Att tänka positivt!

Lilla O är med oss på affären och när jag börjar packa varorna i kassen har den lilla fröken såklart handen aningen för nära och lillfingret kommer i kläm när jag lägger ner korvburken. Hon knölar ihop sitt lilla ansikte och försöker blinka tillbaka tårarna som envist tränger fram.

Jag kramar om henne och säger: "Förlåt lilla gumman! Är lillfingret alldeles tillplattat nu?"

Lilla O: "Ja...men jag har ju ett till!

Där har vi en tjej som tänker positivt!

Testresultat

Jaha, så blev det tisdag och dags för Bus att göra datatestet Bup bokat tid för. Lilla O sov över hos mormor sedan igår och tur var väl det för morgonens händelser är jag glad att hon slapp bevittna. Bus satte sig på tvären och skulle absolut INTE åka till Hudik och göra "nåt jävla test" som han så vackert uttryckte sig.

Vi lockade, mutade, hotade för att han skulle gå med på att åka men han vidhöll sitt "NEJ!!" så det enda val vi hade var att helt enkelt bära/släpa med honom till bilen. Han skrek såklart och jag kan tänka mig att flertalet grannar vaknade.

När han tillslut satt i bilen fick jag alla lösa föremål som fanns i hans närhet kastade på mig men så snart han inte hittade mer att kasta var det som om han insåg att det liksom inte var någon idé att fortsätta bråka. I alla fall inte fysiskt. Hans diskussioner fortsatte ett tag till.

Vi kom fram till Hudik och deras Bup-mottagning och där väntade M som är vår kontaktperson i vår stad. Hon tog med sig Bus in till rummet där testet skulle utföras och vi väntade i väntrummet. Testet tog 20 min och lite enkelt förklarat så satt Bus vid en dator och hade hörlurar på sig. När han fick kommandot "1" skulle han klicka på en 1:a men om han fick kommandot "2" skulle han inte göra något alls. Kommandot kom ibland från hörlurarna och ibland från skärmen.

När detta test var färdigt åkte vi hem för att vänta på att dr skulle gå igenom resultatet. Sent på em ringde M och berättade att dr hade kollat igenom Bus resultat och upptäckt att han hade mycket dåliga resultat på de kommandon som kommit ur hörlurarna. Detta fick henne att undra om det möjligtvis kan vara så att Bus hör dåligt. "När gjordes senaste hörseltestet" undrade M. Jag tror att det gjordes ett hörseltest när Bus gick på 6-års men Bus själv säger att han inte har gjort det.

Eventuell hörselnedsättning måste alltså utredas. Jag är rätt säker på att han hör bra och att det misslyckade resultatet helt enkelt beror på att han inte klarade av att ta emot kommandon både från via hörsel och visuellt. Speciellt inte nu när han är utan medicin. MEN... med tanke på att både pappa L, farmor och L´s mormor har/hade hörselnedsättningar (varav farmors och gammelmormors är konstaterat ärftligt) så vill vi naturligtvis att hans hörsel kontrolleras noga.

Nu är det ändå bestämt att medicinen sätts in i morgon. Underbart skönt! Bus protesterar men det verkar ändå som om hans protester blivit aningen svagare nu när allt är spikat och klart och dag för start är inbokad. Han var t o m vänlig mot mig nu på eftermiddagen och när jag påpekade det så sa han "det är för att jag inte har någon annan att vara med idag". Troligvis ska jag ändå ta det som en komplimang. ;-)

Kram!

Dr´s ordination

Har varit till Bup idag. Det var en sur och orolig son vi hade med oss. Sur var han eftersom han absolut inte vill börja med medicinen igen och orolig var han eftersom han trodde att vi skulle bli där så länge så han inte skulle hinna leka något mer idag.

L och jag fick oss en pratstund med kontaktpersonen medans Bus följde med dr Nicos för att kolla blodtryck, puls, längd och vikt. När de kom tillbaka till oss fortsatte vårt samtal och nu ville de att Bus själv skulle berätta hur han mår och varför han inte vill ha medicin.

