Mellandagstankar

Så var julen över för denna gång. Det blev väl ungefär som väntat. Barn som vaknade alldeles för tidigt (Bus vaknade kl 03.00 och Lilla O 04.00 på julaftonsmorgonen) sprickfärdiga av förväntan inför dagen. De allra viktigaste julklapparna öppnades på morgonen och resten tog vi med hem till min syster där vi tillbringade kvällen. Bus längtade hem, han har blivit allt mer osocial det senaste året. Vi åkte hem tidigt och fick avsluta julaftonskvällen i hemmets lugna vrå.

Resten av julhelgen har vi hållit oss till största del hemma. Trots det kom ett stort utbrott igår. Orsaken var en lång historia som jag inte orkar gå in på här men Bus kände sig illa behandlad av några kompisar och hans ilska gick ut över mig. Han öste över mig knytnävsslag, vrålade och skrek, knuffades och sparkades.

Vi hade en lång diskussion efteråt när han lugnat ner sig. Det var ju mest jag som pratade såklart. Han ansåg att jag fick skylla mig själv eftersom jag gjort honom arg. Jag blir så ledsen när jag tänker på hur vår framtid ser ut. Bus är 11 år nu. 154 cm lång och väger endast 40 kg. När han blir arg får han ofattbar styrka. Det låter ju löjligt att en så liten kille ska kunna skada en vuxen människa men tro mig, det kan han. Hur ska det bli när han blir 15? Han kommer säkerligen att bli lång eftersom både jag och Pappa L är det. Hur stark ska han inte bli då?

Kring nyår har jag alltid känt ett vemod och inte alls något sug efter fest och roligheter. Vet inte varför men ångesten har alltid funnits där som en värkande klump i bröstet när nyårsafton närmar sig. Ser inte alls fram emot det nya året. Jag vill slå på bromsen nu. Det finns allt för många frågor utan svar och det gillar jag inte. Min bästa kompis är mycket allvarligt sjuk, Bus utredning ska vara färdig om drygt 1 månad och några månader framåt väntar det som just nu känns som ett stort svart hål som sakta drar mig till sig. Min sjukersättning tar slut och jag har ingen jävla aning om vad som händer sedan. Jo, visst vet jag att jag blir inskriven på arbetsförmedlingen men vad hjälper det när jag fortfarande är lika förbannat sjuk som tidigare.

En ljusglimt ser jag långt där framme år 2010. Det är vår resa till Turkiet. Vi åker i juni och just nu är det den veckan som tänder en liten liten låga i min kropp.

Nyårsafton firar vi i stillhet här hemma. Det blir något gott att äta och förhoppningsvis en bra film. Fyrverkerier skippar vi och skumpan också. Det känns bäst så.

Kram till er alla!

God Jul!

Vill med detta inlägg önska Er alla en riktigt God Jul! Här hemma ska vi snart äta en god middag och sedan blir det uppesittarkväll med Bingolotto. Bus och Lilla O har gjort 3 sorters julgodis och förväntan inför julafton är stor. Granen står grann men inte speciellt grön, har aldrig varit med om makan till gran att barra. I morgon tar vi farmor med oss och åker till mormor och morfar för att äta julmiddag och efter det fortsätter vi hem till min syrra och hennes familj och har vi riktig tur så kommer tomten dit!

Hoppas ni får en riktigt härlig jul!

Kram!

Sorg

Barnens farfar är död. Beskedet kom i förrgår och det var oväntat. Visserligen hade farfar Alzheimers och bodde på gruppboende men han hade inte visat några tecken på annan sjukdom. Tvärtom var han pigg och välmående, förutom sitt dåliga minne.

Det gick hastigt, plötsligt hade han ramlat bakåt och personalen trodde att han fick ett ep-anfall. Andningen försämrades snabbt och det gick så fort så ambulansen hann inte ens fram innan allt var över. Troligtvis var det hjärtat. Det är i allafall läkarens teori.

Vi trodde inte att vi skulle mista honom så här. Inte så snabbt. Men med facit i hand var det såklart det bästa sättet, om det nu finns något bra sätt att lämna jordelivet på. Vi ville inte se honom tyna bort i en sjuksäng som de flesta Alzheimerspatienter gör i slutet av sitt liv.

Barnen reagerar olika. Lilla O undrar om farfar hade ont innan han dog och hon har haft svårt att koncentrera sig på lek och hon har blivit arg och ledsen för småsaker. Bus har knappt visat någon reaktion alls. Han frågade Pappa L om han var ledsen och sedan tog han på sig hörlurarna och fortsatte med sitt World of Warcraft-spelande på datorn. Att han inte visar någon reaktion betyder inte att han inte sörjer farfar. Det är bara det att han gör det på sitt eget sätt.

Vi låter helgerna passera innan det blir begravning i mitten av januari. Försöker ta hand om farmor och ge henne det stöd hon behöver. Någonstans bland molnen finns farfar, sittandes i sin segelbåt och spelar på sitt munspel.

