mot kvällen åkte vi och gratulerade kusinen som fyllde 14 år. Stannade där i ett par timmar och åkte sedan till mormor och morfars stuga i skärgården. Vi avstod från att gå till något stort Valborgsfirande eftersom det inte riktigt funkar bra för Bus. Alldeles för mycket folk och om det dessutom skjuts smällare så blir det en plåga för honom.

Istället käkade vi varmkorv i stugan i skärgården. Barnen spexade och ställde glatt upp på fotografering. Efter tre korvar blev Bus jättetrött och ville åka hem. Båda barnen somnade i bilen och så var Valborg över för denna gång.

En liten primadonna gjorde sin debut igår. Lilla O´s kör Kantarellan spelade upp musikal. Det var en enkel men ack så viktig historia om vänskap. Lilla O hade första repliken som var: "Titta där är han". Hon hade en liten skrynklig lapp hemma där denna replik stod uppskriven och hon hade övat länge.

När huvudpersonen i musikalen hade sjungit sin solosång satt Lilla O redo med mikrofonen.

"Titta där är...." började hon och sedan: "mäh, den är ju inte på!". Då vaknade ljudteknikern till och skruvade upp ljudet i micken. "Titta där är han!" Upprepade Lilla O, rödblommig av rodnad.

Tokigt att det strulade med mikrofonen men det var snart glömt och resten av musikalen rullade på fint. Lilla O applåderade själv också efter varje avslutat sångnummer. Yngst i kören är hon men hon hade inte några problem med att komma ihåg sångtexterna.

I den främre raden stod hon med solhatt och ljustgul sommarklänning med rosa rosor. Med krusat hår och den breda gluggen där framtänderna suttit var hon söt som socker.

Bus följde med till musikalen under protest men jag tror nog att även han uppskattade framträdandet.

Helgen

Under några dagar på påsklovet har Prins Bus lekt med några barn han inte umgås så ofta med i vanliga fall. Det märks på honom att det inte varit så lyckat. När vi pratat med varandra på telefon har han växlat mellan att vara megahyperaktiv och skitförbannad och ledsen. Jag skulle aldrig få honom att erkänna att det inte funkar så bra med dessa barn. Men jag märker ju som sagt att han inte mår bra när han leker med dem.

För att bryta de senaste dagarnas mönster bestämde vi oss för att åka iväg till ett äventyrsbad ca 1 timmes bilfärd härifrån. Som sällskap tog vi med oss familjen Å, de har två tjejer som fungerar mycket bra ihop med Lilla O och Bus. Lilla O blev först jätteglad när hon fick veta vart vi skulle åka men ganska snabbt byttes glädjen mot ilska. Hon kan inte simma mer än ett par meter och ska man vara på äventyrsbad behöver man flytpuffar om man inte är simkunnig.

Lilla O: "Jag VILL INTE ha flytpuffar, det ser barnsligt ut!"

Jag: "Då måste jag ju hålla dig hela tiden för annars drunknar du"

Lilla O: "Jag VILL INTE inte ha flytpyffar och jag VILL INTE att du håller mig. Jag är ju en stor tjej och alla kommer att tycka att jag är jättebarnslig"

Jag: "Lilla O, du är 6 år och det är många som inte kan simma vid den åldern. Bus lärde sig inte simma förrän i 2:an"

Jag bestämde mig för att inte fortsätta diskussionen mer den kvällen. När det blev morgon och vi åkte iväg var vi noga med att inte föra ämnet på tal igen. När vi närmade oss Sandviken hade Lilla O suttit tyst länge och pappa L frågade vad hon funderade på.

Lilla O: "Jag sitter och funderar på om jag kommer att drunkna eller inte"

Det var uppenbart att hon inte var särskilt sugen på att drunkna för när vi kom fram till badet sa hon att hon nog skulle använda flytpuffar ändå.

