292 dagar kvar!

Om 292 dagar befinner vi oss i ett annat land. Resan bokades igår. Vi åker till Turkiet och får förhoppningsvis en vecka med sol, värme, bad och upplevelser som vi kan bära med oss länge.

Det blir första resan utomlands för både Bus och Lilla O. Frågorna och förväntningarna är många. Hur varmt kommer det att vara? Hur kommer maten att smaka? Finns där något att shoppa? Hur känns det att åka flygplan? När vi svarar gäller det att välja sina ord och få framför allt Bus att förstå att vi inte kan vara säker på att det blir strålande sol VARJE dag, att det kanske finns mat som han inte gillar osv.

Det finns ju en risk att Bus HATAR att flyga, att det blir en plåga för honom och oss när hyperaktiviteten gör sig påmind. Det finns även en risk att Bus HATAR maten och den tryckande värmen. Allt kanske gör honom förvirrad, trött och arg. Men vi väljer att tro precis tvärtom. Han kommer förhoppningsvis att NJUTA oerhört denna vecka som påbörjas om 292 dagar.

Vi bor på ett fint hotell med en gudomlig enorm pool med vattenruschbanor i flera varianter. Vatten är Bus rätta element, född i Vattumannens tecken som han är. Med en pool eller en strand i närheten så vet vi att han befinner sig mer under än ovanför vattenytan.

Vi reser tillsammans med min syster och hennes familj. Kusinerna är tre grabbar som hunnit bli 5, 15 och 16 år då det är dags att åka till Turkiet. Grabbarna kommer bra överens med Bus och Lilla O och de kommer att få en rolig vecka tillsammans.

På torsdag börjar skolan igen. Har många funderingar på hur det ska bli. Lilla O börjar 1:an och det kommer inte att bli några som helst problem med det. Hon är en liten mönsterelev nämligen, det fick jag veta på utvecklingssamtalet i våras. Om alla elever var som Lilla O skulle läraren ha ett väldigt lätt jobb, fick jag minsann höra. Bus börjar 5:an och jag undrar vilka överraskningar detta skolår ska bjuda på. Förra året upptäckte vi ju att Bus fattade nada av Sveriges geografi. Börjar de med Europas karta detta läsår så kan jag ju tänka mig att han blir ännu mer förvirrad. Men Turkiet ska jag iallafall se till att han vet var det ligger på kartan!;-)

Till sist vill jag tacka för fina kommentarer! Ni finns i mitt hjärta!

Kram

Ann-Sofie

Nu kan han!

För ett tid sedan fick jag ett mejl från Lilja. En kvinna som jag haft kontakt med på ett forum och via våra bloggar. Lilja och hennes familj tillbringade semestern i våra trakter och undrade om vi ville träffa dem. Absolut ville vi det! Jag har ju läst så mycket om pojkarna Loppan och Lillfisen och Lilja skriver så otroligt fina kommentarer här på min blogg.

Förra lördagen begav vi oss till den ort där de semestrar. Det blev en vacker resa genom vårt landskap. Bus och Lilla O var pirriga och nyfikna på att träffa nya kamrater. Jag och pappa L var också en aning pirriga men jag hade ju pratat med Lilja i telefon och hennes vänliga röst gjorde mig ändå säker på att det skulle bli ett bra möte.

Vi hade stämt träff i parken där en fin lekplats fanns för barnen. Lilja, Skilla och pojkarna kom och vi hälsade och presenterade oss för varandra. Vilken härlig familj! Så rara pojkar och supertrevliga föräldrar. Vi hade massor att prata om, Loppan och Bus är ju så lika till sättet och Lillfisen och Lilla O har ju så mycket gemensamt de också som syskon till sina bokstavs-bröder.

Det blev en härlig eftermiddag och jag hoppas vi snart träffas igen!

Veckan som gått har varit relativt lugn. Jag har varit låg både psykiskt och fysiskt men Bus har varit riktigt omtänksam och inte ställt till med en massa tokigheter. Jag var stolt idag när vi var på kontroll på Bup och vi kunde säga att allt funkar mycket bättre nu. Bus var också stolt. Inte ett ord har han yppat om att han känner sig seg och inte vill ta medicinen. Han märker ju att han behöver sitt piller för att fungera.

Och vet ni vad han fick tid till att göra nu när hans hyperaktivitet minskat? Han kan nu vissla! Lilla O lärde sig ju vissla för flera år sedan men Bus har liksom aldrig riktigt fått till det. Häromdagen åkte hans bästa kompis (och granne) bort och Bus ville ha koll på när han kom hem så han väntade på honom i backen på väg upp till vår gata. Det blev en lång väntan. Från förmiddagen till kvällen stod han där (med avbrott för mat) och det hade ju varit omöjligt för honom att fixa med den hyperaktivieten som han har när han är omedicinerad. Jag kan ju erkänna att jag inte var riktigt nöjd med att han tillbringade hela dagen med att vänta där borta i backen men efter att ha grälat på honom hela sommaren för att han inte kunnat vara stilla överhuvudtaget kändes det fel att säga att detta också var fel.

