Har jag tråkigt så skall du ha tråkigt!

Det är en orolig tid för Prins Bus. Han hatar förändringar och till hösten väntar en mycket stor förändring i hans liv. Hans skola skall stängas och alla elever flyttas till en mycket större skola som är nyrenoverad. Klassen skall delas upp och nya elever från en annan skola skall bli Prins Bus nya klasskompisar. Ny skola, nya klasskompisar, nya lärare. Det blir många förändringar på en och samma gång.

Planeringen har i vanlig ordning gått alldeles för långsamt och nu är det snart sommarlov och inga klara besked finns att få. Detta ställer till stora problem för Prins Bus. Han blir orolig och det yttrar sig i att han bråkar.

Han har en bästis som bor granne med oss och det är som om denna kille är Prins Bus enda fasta punkt just nu. Honom klänger han sig fast vid och han vill vara med honom all vaken tid. Om bästisen inte är hemma vet jag att då väntar oss en bråkig dag.

Häromdagen var en sådan dag. Prins Bus vankade oroligt av och an här hemma. Grubblade över om kompisen skulle komma hem snart. Hade tråkigt. Tog ut sin frustration på Lilla O som fick både en och två smällar av sin bror. Jag gav på förslag att de skulle hoppa på studsmattan en stund (för att han skulle förbruka lite överskottsenergi) men det urartade direkt. Prins Bus blev våldsam och ännu en gång fick Lilla O känna på hans ilska. Jag bad honom kliva ner från studsmattan och gå in i huset men det hade han ingen som helst tanke på att göra. Han skuttade runt, runt hånskrattade åt både mig och Lilla O.

När han stannade upp för ett ögonblick passade jag på. Fick tag på honom och lyfte ner honom från studsmattan och in i huset genom altandörren. Prins Bus svor åt mig men i nästa sekund rusade han ut genom ytterdörren och så var han tillbaka på studsmattan. Nu var jag riktigt arg. Så pass arg att han tyckte det var säkrast att springa in i huset igen genom altandörren. Väl inne låste han altandörren och gapskrattade åt mig som stod utanför, arg som ett bi.

Vi mätte varandra med blicken och i exakt samma ögonblick kom vi båda på att min enda chans att komma in i huset igen var genom ytterdörren. Jag hade inga nycklar på mig och om dörren var låst från insidan skulle jag inte ha en möjlighet att komma in. Jag sprang som jag aldrig sprungit förr och det samma gjorde Prins Bus. Han tänkte låsa mig ute. Vi kom fram till ytterdörren samtidigt och jag ryckte upp den just när han skulle vrida om låset. "Tänkte du verkligen låsa ut mig?" frågade jag. "Om jag har tråkigt så skall fan i mig du också få känna på hur det är att ha tråkigt" var hans svar.

Nu går jag inte utanför dörren utan att ha nycklar med mig. Vågar ju inte riskera att någon har tråkigt och tycker att jag är värd detsamma.

Äntligen!

Jag har gjort ett litet blogguppehåll. Orken och inspirationen har gått på sparlåga men nu tar jag nya tag.

I torsdags var det dags för besök nr 2 hos sjuksköterskan som skulle hjälpa Prins Bus med hans fobi mot sprutor och blod. Besök nr 1 gick otroligt smärtfritt. Sköterskan var en äldre dam som var mycket bestämd och rak på sak men ändå väldigt snäll. Precis rätt person för Prins Bus. Hon berättade ärligt för honom att han aldrig kommer att bli en person som gillar att ta blodprov men vissa saker måste man göra även om man inte gillar det. Man måste vara modig och stå ut ändå. Prins Bus var skeptisk men gick med på att prova bedövningssalva till nästa besök. Då skulle han få stryka med en nål mot armvecket för att förstå att bedövningen verkligen fungerade. Provet var inplanerat till veckan efter.

Plåstret med bedövningssalvan sattes på armen så snart Prins Bus slutat skolan och 1 1/2 timme senare var vi på barnmottagningen. Sköterskan plockade fram nålen och Prins Bus skulle stryka försiktigt med den över armvecket men han var så nervös så han skakade och råkade istället sticka sig inte bara 1 utan 2 gånger. Sköterskan blev förvånad och Prins Bus likaså. Men det kändes ju inte! Inte det minsta lilla! Nu insåg han det och skyndade sig att säga: "Ta provet NU!". Vit i ansiktet såg han när sköterskan fyllde 5 rör med hans blod. När det var klart tog han själv ut nålen och han var så lättad att han nästan svävade på vägen hem. Detta var en milstolpe i hans liv! Vilken känsla det måste vara för honom att klara en sådan sak som han har varit livrädd för hela livet.