Bus sa att han känner sig seg och trög när han äter medicin. Han vill röra sig fort men kroppen lyder inte. Vi försökte få honom att inse fördelarna med medicinen, att den gör så att han hinner tänka efter. Dr Nicos sa att han upplevde Bus som mycket okoncentrerad nu. Han fick ställa samma fråga flera gånger innan Bus svarade. Dessutom undvek Bus ögonkontakt helt och hållet.

Dr Nicos sa att om det vore helt upp till honom så skulle han sätta in medicinen genast men överläkaren hade haft en annan åsikt. Hon ville att Bus skulle göra ett datatest som visar hans styrkor och svagheter. Genom resultatet kan man sedan läsa ut vilken typ av medicin som är mest lämplig. Testet görs i Hudiksvall och vi fick en tid dit nästa tisdag. Ingen medicin innan dess alltså.

Bus är nöjd eftersom detta beslut fördröjer medicineringen. Testet är säkert bra och ger säkert ett resultat som visar på vilket sätt han behöver hjälp men det känns som om det kommer att bli en låååång vecka vi har framför oss.

Att be om hjälp

Idag är det L´s första dag tillbaka på jobbet efter 4 veckors semester. Vi har sedan en tid tillbaka bestämt att detta även skulle bli dagen då vi kapitulerar och ber om hjälp för att få Bus på rälsen igen. Han har ju spårat ur rejält sedan hans medicinuppehåll startade. Ett uppehåll som vi inte önskat men som Bup låtit oss förstå är viktigt när man medicineras med centralstimulantia. Kroppen behöver återhämta sig och för att inte skolan ska bli lidande planeras dessa uppehåll till loven.

Jag ringde i morse till Bup och pratade med vår kontaktperson M som idag kommit tillbaka från semestern. Jag berättade hur jobbigt vi haft det de senaste 3 veckorna och framför allt hur dåligt Bus mår utan sin medicin. Jag är så trött på att skälla och vakta på honom och jag förstår att det är kaos inne i hans huvud nu.

Det värsta av allt är att Bus själv säger att han inte tänker börja med medicinen igen. Han känner sig inte lika snabb när han äter medicin säger han. Nä, det kan jag förstå. Utan medicin är han ju så hyperaktiv så det är klart att han känner sig snabb. Men han måste ju också märka att han råkar i trubbel pga att han inte kan styra sig.

Nu har vi i alla fall fått en tid till Bup i morgon. Förhoppningsvis håller dr med vår kontaktperson om att medicinen ska sättas in igen, tidigare än beräknat.

Tack för alla fina och stöttande kommentarer till förra inlägget! Ni läsare betyder väldigt mycket för mig! Kramar till er!!!

Helvetet tur och retur

Jag står i duschen och dörren till badrummet slår igen med en fruktansvärd smäll. Gång på gång slår den igen så fönsterrutorna skallrar. Bus är medicinfri sedan dagen efter vår resa. Det märks. All problematik hans diagnoser innebär kommer i enad front och sveper undan fötterna på oss.

"Jävla CP-kärring! Ner i helvetet med dig!!!" vrålar Bus gång på gång i samma takt som han slår igen dörren till badrummet.

Han är så jävla förbannad eftersom vi bestämt att åka några mil bort för att besöka ett loppis vi aldrig varit till tidigare. Denna idiot-idé kom vi på nu på morgonen och det borde vi ju ha fattat att det är väldigt dumt att inte förbereda honom mer än så.

Sedan Bus medicinuppehåll startade har dagarna här hemma varit som en berg- o dalbana. Tvära kast mellan sprudlande glädje och slagsmål och fula ord. Förmiddagarna har varit värst. Oftast har Bus börjat morgonen med att sparkande väcka oss och sedan har slagen haglat över främst Lilla O.