Hur som helst så väntade, väntade och väntade han på kompisen och när han väntat färdigt och kom hem så frågade jag vad han sysselsatt sig med och då berättade han glädjestrålande att han minsann lärt sig vissla och så fick jag ett litet smakprov på det. :-)

Kram!

Att tänka positivt!

Lilla O är med oss på affären och när jag börjar packa varorna i kassen har den lilla fröken såklart handen aningen för nära och lillfingret kommer i kläm när jag lägger ner korvburken. Hon knölar ihop sitt lilla ansikte och försöker blinka tillbaka tårarna som envist tränger fram.

Jag kramar om henne och säger: "Förlåt lilla gumman! Är lillfingret alldeles tillplattat nu?"

Lilla O: "Ja...men jag har ju ett till!

Där har vi en tjej som tänker positivt!

Testresultat

Jaha, så blev det tisdag och dags för Bus att göra datatestet Bup bokat tid för. Lilla O sov över hos mormor sedan igår och tur var väl det för morgonens händelser är jag glad att hon slapp bevittna. Bus satte sig på tvären och skulle absolut INTE åka till Hudik och göra "nåt jävla test" som han så vackert uttryckte sig.

Vi lockade, mutade, hotade för att han skulle gå med på att åka men han vidhöll sitt "NEJ!!" så det enda val vi hade var att helt enkelt bära/släpa med honom till bilen. Han skrek såklart och jag kan tänka mig att flertalet grannar vaknade.

När han tillslut satt i bilen fick jag alla lösa föremål som fanns i hans närhet kastade på mig men så snart han inte hittade mer att kasta var det som om han insåg att det liksom inte var någon idé att fortsätta bråka. I alla fall inte fysiskt. Hans diskussioner fortsatte ett tag till.

Vi kom fram till Hudik och deras Bup-mottagning och där väntade M som är vår kontaktperson i vår stad. Hon tog med sig Bus in till rummet där testet skulle utföras och vi väntade i väntrummet. Testet tog 20 min och lite enkelt förklarat så satt Bus vid en dator och hade hörlurar på sig. När han fick kommandot "1" skulle han klicka på en 1:a men om han fick kommandot "2" skulle han inte göra något alls. Kommandot kom ibland från hörlurarna och ibland från skärmen.

När detta test var färdigt åkte vi hem för att vänta på att dr skulle gå igenom resultatet. Sent på em ringde M och berättade att dr hade kollat igenom Bus resultat och upptäckt att han hade mycket dåliga resultat på de kommandon som kommit ur hörlurarna. Detta fick henne att undra om det möjligtvis kan vara så att Bus hör dåligt. "När gjordes senaste hörseltestet" undrade M. Jag tror att det gjordes ett hörseltest när Bus gick på 6-års men Bus själv säger att han inte har gjort det.

Eventuell hörselnedsättning måste alltså utredas. Jag är rätt säker på att han hör bra och att det misslyckade resultatet helt enkelt beror på att han inte klarade av att ta emot kommandon både från via hörsel och visuellt. Speciellt inte nu när han är utan medicin. MEN... med tanke på att både pappa L, farmor och L´s mormor har/hade hörselnedsättningar (varav farmors och gammelmormors är konstaterat ärftligt) så vill vi naturligtvis att hans hörsel kontrolleras noga.

Nu är det ändå bestämt att medicinen sätts in i morgon. Underbart skönt! Bus protesterar men det verkar ändå som om hans protester blivit aningen svagare nu när allt är spikat och klart och dag för start är inbokad. Han var t o m vänlig mot mig nu på eftermiddagen och när jag påpekade det så sa han "det är för att jag inte har någon annan att vara med idag". Troligvis ska jag ändå ta det som en komplimang. ;-)

Kram!

Dr´s ordination

Har varit till Bup idag. Det var en sur och orolig son vi hade med oss. Sur var han eftersom han absolut inte vill börja med medicinen igen och orolig var han eftersom han trodde att vi skulle bli där så länge så han inte skulle hinna leka något mer idag.

L och jag fick oss en pratstund med kontaktpersonen medans Bus följde med dr Nicos för att kolla blodtryck, puls, längd och vikt. När de kom tillbaka till oss fortsatte vårt samtal och nu ville de att Bus själv skulle berätta hur han mår och varför han inte vill ha medicin.

Bus sa att han känner sig seg och trög när han äter medicin. Han vill röra sig fort men kroppen lyder inte. Vi försökte få honom att inse fördelarna med medicinen, att den gör så att han hinner tänka efter. Dr Nicos sa att han upplevde Bus som mycket okoncentrerad nu. Han fick ställa samma fråga flera gånger innan Bus svarade. Dessutom undvek Bus ögonkontakt helt och hållet.

Dr Nicos sa att om det vore helt upp till honom så skulle han sätta in medicinen genast men överläkaren hade haft en annan åsikt. Hon ville att Bus skulle göra ett datatest som visar hans styrkor och svagheter. Genom resultatet kan man sedan läsa ut vilken typ av medicin som är mest lämplig. Testet görs i Hudiksvall och vi fick en tid dit nästa tisdag. Ingen medicin innan dess alltså.