Till sist vill jag dela med mig av en dikt som jag hittat på nätet.

A child is like a butterfly in the wind

Some can fly higher then others

But each one flies the best it can

Why compere one to another?

Each one is diffrent

Each one is special

Each one is beautiful

Terapi

Jag har ont i mitt lillfinger. Orsaken är att Prins Bus sparkat på det. Jag skall ta hela historien från början:

Våra kontaktpersoner på Bup kommer ibland hem till oss. I förrgår var det dags för ett nytt besök. Jag fick då veta att det nu är dags att påbörja terapin som skall göra Prins Bus kvitt sin fobi mot sprutor och blod. På tisdag nästa vecka är det dags för första träffen med sjuksköterskan som skall hålla i detta.

Detta är ju Prins Bus STÖRSTA skräck här i livet. Just därför är det nödvändigt att en gång för alla ta itu med det. Vi har försökt tidigare, först med hjälp av BVC och sedan lekterapin på närmsta barnsjukhus. Det gav inget resultat. Nu har han medicinerats i 1 års tid för sin adhd och inga som helst prover har tagits p g a att han är så otroligt rädd. Jag vet att det är viktigt med regelbundna kontroller eftersom det är så speciell medicin han får. Vill inte riskera att något missas bara för att han är så rädd för provtagning.

I förrgår kväll bestämde jag mig för att släppa bomben. Jag berättade att vi skall träffa sjuksköterskan på tisdag. Prins Bus reagerade precis som väntat. Först blev han ängslig och orolig och senare på kvällen exploderade han. Han var så arg, slog vilt omkring sig, skallades och sparkades, bet och klöste. Liknande utbrott är att vänta de närmaste dagarna. Det är han sätt att bearbeta det hemska. Under tiden försöker jag skydda mitt redan så ömma lillfinger.

Hur kan en halv vara mindre än ingenting?

Igår kunde Prins Bus kompis inte leka. Han skulle åka bort. Detta rubbade hela Prins Bus plan för dagen. Han hade räknat med att de skulle umgås från morgon till kväll. Jag förstod att detta betydde att dagen skulle bli bråkig och jobbig.

Vid lunchtid hade Prins Bus närapå trampat upp en stig på övervåningen mellan hans rum, vårt sovrum och fönstret mot gatan. Det hjälpte inte att jag sa att kompisen säkert skulle höra av sig när han kom hem. Prins Bus blev mer och mer frustrerad och sprang hela tiden till fönstret för att hålla utkik.

Till lunch hade jag gräddat våfflor och sa åt Prins Bus att han skulle komma och äta i köket med mig och Lilla O. Han äter oftast i sitt rum annars. Vi har för länge sedan insett att det brukar bli lugnast för oss alla om han får sitta där istället för tillsammans med oss. Igår tyckte jag att det kunde vara trevligt att äta tillsammans för en gångs skull. Han var arg som ett bi. Skulle då inte ha någon jäkla våffla.

Jag lyckades få igång ett samtal om något han tyckte var kul och passade då på att lägga upp en våffla med jordgubbssylt på hans tallrik. När han ätit upp den blev det stora protester när jag ville att han skulle äta en till. Lilla O frågade lite försynt om han kunde skicka jordgubbssylten åt henne och då fräste han ifrån: "Det är HALLONSYLT!". Till saken hör att Prins Bus inte gillar någon annan sylt än jordgubbssylt. Jag sa att det faktiskt var jordgubbssylt och då blev hans svar: "Va!!! Jag som trodde det var hallonsylt! Nu har jag suttit här och blivit äcklad och illamående i onödan! Tack vare er! Idioter!"

Efter lunchen rullade eftermiddagen på med diverse bråk och Prins Bus tjatade hela tiden om att han ville leka. För att försöka få honom att tänka på något annat undrade jag vad vi skulle äta till kvällsmat. "Kinamat!!" skrek barnen i munnen på varandra. Vi enades om att barnens pappa skulle få köpa med sig mat från Kinarestaurangen på väg hem från jobbet.

