Har jag tråkigt så skall du ha tråkigt!

Det är en orolig tid för Prins Bus. Han hatar förändringar och till hösten väntar en mycket stor förändring i hans liv. Hans skola skall stängas och alla elever flyttas till en mycket större skola som är nyrenoverad. Klassen skall delas upp och nya elever från en annan skola skall bli Prins Bus nya klasskompisar. Ny skola, nya klasskompisar, nya lärare. Det blir många förändringar på en och samma gång.

Planeringen har i vanlig ordning gått alldeles för långsamt och nu är det snart sommarlov och inga klara besked finns att få. Detta ställer till stora problem för Prins Bus. Han blir orolig och det yttrar sig i att han bråkar.

Han har en bästis som bor granne med oss och det är som om denna kille är Prins Bus enda fasta punkt just nu. Honom klänger han sig fast vid och han vill vara med honom all vaken tid. Om bästisen inte är hemma vet jag att då väntar oss en bråkig dag.

Häromdagen var en sådan dag. Prins Bus vankade oroligt av och an här hemma. Grubblade över om kompisen skulle komma hem snart. Hade tråkigt. Tog ut sin frustration på Lilla O som fick både en och två smällar av sin bror. Jag gav på förslag att de skulle hoppa på studsmattan en stund (för att han skulle förbruka lite överskottsenergi) men det urartade direkt. Prins Bus blev våldsam och ännu en gång fick Lilla O känna på hans ilska. Jag bad honom kliva ner från studsmattan och gå in i huset men det hade han ingen som helst tanke på att göra. Han skuttade runt, runt hånskrattade åt både mig och Lilla O.

När han stannade upp för ett ögonblick passade jag på. Fick tag på honom och lyfte ner honom från studsmattan och in i huset genom altandörren. Prins Bus svor åt mig men i nästa sekund rusade han ut genom ytterdörren och så var han tillbaka på studsmattan. Nu var jag riktigt arg. Så pass arg att han tyckte det var säkrast att springa in i huset igen genom altandörren. Väl inne låste han altandörren och gapskrattade åt mig som stod utanför, arg som ett bi.

Vi mätte varandra med blicken och i exakt samma ögonblick kom vi båda på att min enda chans att komma in i huset igen var genom ytterdörren. Jag hade inga nycklar på mig och om dörren var låst från insidan skulle jag inte ha en möjlighet att komma in. Jag sprang som jag aldrig sprungit förr och det samma gjorde Prins Bus. Han tänkte låsa mig ute. Vi kom fram till ytterdörren samtidigt och jag ryckte upp den just när han skulle vrida om låset. "Tänkte du verkligen låsa ut mig?" frågade jag. "Om jag har tråkigt så skall fan i mig du också få känna på hur det är att ha tråkigt" var hans svar.

Nu går jag inte utanför dörren utan att ha nycklar med mig. Vågar ju inte riskera att någon har tråkigt och tycker att jag är värd detsamma.

Äntligen!

Jag har gjort ett litet blogguppehåll. Orken och inspirationen har gått på sparlåga men nu tar jag nya tag.

I torsdags var det dags för besök nr 2 hos sjuksköterskan som skulle hjälpa Prins Bus med hans fobi mot sprutor och blod. Besök nr 1 gick otroligt smärtfritt. Sköterskan var en äldre dam som var mycket bestämd och rak på sak men ändå väldigt snäll. Precis rätt person för Prins Bus. Hon berättade ärligt för honom att han aldrig kommer att bli en person som gillar att ta blodprov men vissa saker måste man göra även om man inte gillar det. Man måste vara modig och stå ut ändå. Prins Bus var skeptisk men gick med på att prova bedövningssalva till nästa besök. Då skulle han få stryka med en nål mot armvecket för att förstå att bedövningen verkligen fungerade. Provet var inplanerat till veckan efter.

Plåstret med bedövningssalvan sattes på armen så snart Prins Bus slutat skolan och 1 1/2 timme senare var vi på barnmottagningen. Sköterskan plockade fram nålen och Prins Bus skulle stryka försiktigt med den över armvecket men han var så nervös så han skakade och råkade istället sticka sig inte bara 1 utan 2 gånger. Sköterskan blev förvånad och Prins Bus likaså. Men det kändes ju inte! Inte det minsta lilla! Nu insåg han det och skyndade sig att säga: "Ta provet NU!". Vit i ansiktet såg han när sköterskan fyllde 5 rör med hans blod. När det var klart tog han själv ut nålen och han var så lättad att han nästan svävade på vägen hem. Detta var en milstolpe i hans liv! Vilken känsla det måste vara för honom att klara en sådan sak som han har varit livrädd för hela livet.

Till sist vill jag dela med mig av en dikt som jag hittat på nätet.

A child is like a butterfly in the wind

Some can fly higher then others

But each one flies the best it can

Why compere one to another?

Each one is diffrent

Each one is special

Each one is beautiful

Terapi

Jag har ont i mitt lillfinger. Orsaken är att Prins Bus sparkat på det. Jag skall ta hela historien från början:

Våra kontaktpersoner på Bup kommer ibland hem till oss. I förrgår var det dags för ett nytt besök. Jag fick då veta att det nu är dags att påbörja terapin som skall göra Prins Bus kvitt sin fobi mot sprutor och blod. På tisdag nästa vecka är det dags för första träffen med sjuksköterskan som skall hålla i detta.

Detta är ju Prins Bus STÖRSTA skräck här i livet. Just därför är det nödvändigt att en gång för alla ta itu med det. Vi har försökt tidigare, först med hjälp av BVC och sedan lekterapin på närmsta barnsjukhus. Det gav inget resultat. Nu har han medicinerats i 1 års tid för sin adhd och inga som helst prover har tagits p g a att han är så otroligt rädd. Jag vet att det är viktigt med regelbundna kontroller eftersom det är så speciell medicin han får. Vill inte riskera att något missas bara för att han är så rädd för provtagning.

I förrgår kväll bestämde jag mig för att släppa bomben. Jag berättade att vi skall träffa sjuksköterskan på tisdag. Prins Bus reagerade precis som väntat. Först blev han ängslig och orolig och senare på kvällen exploderade han. Han var så arg, slog vilt omkring sig, skallades och sparkades, bet och klöste. Liknande utbrott är att vänta de närmaste dagarna. Det är han sätt att bearbeta det hemska. Under tiden försöker jag skydda mitt redan så ömma lillfinger.