Jag har fått ta rollen som väktare, alltid redo att gripa in. Vansinnigt tröttsamt. Jag skulle ju hämta andan denna sommar, få bukt med stressen. Hur ska det gå när jag har en tornado i huset och L som snart börjar jobba igen?

Konstigt nog kommer vi iväg till loppisen. Fattar inte varför vi åkte. Antagligen för att både L och jag kände att nu jäklar ska vi visa vart skåpet ska stå. Det är vi som bestämmer! Men det skiter väl Bus i. Under hela bilturen ägnar han sig åt att nypa och slå Lilla O och såklart fråga om vi snart är framme och om vi verkligen hittar dit och om bensinen räcker. Hans stora skräck är att vi ska få bensinstopp.

När vi kommer fram så visar det sig att loppisen bara var skräp och då går Bus igång på allvar. Han ställer sig utanför dörren och sparkar hårt i marken, vrålar av ilska och tårarna sprutar. När vi åkte en bit riktar Bus en spark mot L som kör bilen. Livsfarligt! Vi möter just en långtradare och det hade kunnat sluta riktigt illa. Jag sätter mig i baksätet mellan Bus och Lilla O för att åter igen ta rollen som väktare. Skydda Lilla O och se till så att L kan köra utan att bli sparkad.

Bus slår mig, nyper mig, biter mig och skriker att han vill att jag ska dö. Han hatar mig säger han och önskar jag försvinner från jordens yta. Efter en stund vill han att det är han som dör. Han tänker döda sig själv så fort han får chansen säger han.

På något sätt, jag vet själv inte hur, lyckas vi få honom att lugna ner sig. Han lutar huvudet mot min axel och när jag sträcker fram min hand så lägger han sin tunna smala näve i min. Lilla O berättar för honom att han är den bästa bror hon kan tänka sig och lyckas få Bus att le en smula.

Det blev en resa till helvetet tur och retur. Fler loppisresor blir det inte och i mitt huvud snurrar en miljon tankar och funderingar på hur resten av sommaren ska bli.

Resan

Vi är hemma igen. Årets semesterresa är över och resten av semestern tillbringas på hemmaplan. Denna resa var den längsta vi gjort med Bus och Lilla O. Vi åkte hemifrån på lördagen och kom hem igen sent på torsdagkväll. Har åkt ca 145 mil.

Resans första anhalt blev Örebro. Där besökte vi Lek o Buslandet och barnen fick leka av sig i Europas största inomhuslekland. Bus och Lilla O höll sams hela tiden och tyckte det var ett toppenställe.

Dag 2 reste vi vidare till Ullared. Ett ställe jag sett fram emot med viss bävan eftersom jag visste att det skulle utmana både Bus och mina egna svårigheter. Vi checkade in i stugbyn och tog sedan ett djupt andetag och gick in på Gekå´s enorma butik. Bus tog med sig pappa L och drog genast till den del av butiken som sålde tv-spel. Han hade ju hört att det skulle vara mycket billigt där och i hans värld kostar då spelen 20:-/st. I verkligheten kostade spelen 200:- och det blev såklart en stor besvikelse. Vi väntade oss ett utbrott men han höll ihop och efter att ha funderat över natten bestämde han sig för att köpa spelen dagen efter. Jag som gruvat mig för att stå i en evighetskö inne på Gekå´s tyckte att köandet var det lungaste stället av allt i hela affären. Där fick man stå ifred och hämta andan, i resten av affären var det betydligt jobbigare med alla dessa människor som knuffade sig fram.

På em dag 3 åkte vi till Göteborg. Checkade in på hotellet och drog sedan vidare till Universeum. Roligt ställe med mycket intressant att titta på för hela familjen men även här blev Bus något besviken eftersom bilder på internet fått honom att tro att det skulle vara såååå mycket större akvarium än vad det var i verkligheten. Det bästa var nog att han äntligen fick se maneter, det är något han önskat länge.

Tillbaka på hotellet badade vi i poolen och barnen och pappa L roade sig sedan i hotellets spelrum.