Nedräkning

"9 dagar kvar!!!" Det var i princip Bus första ord idag när han vaknade. Han längtar enormt mycket till julafton. Faktiskt längtar han så mycket så han troligtvis fått högt blodtryck på köpet.

Vid de senaste kontrollerna på Bup har hans blodtryck legat lite över gränsen och nu ska det utredas vad det beror på. Visserligen kan hans medicin orsaka högt blodtryck men den har han ju ätit i flera år nu så jag tror att orsaken är något annat. Han tillbringar ju väldigt mycket tid framför datorn och tv:n, mer nu än tidigare, och jag läste någonstans att undersökningar visar att sådant kan höja blodtrycket på barn. Blir svårt att dra ner på det också eftersom datorn hör till Bus specialintresse och det är genom den han umgås med de få kompisar han faktiskt har.

De två viktigaste julklapparna har han fått veta att han ska få. Allt för att mildra oron. Men han längtar ju såååå mycket ändå.

Lilla O tycker det är orättvist att Bus vet vad han ska få i julklapp och hon tycker att hon minsann också kan få veta vad hon ska få. För att snabbt slippa en massa gnäll och tjat bestämde jag mig för att avslöja en julklapp om det nu var så viktigt för henne. Hennes ögon tindrade när jag berättade att hon ska få: "En platt-tv, en zebramatta och två tavlor...." Hon såg helt enkelt överlycklig ut tills jag avslutade meningen: "....till dockskåpet!". Då slocknade de tindrande ögonen och svämmades istället över av tårar. Hon trodde såklart att hon skulle få en riktig platt-tv, en alldeles äkte zebramatta och två nya fina tavlor till hennes eget rum! Fy vilken taskig morsa! Jag hade ju inte haft en tanke på att det skulle kunna missförstås. Kände mig som ett pucko och försökte släta över och trösta så mycket det gick.

Tur att den där jäkla dagen närmar sig med stormsteg för man vet aldrig vad jag hinner med att sabba annars. Har i allafall bestämt mig för att åka till Rusta idag och hoppas på att kunna köpa en vit tigermatta, det är väl så nära zebra man kan komma tycker jag....

Slutligen vill jag tacka för alla kloka kommentarer till mitt förra inlägg. Min systerson är efter omständigheterna ok och polisanmälan kommer att göras i dagarna. Jag hoppas även att det leder till att förövarna (som visade sig vara 5 st) får den hjälp de behöver för att inse att deras beteende behöver ändras.

Kram till er alla!

Våld i skolan

Nu är jag arg. De senaste dagarna har jag fått höra om två händelser som gör mig fly förbannad.

Den första inträffade i Lilla O´s klass. Tack o lov var Lilla O sjuk och hemma från skolan denna dag. Några barn lekte ta ute på skolgården och sprang sedan in för att dricka vatten. En pojke tog då tag i en av flickorna och höll fast henne framför sig samtidigt som han tog en förskärare (som någon lärare lämnat framme på diskbänken) och höll den mot flickans hals. Pojken är inget elakt barn, tvärtom, han är glad, pigg men med ingen som helst förmåga att hålla tillbaka sina impulser och ett sådant barn behöver tillsyn hela tiden. Nu stannade händelsen vid detta, ingen kom till skada men det har ju kunnat sluta med katastrof.

Precis som i resten av skolan går det i Lilla O´s klass väldigt många barn med olika sorters problematik. Allt för ofta händer farliga saker och när ska skolledningen inse att mer personal behövs. Ska någon bli allvarligt skadad eller kanske t o m bli dödad innan ledningen reagerar?

Den andra händelsen inträffade på vår stads gymnasium och den drabbade är min systerson. Han blev fasthållen av 3 killar som band fast hans händer och fötter med hårt åtdragna buntband och blev sedan släpad runt hela lokalen innan förövarna lämnade honom utanför ett rum där en lärare fanns. Helt hjälplös medans resten av gruppen skrattade åt honom.

Killarna som gjorde detta är i 16-17 årsåldern och alltså straffmyndiga och jag hoppas verkligen att detta leder till en polisanmälan och åtal. När man blivit så pass gammal måste man förstå att man inte behandlar en annan människa på det sättet.

Jag blir arg och ledsen. Ska inte barnen kunna känna sig trygga i skolan?

Vilken lättnad...

I fredags hade jag ett gemensamt möte med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan inbokat. Jag har ju sjukersättning som tar slut i mars nästa år och enligt vår regering ska jag ju bli frisk då. Tanken har varit att jag skulle ut på arbetsträning men vilket typ av arbete jag skulle kunna klara av har jag ägnat månader åt att grubbla på. Innan jag blev sjuk hade jag arbetat i mer än 10 år med administration och det har varit uteslutet att jag skulle kunna fortsätta med den typen av arbetsuppgifter.

