Storstadshelg

Det var nära nära att vi inte skulle komma iväg. Tåget till Stockholm gick kl 07.25 i lördags morse och kl 07.00 befann vi oss fortfarande hemma i hallen med en vilt skrikandes Bus. Hans utbrott hade då pågått i nära 2 timmar. Flera månaders förberedelser hjälpte inte, Bus ville inte åka till Stockholm och framför allt inte gå på någon "jävla skit teater". Jag vet inte hur det gick till men till slut hade Bus i allafall fått på sig kläderna och gått ut till bilen för att åka till stationen. I bilen varvade han ner och blev lugn och fin och när vi klev ombord på tåget hade även jag och Pappa L börjat andas igen och kunde koppla av.

Hade redan insett att det inte skulle funka så bra att springa runt i en massa affärer så det blev inte så mycket shopping men både Bus och Lilla O kunde köpa något som de ville ha innan det var dags att gå till hotellet. Vi bodde på Nordic Sea och det var ett riktigt fint hotell. Rummet var en minisvit med gott om plats för en barnfamilj.

På söndagen var det teaterföreställning på Oscar´s teatern. "Rasmus på luffen" med Benjamin Wahlgren (Pernillas son) i rollen som Rasmus och Markoolio spelade luffaren Paradis-Oskar.

Det var en jättebra föreställning och alla (inklusive Bus) var mycket nöjda. När föreställningen var slut och vi skulle gå tillbaka till hotellet träffade vi på Benjamin Wahlgren som passade på att äta hamburgare i väntan på nästa föreställning. Mycket trevlig liten kille som glatt ställde upp på att fotograferas tillsammans med en förtjust Lilla O.

Timmarna innan tåget skulle ta oss hem igen tillbringade vi i Gamla Stan där det var julmarknad. Har aldrig upplevt märkligare 1:adventsväder tidigare. Tät dimma drog in över Stockholm och det blev nästa lite kusligt i Gamla Stans gränder. Kändes mer som om man befann sig i 1800-talets London.

Efter 2 timmars tågresa var vi hemma igen och Bus sa godnatt med orden: "Det har varit jätteroligt och jag gillade verkligen teatern". Och jag kan inte annat än att hålla med om det!

Kram till er alla!

Hänt sedan sist

Som om någon högre makt märker att jag behövde ännu en veckas vila blev plötsligt den ännu en gång så fullbokade veckan helt fri så när som Bus tandläkarbesök i morgon kväll. Vi skulle egentligen ha varit till Hab måndag, onsdag, fredag men psykologen har blivit sjuk igen och hela veckans möten skjuts upp.

Liiiiite fel kändes det igår morse när vi fick vända och åka hem igen efter att Hab ringt och avbokat. Hade liksom ställt in mig på att göra detta denna vecka men nu när det inte blir så känns det riktigt skönt. Det enda som oroar mig är att hela utredningen fördröjs ännu mer.

Skolan har erbjudit de elever som vill att stanna kvar en timme efter skoldagens slut för att göra läxan där istället för att ta hem den. Vi har ju som jag berättat tidigare stora problem med Bus läxläsning och tack o lov nappade han på detta förslag. När jag kom till skolan och hämtade barnen var det en strålande glad Bus som stolt berättade att han hade gjort färdigt hela veckans läxa, bara engelska glosorna var kvar men dem är det aldrig några problem med, han rabblar glosor som rinnande vatten. Läraren var också glad, han har ju vetat om hur jobbigt vi upplevt läxläsningen här hemma.

Lilla O fick sina glasögon förra veckan men det går trögt att få henne att använda dem. Hon tycker hon blir ful och att en av "kompisarna" i skolan sagt att hon inte fick vara med och leka om hon hade glasögonen på sig gjorde ju inte saken bättre. Usch, vilka skitungar det finns! Jag blir riktigt förbannad. Nu har jag pratat med personalen på skolan och sagt att de måste hålla ögon och öron öppna och stoppa sånt skitsnack.