Jag ringde honom och sa vad vi ville ha. "Det räcker med EN låda åt barnen, de kan dela eftersom man får så mycket". Detta fick Prins Bus att explodera. "Dela!? Med syrran? Då får man ju bara halva lådan var!!!". Jag höll fast vid mitt beslut eftersom jag vis av erfarenhet visste att maten gott och väl skulle räcka och göra dem mätta. Prins Bus vägrade acceptera att han inte skulle få en hel låda för sig själv. Han grinade, hotade och upprepade gång på gång att då kunde han lika gärna vara utan eftersom en halv låda var alldeles för lite för honom. Min förklaring att om han var utan skulle han ju inte få något alls struntade han fullständigt i. En halv var mindre än ingenting, så resonerade han. Bråket höll i sig ett par timmar. Sedan kom L hem med maten, Lilla O tog sin portion och kvar i matlådan fanns hur mycket Nasi Goreng som helst. Mycket mer än en halv låda. Blank i ögonen av ilska och gråt tog Prins Bus matlådan med sig till sitt rum. Han åt upp rubbet!

När det var dags att sova väntade jag mig bråk igen eftersom en jobbig dag brukar sluta så i vårat hus. Prins Bus har haft svårt att hitta en bra sovplats och sedan ett tag tillbaka vägrar han sova i sitt rum. Han har sovit i vår säng men för någon vecka sedan var inte det heller bra för då ville han sova på en madrass på golvet i vårt sovrum istället. Gärna det, tänkte jag. Heller får han ju ligga på en madrass istället för att trängas i min säng.

Igår dög varken min säng eller madrassen på golvet, och speciellt inte hans eget rum. Han skulle sova sittandes på en kontorsstol, vår Prins Bus! Jag var så trött efter dagens bråk och tjafs så nu var det min tur att explodera. Visst hade jag kunnat låta honom sitta på den där stolen men det fanns ju inte en chans att han skulle lyckas somna och då visste jag ju att han snart skulle börja stöka i sovrummet igen. Jag struntade i alla råd om att det är viktigare att belöna än att hota. Jag bestämde mig för att här skall hotas. "LÄGG DIG NER NU ANNARS BLIR DET INTE NÅGON LEK I MORGON HELLER!!!!" Han gjorde några halvhjärtade försök att protestera men insåg snart att jag verkligen menade allvar. Han kröp ner brevid mig och mumlade: "Go natt! Du är en jävla idiotmamma!". Jag svarade: "Jag älskar dig också..."

Morgonpigg

Nu är det påsklov. Prins Bus och Lilla O är lediga från skolan och dagis och här hemma märks det.

Prins Bus vaknar vid 6-tiden på morgonen. Studsar upp från sängen eller madrassen på golvet (han har en förmåga att byta sängplatser), springer in på toa och när han är färdig slår han igen toalocket med en sådan smäll att ingen som möjligvis ännu sover kan undgå att vakna.

Sedan ropar han på hunden. Efter det letar han reda på katten och samlar ihop sitt täcke och kudde och går in till sitt rum. Där knäpper han på tv:n, Cartoon Network på högsta volym och avslutar med att stänga dörren med våldsam kraft så ljudet får oss alla att hoppa högt.

Denna tid på dygnet är Prins Bus otroligt hyperaktiv. Han sjunger, hoppar, springer, ja han hörs över hela huset helt enkelt. När han fått sin medicin dämpas detta betydligt. Då går det att föra ett samtal med honom och han klarar av att sitta stilla... nåja, stilla och stilla, han är väl aldrig helt stilla men det går iallafall bättre när han fått sin medicin. Vi tycker han blir stillsam medans andra säkerligen uppfattar honom som rätt så hyper ändå. Allt är ju relativt. ;-)

När han som nu är ledig från skolan äter han frukost och sedan väntar han på att bästa kompisen skall vakna. Det blir oftast lång väntan eftersom kompisen gillar att ta sovmorgon.
Lilla O skulle gärna sova länge då hon är ledig men hon får liksom jag och pappan sällan chansen till sovmorgon eftersom vi har en livs levande väckarklocka här i huset. Ofta blir hon ilsken på sin bror som aldrig låter henne sova.