Vid mitt senaste möte med Af och Fk bestämde vi att jag skulle få fokusera på Bus utredning och eftersom den var planerad att vara färdig den 25 november bokade vi in nästa möte till 4 december. Nu blev ju hela utredningen försenad och jag har mått urdåligt över vetskapen om att jag ändå måste tvingas ut på arbetsträning.

Kl 11.00 var mötet inbokat och det var med tunga steg jag gick in till Af för att vänta på mina handläggare. När kl var 11.15 hade jag ännu inte blivit uppropad och tjejen som satt i kundtjänst frågade vem jag väntade på. Efter en stund kom Af-handläggaren ut och berättade att något måste ha blivit fel, hon hade en helt annan person inbokad. Jag var stupsäker på att jag hade rätt tid uppskriven men suckade och sa att de fick skicka mig en ny tid. Jag var förbannad när jag gick därifrån för även om jag gruvat mig för mötet så gillar jag inte när de slarvar och inte håller reda på vem de ska träffa.

Senare på dagen ringde Fk-handläggaren. Jag har turen att ha en väldigt bra handläggare och hon gjorde mig inte besviken denna gång heller. Hon bad om ursäkt och förklarade att det var helt och hållet deras fel och att det såklart varit meningen att jag skulle ha blivit underrättad om att tiden var avbokad. Sedan sa hon att hon och Af var överens om att jag ska få mer tid på mig till att fokusera på Bus och mig själv. Någon arbetsträning ska det inte bli tal om förrän tidigast efter mars och när sjukersättningen slutar betalas ut kommer jag att få ersättning som motsvarar a-kassa.

Jag är lättad. Somliga kanske tycker att jag bara skjuter problemen framför mig och på sätt och vis gör jag ju det men just nu är det precis vad jag måste få göra.

Kram!

Storstadshelg

Det var nära nära att vi inte skulle komma iväg. Tåget till Stockholm gick kl 07.25 i lördags morse och kl 07.00 befann vi oss fortfarande hemma i hallen med en vilt skrikandes Bus. Hans utbrott hade då pågått i nära 2 timmar. Flera månaders förberedelser hjälpte inte, Bus ville inte åka till Stockholm och framför allt inte gå på någon "jävla skit teater". Jag vet inte hur det gick till men till slut hade Bus i allafall fått på sig kläderna och gått ut till bilen för att åka till stationen. I bilen varvade han ner och blev lugn och fin och när vi klev ombord på tåget hade även jag och Pappa L börjat andas igen och kunde koppla av.

Hade redan insett att det inte skulle funka så bra att springa runt i en massa affärer så det blev inte så mycket shopping men både Bus och Lilla O kunde köpa något som de ville ha innan det var dags att gå till hotellet. Vi bodde på Nordic Sea och det var ett riktigt fint hotell. Rummet var en minisvit med gott om plats för en barnfamilj.

På söndagen var det teaterföreställning på Oscar´s teatern. "Rasmus på luffen" med Benjamin Wahlgren (Pernillas son) i rollen som Rasmus och Markoolio spelade luffaren Paradis-Oskar.

Det var en jättebra föreställning och alla (inklusive Bus) var mycket nöjda. När föreställningen var slut och vi skulle gå tillbaka till hotellet träffade vi på Benjamin Wahlgren som passade på att äta hamburgare i väntan på nästa föreställning. Mycket trevlig liten kille som glatt ställde upp på att fotograferas tillsammans med en förtjust Lilla O.

Timmarna innan tåget skulle ta oss hem igen tillbringade vi i Gamla Stan där det var julmarknad. Har aldrig upplevt märkligare 1:adventsväder tidigare. Tät dimma drog in över Stockholm och det blev nästa lite kusligt i Gamla Stans gränder. Kändes mer som om man befann sig i 1800-talets London.

Efter 2 timmars tågresa var vi hemma igen och Bus sa godnatt med orden: "Det har varit jätteroligt och jag gillade verkligen teatern". Och jag kan inte annat än att hålla med om det!

Kram till er alla!

Hänt sedan sist

Som om någon högre makt märker att jag behövde ännu en veckas vila blev plötsligt den ännu en gång så fullbokade veckan helt fri så när som Bus tandläkarbesök i morgon kväll. Vi skulle egentligen ha varit till Hab måndag, onsdag, fredag men psykologen har blivit sjuk igen och hela veckans möten skjuts upp.

Liiiiite fel kändes det igår morse när vi fick vända och åka hem igen efter att Hab ringt och avbokat. Hade liksom ställt in mig på att göra detta denna vecka men nu när det inte blir så känns det riktigt skönt. Det enda som oroar mig är att hela utredningen fördröjs ännu mer.