Bus får önskekost på skolan eftersom han har så svårt för vissa maträtter och verkligen inte får tappa i vikt för då plockas medicinen bort. Igår hade något ljushuvud snott hans mat. Han får hämta sin mat på ett speciellt ställe i matsalen och där står det en lapp med hans namn. När han kom dit igår fanns bara lappen kvar men ingen mat. Eftersom han inte klarade av att äta den ordinarie maten bestod hans lunch av lite ris och två mackor som han köpte i cafeterian. Han förstod inte att han skulle säga till personalen.

Bus tics har ökat igen och det börjar märkas att han snart är i behov av ledighet. Inte många veckor kvar tills jullovet och det är ju skönt men samtidigt kommer dessa veckor att bli extra oroliga eftersom han alltid har så höga förväntningar på julklapparna. Förra året berättade vi om de julklappar som var viktigast för honom. Han mådde bättre av det eftersom han inte alls uppskattar överraskningar.

Nu ska här adventpyntas eftersom vi reser bort i helgen. Vi åker till Stockholm och bor på hotell och går på teater. Blir nog inte mycket shoppande eftersom det inte funkar så bra att gå i affärer när det är så mycket folk men vi ska titta på julskyltningen och kanske blir det ett besök på något museum. På söndag ska vi se Markoolio i "Rasmus på luffen" på Oscarsteatern.

Ha´det så bra!

kram Ann-Sofie

Det gick inte alls

Ni som läste förra inlägget vet att jag då var mitt uppe i en superstressig vecka. Det straffar sig att inte ta hand om sig själv och säga STOPP, på fredagen kom sammanbrottet. Det började med en jobbig morgon då både Lilla O och Bus var på dåligt humör. Bus vägrade äta frukost och Lilla O tyckte det lät som en ypperlig idé så hon vägrade hon också. Jag var trött och less och sa att de fick skylla sig själva och vara hungriga.

Lilla O blev ännu argare och mitt i allt bråk sa hon: "Gunnar är död, bara så du vet!" Jag fattade inte först vad hon sa men L hade hört henne och berättade att han och Olivia fått veta det kvällen innan då de var hos en kusin på kalas och sedan hade L missat att berätta det för mig. Vem var då Gunnar, undrar ni. Jo, Gunnar var vår älskade hund. En Golden Retriever som vi bestämde oss för att köpa när vi trodde att vi aldrig skulle kunna få barn. Han blev vår lilla bebis och vårt allra första möte med Npf. Han hade nämligen grav adhd, vår kära hund. Impulsiv och hyperaktiv men med ett hjärta av guld. Åh, vad många fina minnen vi har av Gunnar.

För några år sedan hade vi inte bara Gunnar utan även Bus och Lilla O och dessutom Gunnars halvbror Bosse. Både jag och L jobbade heltid och L´s jobb blev förflyttat till en grannkommun så helt plötsligt blev det omöjligt för oss att behålla hundarna. Vi kunde inte låta dem vara ensamma hemma 10 tim/dag, det kändes helt fel. Av kärlek till hundarna bestämde vi oss för att adoptera bort dem till nya familjer som hade mer tid. Gunnar och Bosse kom till varsinn underbar familj och här hemma var saknaden stor.

Jag har tänkt på dem varje dag och allra mest på Gunnar som alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Kusinen som L och Lilla O var på kalas hos går i skolan med en av döttrarna i Gunnars nya familj och hon hade fått veta att Gunnar avlivats. Han skulle snart fylla 13 år och hans höfter hade för länge sedan börjat ge honom problem.

Beskedet om att Gunnar nu är död blev droppen som fick det att rinna över för mig. Jag blev så oerhört ledsen. När L och barnen åkt iväg i fredags morse brast det totalt för mig. Jag grät i timmar, fick ont i bröstet, hjärtklappning, illamående och yrsel. En riktig panikångestattack.