Prins Bus energi är något som vi andra i familjen skulle behöva en liten gnutta av. Hans ork tar aldrig slut, det gör däremot vår. Men tänk vad tyst och tomt det är då han inte är hemma. Då längtar man efter att han skall komma inspringandes som en virvelvind och röra om i våra liv.

Framtidsdrömmar

Det händer ibland att barnen pratar om vad de ska bli när de blir stora. Under flera års tid önskade Prins Bus att han skulle bli polis som vuxen. Han tyckte det var jättehäftigt att fånga bovar och få bära pistol.

I skolan säger lärarna att han är klassens egen polis. Han är snabb att tala om när någon bryter mot reglerna. Att han själv bryter mot regler ganska ofta är inget han vill kännas vid. Det bara blir så säger han. Nu har han dock givit upp sina polisdrömmar. En dag gick det upp för honom att det händer att poliser blir skadade och det vill han inte riskera eftersom det är något han är mycket rädd för. Nu vill han bli professor istället. Inte lika stor skaderisk då.

Lilla O har fötterna på jorden och drömmer om att bli diskare. Hon kan tänka sig pizzabagare också och vissa dagar cirkusartist, men diskare verkar för tillfället vara det som står högst i kurs. Här hemma har vi diskmaskin och det är inte speciellt kul tycker Lilla O. Hemma hos mormor finns ingen diskmaskin så när Lilla O hälsar på brukar hon fråga om hon kan få diska efter maten. Hon brukar tjäna en liten slant på det.

Barnens drömmar om framtida yrken kommer säkerligen att ändras många gånger. Vem vet, Prins Bus kanske tar hjälp av sin goda fantasi och blir spelutvecklare på något tv-spelsföretag och Lilla O kanske bestämmer sig för att övervinna sin sjukhusskräck och blir sjuksköterska. Eller så blir det professor och diskare. Blir nog bra vilket som.

Bråk!

Prins Bus har haft några jobbiga dagar. Det har blivit bråk på skolan igen och han är ledsen och arg. Ringer och gråter, vill bli hämtad. Rasterna är ett problem för honom. Han är impulsiv och det blir lätt missförstånd. Denna dag har han blivit fasthållen och slagen i magen av några äldre tjejer. Han får åka hem, ingen idé att tvinga honom att stanna kvar, han behöver komma hem och vara på sitt rum för att varva ner.

Förra veckan frågade han mig om jag varit mobbad när jag var liten. Jag undrar om han själv känner sig mobbad. "Nä" svarar han lite för snabbt för att jag skall tro på honom.

Sent på eftermiddagen hör jag honom skrika från övervåningen. "Vem fan använder datorn?" Lilla O sitter vid köksbordet och spelar spel på vår bärbara dator. Prins Bus spelar Xbox-live i sitt rum och det går trögt för honom. Han anser att det är Lilla O´s fel och kräver att hon skall sluta spela. Jag förklarar för honom att hon också har rätt att spela, inte bara han.

Då brakar det loss ordentligt. Han är hysterisk, skriker tills rösten inte bär längre, lyfter på grinden som sitter längst upp i trappen och slår den med våldsam kraft i golvet. Gång på gång tills den lossnar från sitt fäste. Detta stoppar honom inte utan han blir om möjligt ännu argare och rusar ner för trappen med ett vrål. Lilla O tittar med stora ögon på honom. Han står nu en meter från henne och skriker att hon skall sluta spela dator. Jag går emellan och säger att hon visst får spela. Nu går hans skrik över till gråt och Lilla O säger: "Äsch, jag hade ändå spelat klart....". Hon har ännu en gång givit vika för sin explosive storebror.

Prins Bus försvinner upp till sitt rum men efter bara 10 minuter kommer han ner igen, denna gång strålande glad. Det har visst gått bra på spelet. Senare ber jag honom leta reda på skruvarna som lossnat från den trasiga grinden. Han säger att han redan givit dem till mig men så är inte fallet. Han börjar leta runt i köket efter skruvarna och säger: "Ibland kan det vara lite svårt att komma ihåg vart jag lägger saker, det beror nog på adhd:n". Då hörs en mycket ilsken Lilla O: "Skyll inte allt på din jävla adhd!!!"