Skolan har erbjudit de elever som vill att stanna kvar en timme efter skoldagens slut för att göra läxan där istället för att ta hem den. Vi har ju som jag berättat tidigare stora problem med Bus läxläsning och tack o lov nappade han på detta förslag. När jag kom till skolan och hämtade barnen var det en strålande glad Bus som stolt berättade att han hade gjort färdigt hela veckans läxa, bara engelska glosorna var kvar men dem är det aldrig några problem med, han rabblar glosor som rinnande vatten. Läraren var också glad, han har ju vetat om hur jobbigt vi upplevt läxläsningen här hemma.

Lilla O fick sina glasögon förra veckan men det går trögt att få henne att använda dem. Hon tycker hon blir ful och att en av "kompisarna" i skolan sagt att hon inte fick vara med och leka om hon hade glasögonen på sig gjorde ju inte saken bättre. Usch, vilka skitungar det finns! Jag blir riktigt förbannad. Nu har jag pratat med personalen på skolan och sagt att de måste hålla ögon och öron öppna och stoppa sånt skitsnack.

Bus får önskekost på skolan eftersom han har så svårt för vissa maträtter och verkligen inte får tappa i vikt för då plockas medicinen bort. Igår hade något ljushuvud snott hans mat. Han får hämta sin mat på ett speciellt ställe i matsalen och där står det en lapp med hans namn. När han kom dit igår fanns bara lappen kvar men ingen mat. Eftersom han inte klarade av att äta den ordinarie maten bestod hans lunch av lite ris och två mackor som han köpte i cafeterian. Han förstod inte att han skulle säga till personalen.

Bus tics har ökat igen och det börjar märkas att han snart är i behov av ledighet. Inte många veckor kvar tills jullovet och det är ju skönt men samtidigt kommer dessa veckor att bli extra oroliga eftersom han alltid har så höga förväntningar på julklapparna. Förra året berättade vi om de julklappar som var viktigast för honom. Han mådde bättre av det eftersom han inte alls uppskattar överraskningar.

Nu ska här adventpyntas eftersom vi reser bort i helgen. Vi åker till Stockholm och bor på hotell och går på teater. Blir nog inte mycket shoppande eftersom det inte funkar så bra att gå i affärer när det är så mycket folk men vi ska titta på julskyltningen och kanske blir det ett besök på något museum. På söndag ska vi se Markoolio i "Rasmus på luffen" på Oscarsteatern.

Ha´det så bra!

kram Ann-Sofie

Det gick inte alls

Ni som läste förra inlägget vet att jag då var mitt uppe i en superstressig vecka. Det straffar sig att inte ta hand om sig själv och säga STOPP, på fredagen kom sammanbrottet. Det började med en jobbig morgon då både Lilla O och Bus var på dåligt humör. Bus vägrade äta frukost och Lilla O tyckte det lät som en ypperlig idé så hon vägrade hon också. Jag var trött och less och sa att de fick skylla sig själva och vara hungriga.

Lilla O blev ännu argare och mitt i allt bråk sa hon: "Gunnar är död, bara så du vet!" Jag fattade inte först vad hon sa men L hade hört henne och berättade att han och Olivia fått veta det kvällen innan då de var hos en kusin på kalas och sedan hade L missat att berätta det för mig. Vem var då Gunnar, undrar ni. Jo, Gunnar var vår älskade hund. En Golden Retriever som vi bestämde oss för att köpa när vi trodde att vi aldrig skulle kunna få barn. Han blev vår lilla bebis och vårt allra första möte med Npf. Han hade nämligen grav adhd, vår kära hund. Impulsiv och hyperaktiv men med ett hjärta av guld. Åh, vad många fina minnen vi har av Gunnar.

För några år sedan hade vi inte bara Gunnar utan även Bus och Lilla O och dessutom Gunnars halvbror Bosse. Både jag och L jobbade heltid och L´s jobb blev förflyttat till en grannkommun så helt plötsligt blev det omöjligt för oss att behålla hundarna. Vi kunde inte låta dem vara ensamma hemma 10 tim/dag, det kändes helt fel. Av kärlek till hundarna bestämde vi oss för att adoptera bort dem till nya familjer som hade mer tid. Gunnar och Bosse kom till varsinn underbar familj och här hemma var saknaden stor.

Jag har tänkt på dem varje dag och allra mest på Gunnar som alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Kusinen som L och Lilla O var på kalas hos går i skolan med en av döttrarna i Gunnars nya familj och hon hade fått veta att Gunnar avlivats. Han skulle snart fylla 13 år och hans höfter hade för länge sedan börjat ge honom problem.

Beskedet om att Gunnar nu är död blev droppen som fick det att rinna över för mig. Jag blev så oerhört ledsen. När L och barnen åkt iväg i fredags morse brast det totalt för mig. Jag grät i timmar, fick ont i bröstet, hjärtklappning, illamående och yrsel. En riktig panikångestattack.

Inte bara den jobbiga veckan utan hela höstens problem och strul var orsaken till denna panikångestattack och Gunnars död blev utlösaren. Mitt i allt ringde mamma och när hon hörde hur dåligt jag mådde kom hon hit. Jag ringde till L och sa att han måste hämta hem barnen från skolan, fanns inte en chans att jag skulle kunna gå ut överhuvudtaget.