Dag 4 besökte vi Maritiman. Ett båtmuseum i Göteborgs hamn där man får kliva in i olika militärbåtar och lastbåtar. Lilla O var inte så road, hon hade bara Liseberg i huvudet och att då klättra omkring på gamla båtar var ingen höjdare för henne. Bus däremot gillade det. Sent på em skulle vi till Liseberg och då upptäckte Bus att han saknade sina gympaskor. Dumma mamma hade glömt att packa ner skorna hemma och de enda skor han hade var Foppaskor och enl honom kan man INTE åka karusell i Foppaskor. Nu kom ett ordentligt utbrott och vi hade inget annat val än att leta oss till en skoaffär. Sedan uppstod problemet med att välja mellan de två par skor Bus accepterade. Han tappade fattningen och förde ett jäkla liv i affären och vi frågade om han ville att vi skulle välja åt honom istället men det gick inte. Till slut samlade han ihop sig och valde ett par sandaler och strålade som en sol när vi lämnade affären.

Kvällen på Liseberg gick helt utan problem. Inga konflikter och barnen var på gott humör hela kvällen. Långa köer till karusellerna men inte ens det kunde få någon av dem att mulna.

Dag 5 åkte vi till Eskilstuna för att träffa Pilla och hennes familj för allra första gången. Pilla och jag har varit "mejlvänner" sedan vi träffade på varandra på Attentions forum. Hennes son Rasmus har samma diagnoser som Bus och det har varit fantastiskt att få ha hennes stöd eftersom hon vet precis vad det handlar om.

Det första Rasmus gjorde var att springa fram till mig och ge mig en bamsekram och mitt hjärta tog flera glädjeskutt. Vilken go unge! Hela familjen var underbara och det kändes som om vi varit vänner hela livet. Barnen funkade jättebra ihop och vi vuxna hade hur mycket som helst att prata om. Dag 6 gick vi i Parken Zoo tillsammans med Pilla och familjen och det blev en helt underbar dag. Så härligt för Lilla O och Sanna att finna varandra och få lite "tjejtid" ihop ifred från busiga bröder. Hoppas vi snart träffas igen!!!

Efter Parken Zoo var det dags för den långa resan hem till södra Norrland och myggen. Jag kan konstatera att jag inte drabbats av ångest en enda gång under vår resa. Inte ens under Bus utbrott och när vi tappade bort Lilla O i Parken. Jag var lugn och höll ihop. Min stresskurs har gett resultat!

Artikel i MAMA

För en tid sedan fick jag en förfrågan från en frilansjournalist om att delta i en artikel i tidningen MAMA. Artikeln skulle handla om "Diagnoshets". Frågan var om dagens föräldrar hetsas att få diagnoser på deras annorlunda barn. Mitt svar var självklart. Bus hade mycket tydliga tecken på Adhd och Tourette och därför var det helt naturligt att kämpa för en utredning så att han fick sina diagnoser.

Vi insåg att utan diagnos finns det ingen hjälp för Bus. Det var också viktigt för honom att kunna sätta ord på varför han inte är precis som andra. Bus reagerade inte med ilska när han fick sina diagnoser. Han blev lättad och sa "nu kan jag äntligen förklara för andra varför jag är som jag är".

Att få en Npf-diagnos är inte något som sker hur lätt som helst. Det ligger en lång utredning bakom. När man om förälder har fått utstå föraktfulla kommentarer som : "han är dåligt uppfostrad, vilken jäkla unge, om det vore någon ordning på föräldrarna så skulle detta aldrig ske", är det en lättnad att faktiskt kunna bevisa det är ett funktionshinder vårt barn har. Vi fick papper på vilka svårigheter Bus faktiskt har och det gav en helt ny respons från skolan.

Diagnoserna har inte satt en stämpel på Bus. Han hade redan en stämpel på sig som en bråkig hopplös unge med lika hopplösa föräldrar. Den stämpeln är bortsuddad nu.

Jag vet inte exakt när artikeln i MAMA kommer att publiceras men tror att det är inom kort.