Inte bara den jobbiga veckan utan hela höstens problem och strul var orsaken till denna panikångestattack och Gunnars död blev utlösaren. Mitt i allt ringde mamma och när hon hörde hur dåligt jag mådde kom hon hit. Jag ringde till L och sa att han måste hämta hem barnen från skolan, fanns inte en chans att jag skulle kunna gå ut överhuvudtaget.

Tog det lugnt hela helgen och ställde in kalaset här hemma. Den här veckan är almenackan tom och det känns jätteskönt. Pratade med min dr igår och han kommer att skicka en remiss till vuxenpsyk för ev adhd-utredning. Jag har själv önskat detta då fler och fler pusselbitar faller på plats ju mer jag lär mig om adhd. Jag som ständigt påbörjar nya projekt men aldrig slutför dem, jag som aldrig kan hålla ordning här hemma, jag som inte kan hålla uppmärksamheten på det jag gör och jag som har ett ständigt brus av tankar i mitt huvud.

Fullspikad vecka

Oj, vilken stressig vecka detta är. Otroligt mycket inplanerat och jag trött av att bara titta i almenackan och läsa allt som står inskrivet. Nu har vi snart avverkat tre dagar och jag försöker hämta kraft inför återstående dagar.

Detta har vi i allafall hunnit med:

Måndag: Bus hade tid hos tandläkaren för att laga hål. Han gruvade sig något så enormt, hade svårt att somna kvällen innan. På morgonen ringde folktandvården och ställde in tiden eftersom tandläkaren blivit sjuk. Bus jublade!

Jag hade tid inbokad hos en av psykologerna på stället där jag gått på stresshanteringskurs. Kursen är ju slut och nu skulle individuell uppföljning göras. Ny psykolog som såg ut att inte vara en dag över 16 år och vars i princip enda kommentar efter allt jag sa var: "Gott". Jag kände mig som ett fån och började fundera på om det var dolda kameran.

När jag kom hem städade jag som en galning och exakt när jag var färdig och torkade av spishällen ringde det på dörren och arb.terapeuten från Hab kom på hembesök. Har ju vetat om detta hembesök i flera veckor men lik förbannat ska jag stå i sista minuten och städa hysteriskt. Måste ju finnas någon diagnos som passar in på det? Ska komma ihåg att fråga landets yngste psykolog nästa gång jag träffar honom. Fast han svarar väl bara "Gott" då också.

Hembesöket gick bra och nu är det städat och fint några dagar till förhoppningsvis. Arb.terapeuten frågade Bus om lite allt möjligt och hon undrade bl a om han sportar något. Bus funderade länge och väl och efter ett tag kom han på att han ju faktiskt stretchar fingrarna ibland när han sitter vid datorn. ;-)

Tisdag: Vi åkte till Hab i Bollnäs för att Bus hade tid för lite tester hos psykologen. Han fick lägga pussel, hitta på berättelser och prata om känslor. Psykologen undrade hur det känns i kroppen på Bus när han är ledsen, arg, glad, lycklig. Han kunde inte alls förklara hur de tillstånden känns i hans kropp. Då undrade psykologen hur Bus tror att jag ser att han är t ex glad. Bus svarade då att jag märker det när han springer omkring mycket. Han hade inte en tanke på att man t ex kan se det i en människas ansiktsuttryck, eller höra det på rösten. Jag menar, Bus springer omkring när han är arg och ledsen också.

Onsdag: Idag åkte vi till Hudiksvall eftersom Lilla O hade tid hos ögonläkaren. Hon ser ju dåligt, den lilla skruttungen. Nu blir det glasögon och när vi kom hem till vår stad igen passade vi på att välja ut glasögonbågar. Det blev ett par tuffa Björn Borg bågar och Lilla O är nöjd nu när hon inte behöver se suddigt längre. Om en vecka får vi hämta ut glasögonen.
Som grädde på moset passar jag på att fylla år idag. 39 år har jag blivit och i morse fick jag ett tortyrredskap som belöning. En spikmatta ska nu bli min förhoppningsvis käraste ägodel och bjuda på smärtlindring. Tänk, först spikmatta och snart massagebadkar, jag kommer ju att bli som en ny människa! ;-)

Resten av veckan ser ut så här enligt almenackan:

Torsdag: Till Bup med Bus på morgonen, till Hab med Bus på eftermiddagen, till kusinen på kalas på kvällen.