Tog det lugnt hela helgen och ställde in kalaset här hemma. Den här veckan är almenackan tom och det känns jätteskönt. Pratade med min dr igår och han kommer att skicka en remiss till vuxenpsyk för ev adhd-utredning. Jag har själv önskat detta då fler och fler pusselbitar faller på plats ju mer jag lär mig om adhd. Jag som ständigt påbörjar nya projekt men aldrig slutför dem, jag som aldrig kan hålla ordning här hemma, jag som inte kan hålla uppmärksamheten på det jag gör och jag som har ett ständigt brus av tankar i mitt huvud.

Fullspikad vecka

Oj, vilken stressig vecka detta är. Otroligt mycket inplanerat och jag trött av att bara titta i almenackan och läsa allt som står inskrivet. Nu har vi snart avverkat tre dagar och jag försöker hämta kraft inför återstående dagar.

Detta har vi i allafall hunnit med:

Måndag: Bus hade tid hos tandläkaren för att laga hål. Han gruvade sig något så enormt, hade svårt att somna kvällen innan. På morgonen ringde folktandvården och ställde in tiden eftersom tandläkaren blivit sjuk. Bus jublade!

Jag hade tid inbokad hos en av psykologerna på stället där jag gått på stresshanteringskurs. Kursen är ju slut och nu skulle individuell uppföljning göras. Ny psykolog som såg ut att inte vara en dag över 16 år och vars i princip enda kommentar efter allt jag sa var: "Gott". Jag kände mig som ett fån och började fundera på om det var dolda kameran.

När jag kom hem städade jag som en galning och exakt när jag var färdig och torkade av spishällen ringde det på dörren och arb.terapeuten från Hab kom på hembesök. Har ju vetat om detta hembesök i flera veckor men lik förbannat ska jag stå i sista minuten och städa hysteriskt. Måste ju finnas någon diagnos som passar in på det? Ska komma ihåg att fråga landets yngste psykolog nästa gång jag träffar honom. Fast han svarar väl bara "Gott" då också.

Hembesöket gick bra och nu är det städat och fint några dagar till förhoppningsvis. Arb.terapeuten frågade Bus om lite allt möjligt och hon undrade bl a om han sportar något. Bus funderade länge och väl och efter ett tag kom han på att han ju faktiskt stretchar fingrarna ibland när han sitter vid datorn. ;-)

Tisdag: Vi åkte till Hab i Bollnäs för att Bus hade tid för lite tester hos psykologen. Han fick lägga pussel, hitta på berättelser och prata om känslor. Psykologen undrade hur det känns i kroppen på Bus när han är ledsen, arg, glad, lycklig. Han kunde inte alls förklara hur de tillstånden känns i hans kropp. Då undrade psykologen hur Bus tror att jag ser att han är t ex glad. Bus svarade då att jag märker det när han springer omkring mycket. Han hade inte en tanke på att man t ex kan se det i en människas ansiktsuttryck, eller höra det på rösten. Jag menar, Bus springer omkring när han är arg och ledsen också.

Onsdag: Idag åkte vi till Hudiksvall eftersom Lilla O hade tid hos ögonläkaren. Hon ser ju dåligt, den lilla skruttungen. Nu blir det glasögon och när vi kom hem till vår stad igen passade vi på att välja ut glasögonbågar. Det blev ett par tuffa Björn Borg bågar och Lilla O är nöjd nu när hon inte behöver se suddigt längre. Om en vecka får vi hämta ut glasögonen.
Som grädde på moset passar jag på att fylla år idag. 39 år har jag blivit och i morse fick jag ett tortyrredskap som belöning. En spikmatta ska nu bli min förhoppningsvis käraste ägodel och bjuda på smärtlindring. Tänk, först spikmatta och snart massagebadkar, jag kommer ju att bli som en ny människa! ;-)

Resten av veckan ser ut så här enligt almenackan:

Torsdag: Till Bup med Bus på morgonen, till Hab med Bus på eftermiddagen, till kusinen på kalas på kvällen.

Fredag: Skolan vill att jag närvarar vid Lilla O´s vaccination, åka och handla på kvällen inför helgens kalas.

Lördag: Pappa L åker till Bollnäs på friidrottstävling, jag städar i sista minuten innan släkten kommer hit på kalas för att fira mig och L som fyller år nästa vecka. Kalas större delen av kvällen.

Söndag: Ingenting. Hur ska jag få den dagen att gå? ;-)

Kram till er alla!

Vit lögn, mejl och svinis-vaccin

Det är morgon och i vanlig ordning ett smärre kaos här hemma. Hur mycket vi än försöker så lyckas vi inte få Bus att kliva ur sängen i tillräckligt god tid för att slippa den eviga stressen.