Bus är nöjd eftersom detta beslut fördröjer medicineringen. Testet är säkert bra och ger säkert ett resultat som visar på vilket sätt han behöver hjälp men det känns som om det kommer att bli en låååång vecka vi har framför oss.

Att be om hjälp

Idag är det L´s första dag tillbaka på jobbet efter 4 veckors semester. Vi har sedan en tid tillbaka bestämt att detta även skulle bli dagen då vi kapitulerar och ber om hjälp för att få Bus på rälsen igen. Han har ju spårat ur rejält sedan hans medicinuppehåll startade. Ett uppehåll som vi inte önskat men som Bup låtit oss förstå är viktigt när man medicineras med centralstimulantia. Kroppen behöver återhämta sig och för att inte skolan ska bli lidande planeras dessa uppehåll till loven.

Jag ringde i morse till Bup och pratade med vår kontaktperson M som idag kommit tillbaka från semestern. Jag berättade hur jobbigt vi haft det de senaste 3 veckorna och framför allt hur dåligt Bus mår utan sin medicin. Jag är så trött på att skälla och vakta på honom och jag förstår att det är kaos inne i hans huvud nu.

Det värsta av allt är att Bus själv säger att han inte tänker börja med medicinen igen. Han känner sig inte lika snabb när han äter medicin säger han. Nä, det kan jag förstå. Utan medicin är han ju så hyperaktiv så det är klart att han känner sig snabb. Men han måste ju också märka att han råkar i trubbel pga att han inte kan styra sig.

Nu har vi i alla fall fått en tid till Bup i morgon. Förhoppningsvis håller dr med vår kontaktperson om att medicinen ska sättas in igen, tidigare än beräknat.

Tack för alla fina och stöttande kommentarer till förra inlägget! Ni läsare betyder väldigt mycket för mig! Kramar till er!!!

Helvetet tur och retur

Jag står i duschen och dörren till badrummet slår igen med en fruktansvärd smäll. Gång på gång slår den igen så fönsterrutorna skallrar. Bus är medicinfri sedan dagen efter vår resa. Det märks. All problematik hans diagnoser innebär kommer i enad front och sveper undan fötterna på oss.

"Jävla CP-kärring! Ner i helvetet med dig!!!" vrålar Bus gång på gång i samma takt som han slår igen dörren till badrummet.

Han är så jävla förbannad eftersom vi bestämt att åka några mil bort för att besöka ett loppis vi aldrig varit till tidigare. Denna idiot-idé kom vi på nu på morgonen och det borde vi ju ha fattat att det är väldigt dumt att inte förbereda honom mer än så.

Sedan Bus medicinuppehåll startade har dagarna här hemma varit som en berg- o dalbana. Tvära kast mellan sprudlande glädje och slagsmål och fula ord. Förmiddagarna har varit värst. Oftast har Bus börjat morgonen med att sparkande väcka oss och sedan har slagen haglat över främst Lilla O.

Jag har fått ta rollen som väktare, alltid redo att gripa in. Vansinnigt tröttsamt. Jag skulle ju hämta andan denna sommar, få bukt med stressen. Hur ska det gå när jag har en tornado i huset och L som snart börjar jobba igen?

Konstigt nog kommer vi iväg till loppisen. Fattar inte varför vi åkte. Antagligen för att både L och jag kände att nu jäklar ska vi visa vart skåpet ska stå. Det är vi som bestämmer! Men det skiter väl Bus i. Under hela bilturen ägnar han sig åt att nypa och slå Lilla O och såklart fråga om vi snart är framme och om vi verkligen hittar dit och om bensinen räcker. Hans stora skräck är att vi ska få bensinstopp.

När vi kommer fram så visar det sig att loppisen bara var skräp och då går Bus igång på allvar. Han ställer sig utanför dörren och sparkar hårt i marken, vrålar av ilska och tårarna sprutar. När vi åkte en bit riktar Bus en spark mot L som kör bilen. Livsfarligt! Vi möter just en långtradare och det hade kunnat sluta riktigt illa. Jag sätter mig i baksätet mellan Bus och Lilla O för att åter igen ta rollen som väktare. Skydda Lilla O och se till så att L kan köra utan att bli sparkad.

Bus slår mig, nyper mig, biter mig och skriker att han vill att jag ska dö. Han hatar mig säger han och önskar jag försvinner från jordens yta. Efter en stund vill han att det är han som dör. Han tänker döda sig själv så fort han får chansen säger han.

På något sätt, jag vet själv inte hur, lyckas vi få honom att lugna ner sig. Han lutar huvudet mot min axel och när jag sträcker fram min hand så lägger han sin tunna smala näve i min. Lilla O berättar för honom att han är den bästa bror hon kan tänka sig och lyckas få Bus att le en smula.

Det blev en resa till helvetet tur och retur. Fler loppisresor blir det inte och i mitt huvud snurrar en miljon tankar och funderingar på hur resten av sommaren ska bli.