Fredag: Skolan vill att jag närvarar vid Lilla O´s vaccination, åka och handla på kvällen inför helgens kalas.

Lördag: Pappa L åker till Bollnäs på friidrottstävling, jag städar i sista minuten innan släkten kommer hit på kalas för att fira mig och L som fyller år nästa vecka. Kalas större delen av kvällen.

Söndag: Ingenting. Hur ska jag få den dagen att gå? ;-)

Kram till er alla!

Vit lögn, mejl och svinis-vaccin

Det är morgon och i vanlig ordning ett smärre kaos här hemma. Hur mycket vi än försöker så lyckas vi inte få Bus att kliva ur sängen i tillräckligt god tid för att slippa den eviga stressen.

Idag försöker vi oss på ett nytt grepp. Pappa L berättar att han absolut måste komma i tid till jobbet eftersom de ska ha telefonmöte och alla chefer ska närvara och då ser det ju inte så bra ut att komma försent. Jag drar till med en vit lögn och säger: "Det är verkligen inte bra att komma försent till jobbet för då kanske cheferna säger: Nu jävlar får han sparken!"
Ja, jag vet att man inte ska ljuga för sina barn men det här skulle mer föreställa en liten kick i baken på Bus, för att få honom att förstå att man måste passa vissa tider.

Min vita lögn gav inte rätt effekt. Bus kommentar till den var: "Tror du verkligen att cheferna säger JÄVLAR?". Den lilla detaljen att Pappa L riskerade sitt jobb missade Bus totalt. Hans hjärna låste på svordomen.

Nåväl, Bus och Lilla O kom till slut iväg till skolan och Pappa L hann till mötet så ännu ett tag har vi åtminstonde en säker inkomst i familjen. :-)

Tisdags eftermiddagen tillbringades i Gävle där jag, Bus och Pappa L tittade på föreställningen "Jag vill vara normal" med Eric Donell (känd från serien "Vänner och Fiender"). Eric har själv Tourettes syndrom, Adhd och OCD och med denna föreställning berättar han om sin uppväxt och hur han alltid känt sig onormal innan han vid nästan 30 års ålder fick sina diagnoser.

En fantastiskt föreställning och jag rekommenderar alla att se den. Bus ville först inte följa med men efteråt ångrade han sig verkligen inte. Han tyckte det var jättebra och kände igen sig i mycket av det som Eric berättade.

Efter föreställningen frågade jag Bus om vi skulle gå fram och hälsa på Eric men då blev Bus blyg och ville inte. Jag skickade istället ett mejl till Eric för att visa vår uppskattning och igår fick jag ett mejl tillbaka där Eric tackar och skriver en hälsning till Bus med väl valda ord om att han en dag kommer att uppleva att hans tillstånd berikat hans liv. Denna hälsning var mycket uppskattad av Bus. Eric Donell är ju en känd person och att han tagit sig tid att skriva ett personligt mejl känns stort för Bus.

Idag har första snön kommit till vår stad. Blötsnö och blåst. Ingen härlig kombination. Men ungarna verkar glada.

Bus har fått svinis-vaccination idag. Han skulle egentligen ha fått in spruta nästa vecka men fick veta när han kom till skolan att de hade en lucka i planeringen och då skulle några klasser få redan idag. Det gick mirakulöst bra trots att han inte blivit förberedd. Nu har han ont i armen men inga andra biverkningar ännu. En kille i 6:an blev dålig och fick hämtas med ambulans så lite dramatik hade det varit idag.

Nu ska jag ladda för att åka och köpa vinterstövlar, handskar och lite annat smått och gott åt Lilla O. Handskarna från ifjol har tydligen fått fötter och sprungit iväg för jag hittar dem inte. Blir bara till att öppna plånboken igen då...

Ha´det så bra gott folk!