Idag försöker vi oss på ett nytt grepp. Pappa L berättar att han absolut måste komma i tid till jobbet eftersom de ska ha telefonmöte och alla chefer ska närvara och då ser det ju inte så bra ut att komma försent. Jag drar till med en vit lögn och säger: "Det är verkligen inte bra att komma försent till jobbet för då kanske cheferna säger: Nu jävlar får han sparken!"
Ja, jag vet att man inte ska ljuga för sina barn men det här skulle mer föreställa en liten kick i baken på Bus, för att få honom att förstå att man måste passa vissa tider.

Min vita lögn gav inte rätt effekt. Bus kommentar till den var: "Tror du verkligen att cheferna säger JÄVLAR?". Den lilla detaljen att Pappa L riskerade sitt jobb missade Bus totalt. Hans hjärna låste på svordomen.

Nåväl, Bus och Lilla O kom till slut iväg till skolan och Pappa L hann till mötet så ännu ett tag har vi åtminstonde en säker inkomst i familjen. :-)

Tisdags eftermiddagen tillbringades i Gävle där jag, Bus och Pappa L tittade på föreställningen "Jag vill vara normal" med Eric Donell (känd från serien "Vänner och Fiender"). Eric har själv Tourettes syndrom, Adhd och OCD och med denna föreställning berättar han om sin uppväxt och hur han alltid känt sig onormal innan han vid nästan 30 års ålder fick sina diagnoser.

En fantastiskt föreställning och jag rekommenderar alla att se den. Bus ville först inte följa med men efteråt ångrade han sig verkligen inte. Han tyckte det var jättebra och kände igen sig i mycket av det som Eric berättade.

Efter föreställningen frågade jag Bus om vi skulle gå fram och hälsa på Eric men då blev Bus blyg och ville inte. Jag skickade istället ett mejl till Eric för att visa vår uppskattning och igår fick jag ett mejl tillbaka där Eric tackar och skriver en hälsning till Bus med väl valda ord om att han en dag kommer att uppleva att hans tillstånd berikat hans liv. Denna hälsning var mycket uppskattad av Bus. Eric Donell är ju en känd person och att han tagit sig tid att skriva ett personligt mejl känns stort för Bus.

Idag har första snön kommit till vår stad. Blötsnö och blåst. Ingen härlig kombination. Men ungarna verkar glada.

Bus har fått svinis-vaccination idag. Han skulle egentligen ha fått in spruta nästa vecka men fick veta när han kom till skolan att de hade en lucka i planeringen och då skulle några klasser få redan idag. Det gick mirakulöst bra trots att han inte blivit förberedd. Nu har han ont i armen men inga andra biverkningar ännu. En kille i 6:an blev dålig och fick hämtas med ambulans så lite dramatik hade det varit idag.

Nu ska jag ladda för att åka och köpa vinterstövlar, handskar och lite annat smått och gott åt Lilla O. Handskarna från ifjol har tydligen fått fötter och sprungit iväg för jag hittar dem inte. Blir bara till att öppna plånboken igen då...

Ha´det så bra gott folk!

Tur i oturen

För 2 år sedan råkade Bus ut för en olyckshändelse på skolgympan. De var ute och sprang och han halkade på löst grus som låg på asfalten och ramlade så olyckligt att han skrapade upp armbåge, lår och knä. Ingen lärare var med och de hade lång väg tillbaka till skolan så när Bus kom tillbaka dit var han en syn lärare och elever sent ska glömma. Huden var helt avskrapad och han blödde väldigt mycket och han var hysterisk.

Såren var svårläkta och eftersom huden var söndertrasad så gick det inte heller att sy. Det blev infekterat så antibiotika sattes in och det blev flera återbesök på sjukhuset innan såren var läkta. Som minne av denna händelse har Bus kvar ärr på knä och armbåge. Olyckan anmäldes till försäkringsbolaget och nu då det passerat 2 år sedan händelsen var det dags att skicka in foton på ärren.

För ett par dagar sedan fick Bus ett brev från försäkringsbolaget där de lämnade besked om att han få en ordentlig summa pengar som ersättning för de bestående ärren. Vi har bestämt att han ska få använda pengarna till något roligt och han har bestämt att han först och främst ska köpa en ny dator och kanske även en platt-tv.

Lilla O tycker det är grymt orättvist (eller obevänligt som hon själv brukar säga) att han fått så mycket pengar. Hon som själv nästan bet av sig tungan häromveckan får ju inte ett öre. Och tänk alla gånger hon ramlat och slagit sig gul och blå. Dessutom har hon ju t o m brytit nyckelbenet när hon gick på dagis. Men saken är ju den att hon inte fått några bestående skador eller ärr av någon av alla dessa olyckshändelser och då blir det inte heller någon ersättning. Livet är hårt för somliga små flickor.