Timmarna på äventyrsbadet gick snabbt och vi hade en trevlig stund med familjen Å. Vi hade planerat att äta på MAX på vägen hem och Bus hade bestämt sig för vilken sorts hamburgare han skulle ha. När vi kom till restaurangen hade de bytt ut delar av menyn så just den hamburgaren fanns inte längre. Bus hade ju laddat för den i ett par dagar så det låste sig helt för honom. Länge, länge fick vi försöka övertala honom att ta en annan hamburgare. Detta är nog hans största svårighet, att klara av att något inte blir som han tänkt. I sådana lägen gäller det att vi andra i familjen behåller lugnet och har det allra största tålamod som går att uppbringa.

Efter lång tids fundering varvat med tårar och ilska bestämde han sig för en kycklingburgare. Vi andra andades ut och maten kunde beställas.

Idag blir det en lugn hemmadag. Det ska fixas i trädgården och Bus och Lilla O har varsinn kompis på besök. I morgon börjar skolan igen efter en veckas påsklov. Förväntar mig att kvällen kan bli lite turbulent. Lilla O längtar tillbaka till skolan och Bus gör det inte.

Sanningens ord

Lilla O har kommit på det roliga med att hoppa hopprep. Hon övar och blir duktigare för var dag. Nu har ett långrep också införskaffats och vi knyter fast ena ändan i grinden och jag står vid andra ändan och sköter om själva snurrandet. Hon hoppar och hoppar och kommer sedan på att hon måste träna på att hoppa in i farten också. Jag vevar på och hon gör sina försök. De gånger hon misslyckas blir hon arg och snart kommer långa ramsor av svordomar ur den lilla söta munnen.

Jag: "Det blir ju inte bättre av att du svär"

Lilla O: "Det blir väl inte bättre av att jag låter bli att svära heller"

Så sant, så sant....

Tandvärk

Prins Bus har varit på dåligt humör i flera dagar när han en kväll erkänner att han har tandvärk. Sedan en längre tid tillbaka har han haft ett hål i en mjölktand. Tandläkaren har sagt att så länge det inte blir besvärligt för honom så får tanden vara ifred, de lagar inte en mjölktand. Vi har ju varit tacksamma för det eftersom Bus har stor skräck för tandläkare.

Att han överhuvudtaget bestämde sig för att erkänna att han har haft ont tyder på att den värkt ordentligt. När han berättade om tanden grät han och fick panik när jag sa att han måste till tandläkaren. Han förstod ju att tanden måste dras ut och han visste att han då måste bli bedövad och då måste han bli stucken i munnen. Detta har han gråtit över de senaste dagarna.

Igår berättade jag att jag ordnat en tid hos tandläkaren. Vi pratade länge om hur det skulle bli och till slut så sa han att han inte klarade av att tugga maten eftersom det gjorde så ont. "Då inser du att tanden måste bort?" sa jag. Det gjorde han. Han peppade upp sig själv och visade en helt ny sida som jag inte sett tidigare.

I morse när han vaknade sa han: "Nu ska äntligen tandjäveln bort!". Förmiddagen blev stressig. Vi hade först tid hos familjeläkaren för att kolla upp knölen som Bus haft på halsen. Den var nu helt borta tack o lov! Direkt efter hälsocentralen åkte vi till tandläkaren.

Satt i väntrummet några minuter tills en kvinnlig tandläkare kom och ropade upp oss. Jag hade talat om redan när jag bokade tiden att Bus är väldigt rädd så det var tandläkaren beredd på. Hon var helt underbar! Lugnt och försiktigt förklarade hon för Bus vad som skulle hända och hon svarade på en miljon frågor som han hade. Han blev bedövad med emlasalva och sedan fick han tre bedövningssprutor. När han kände att han började domna bort utropade han glatt: "Det här går ju galant!!!".

Jag höll honom i handen hela tiden. Tandläkaren tog god tid på sig när hon skulle dra ut tanden och det oroade Bus lite. Han blev blank i ögonen men det stannade vid det. Tanden kom ut och vi fick se vilket jättehål han haft i den. Undra på att han haft ont! Efteråt hade han lite svårt att hantera att bedövningen satt kvar så pass länge. Han kunde inte fokusera på något annat och det hade blivit lite jobbigt i skolan. Nu är det kväll och han har full känsel igen. Han är stolt och glad över vad han lyckats med. Detta är ett jättesteg för honom. :-)