Jag frågade Bus om han möjligtvis kunde tänka sig att köpa en present till Lilla O, som en liten tröst. Han skulle ju ändå få så mycket pengar över till sig själv. Det nappade han direkt på. I hemlighet åkte vi till leksaksaffären medans Lilla O var hos mormor. Där valde han ut en stor förpackning med Polly-docka och Barbie-kläder. När vi hämtade Lilla O lämnade han stolt över det inslagna paketet till en förvånad Lilla O som försynt undrade: "Vad är det för pessiellt ida´?" Bus mumlade något om att det var mammas förtjänst att hon fick leksakerna. "Men, du tyckte ju att det var en bra idé", sa jag. Då flinade han lite och sa: "Ja, det kanske jag tyckte".

Lilla O gav sin storebror en stor kram som tack och lite generad klappade han om henne. Bakom hans ibland hårda fasad finns ett varmt hjärta och även om han troligtvis inte skulle kommit på idén själv så insåg han ju att det inte är så tokigt att vara lite snäll mot lillasyster ibland. Trots att det inte var någon "pessiell" dag. ;-)

Kram till er alla därute och trevlig helg!

Snickra och snora

Tack för alla kommentarer med jättebra tips! Faktum är att jag gick till skolan i fredags och möttes av en glad Bus som just avslutat sin slöjdlektion. Hans klassföreståndare hade varit med som resurs åt honom och det hade funkat jättebra. Jag visste ju att han aldrig skulle våga protestera mot henne.

Hon hade visat Bus vart alla verktyg och material fanns i slöjdsalen och sedan hade han fått hjälp av henne att tänka ut vad han ville göra. Slöjdläraren kom fram till mig och hälsade och berättade att för första gången under denna termin hade han sett Bus göra något vettigt på lektionen. Han hade varit som en helt annan unge. Tidigare hade han varit totalt ointresserad och bara ryckt på axlarna när slöjdläraren försökt få honom att jobba. Inte haft lust till någonting. Slöjdläraren tyckte det var så jobbigt att se att han inte hunnit med att hjälpa Bus på det sätt som behövdes. Nu kom jag, klassföreståndaren och slöjdläraren överens om att detta visar tydligt att Bus alltid behöver en resurs på slöjden. Detta ska klassföreståndaren prata med rektorn om och får hon ett nej till det så kommer jag själv att prata med rektorn.

Samma dag hade Bus klass fått besök av en vargexpert som visat bilder och pratat om vargar. Bus var alldeles upprymd över detta. Han hade lagt alla fakta på minnet och berättade allt för mig när vi gick hem från skolan. Det är så kul när han tycker något är intressant för då kommer han ihåg allt han hört eller läst. Han fortsatte prata om vargar hela kvällen och även morgonen därpå. Nu har vi lånat hem varg-böcker från bibblan och Bus suger i sig all information.

Här är det höstlov nu och tyvärr ser det ut att bli sjukstuga här hemma hela veckan. Bus började hosta igår och i morse kom han och bad om både hostmedicin och alvedon. Hostmedicin har jag inte lyckats få honom att ta frivilligt på många år så jag antar att han känner sig väldigt dålig. Hög feber har han också, nära 39 och han är lågtempare annars. All skrämselpropaganda om Svininfluensan gör honom livrädd och han frågar gång på gång om jag tror att det är det han drabbats av. Jag svarar att jag tror att detta inte är något annat än en vanlig förkylning. Kommer dock att hålla honom under noggrann uppsikt eftersom han har en förmåga att inte berätta hur dåligt han egentligen mår.

Hoppas ni andra får en skön och frisk vecka!

Frustrerande!

Visst har jag berättat tidigare att Bus har problem med slöjdlektionerna på skolan? Han har ju haft slöjd sedan årskurs 3 och nu går han i 5:an. Textilslöjden har funkat bra, där har läraren bestämt vad som ska göras och Bus har lyckats knåpa ihop lite smått och gott som han stolt tagit hem och visat när det blivit färdigt. Träslöjden har inte funkat alls...

Första åren hade han en lärare som visserligen var snäll men inte ett dugg pedagogisk. Han hade inte ens behörighet som lärare. Visst kan man komma långt med snällhet men när det gäller att ha en klass på närmare 30 elever som ska hantera verktyg måste man framförallt vara en god pedagog.

Från och med denna termin byttes läraren ut till en annan som är behörig men han är van att jobba med högstadieelever. Alltså flera år äldre barn som kan jobba mer självständigt. Bus har inget som helst handlag med att snickra. Det är helt enkelt inte hans starka sida. Mycket annat är han jätteduktig på (teknik, data t ex) men inte att snickra. Han behöver därför väldigt mycket hjälp under slöjdlektionerna. Han har svårt att förstå vad som är rimligt för honom att kunna tillverka och han behöver hela tiden någon som finns till för honom för att föra hans arbete framåt.

Att han ibland fått vänta en hel lektion på att borrmaskinen ska bli ledig eller att han inte fått hjälp med att hitta spikarna ställer till det för honom. Det är såklart jobbigt för vilken unge som helst men Bus har extra jobbigt med detta eftersom hans diagnoser innebär att han inte har ett uns tålamod. Nu har det gått så långt så han vill inte längre vara med på slöjden. Han känner sig misslyckad eftersom han ser alla andra barn lyckas med att snickra ihop hyllor och andra fina saker medans han själv inte får ett dugg gjort.

Jag har påpekat detta flera gånger för klassföreståndarna och nu äntligen verkar det hända något. På fredag är det dags för slöjd igen och då ska en av klassföreståndarna vara med på lektionen och hjälpa Bus. Sedan ska hon prata med rektorn och försöka ordna en egen resurs åt honom resten av terminen. Skitbra, tycker vi! Men inte Bus...

Han blev jättearg när han fick höra detta. Han vill inte ha någon extra hjälp, säger han. Anledningen till det är att han inte vill vara annorlunda. Men herregud, vad frustrerad jag blir!
När jag äntligen lyckas få skolan att agera så sätter sig Bus på tvären och vill inte ha någon hjälp. Han som tidigare glatt berättat för ALLA som vill lyssna att han har Adhd och Tourettes syndrom, helt plötsligt får ingenting göras som kan avslöja att han är annorlunda.

Grejen är ju att ju mindre hjälp han får, ju mer märks det att han inte är som alla andra. Det är så det är. Jag försöker förklara för honom att den resurs som blir med på slöjden inte alls behöver vara precis vid honom HELA lektionen men vi vill ju att han/hon ska finnas till hands när Bus kör fast.

Någon som har något tips om hur vi löser detta?

En vecka i bilder

Lilla O hälsar och tackar för snälla kommentarer. Hon har fortfarande väldigt ont i tungan men som den tappra lilla tjej hon är håller hon humöret uppe och kämpar på. :-)

Med tanke på rubriken till detta inlägg så tror ni kanske att jag kommer att visa en hel del nytagna foton men tyvärr blir det inte så denna gång. Istället handlar det om andra bilder. Vi har ju varit till Hab och träffat en arbetsterapeut. Då pratade vi om bildscheman som skulle kunna vara till hjälp för Bus.

I måndags kom brevbäraren och ringde på dörren eftersom han hade ett brev med sig som var så stort så det inte fick plats i postlådan. Bus blev eld och lågor när han öppnade brevet och såg schemat som var specialgjort till just honom. Mängder av bilder fanns med och senare på kvällen planerade jag veckan för honom med hjälp av bilderna.

Nu vet jag inte om det är en tillfällighet men sedan vi började använda schemat har allt funkat mycket bättre med Bus. Han har varit glad och lätt att vistas kring. Tänk att vi inte testat detta tidigare!

Jag skulle ju vilja att han har ett sådant schema även i skolan och pratade med en av klassföreståndarna igår. Han tyckte också att det verkade jättebra och trodde att Bus skulle ha stor hjälp av det. Tyvärr vill inte Bus ha bildschemat i skolan, han har ju kommit in i en period då han inte vill känna sig annorlunda. Det är ju synd att han känner så eftersom han verkligen behöver detta hjälpmedel även i skolan. Hm... måste försöka tänka ut någon lösning på det.

Igår var första gången på alla år han gått i skolan som han själv kom ihåg att han skulle ha gympakläder med sig och det var tack vare bildschemat som visar vad som ska med till skolan. :-)

Tänk vad en morgon helt utan bråk kan göra underverk för mitt mående. Är fortfarande jättetrött och orkar inte vara så social med andra än de närmaste men jag skrattade i morse! Det är en rätt skön känsla, att skratta. Märker att jag saknat det.

Ha´det så bra mina vänner!

Aj, aj, aj...

Jag är i köket och hör Lilla O´s vrål på lång väg när hon kommer inspringandes. Hon har varit ute på gatan och cyklat med grannens ungar. Det brukar ju bli vurpor lite då och då så jag suckar lite för mig själv och tänker att hon antagligen skrubbat knät igen.

Hon rycker upp dörren och skriker: "BLOD!!!". Jag hör på hennes röst att det inte alls handlar om ett skrubbat knä så jag rusar ut i hallen och möts av en chockerande syn då Lilla O´s mun och haka är helt täckt av blod. Hon gråter hysteriskt och blodet forsar ur hennes mun då hon försöker svara på mina frågor om vad som hänt.

Jag tar henne till tvättstället och försöker skölja bort blodet men det kommer nytt hela tiden och det går inte att se vart i munnen det blöder. Jag tror först att det är en tand som slagits ut men så får Lilla O fram att hon bitit sig i tungan. Vi sköljer och sköljer munnen och kan slutligen se såren på tungan. Aj, aj, aj... På ovansidan tungan är det 3 djupa jack och på undersidan 1 jack och dessutom har hon lyckats bita hål på underläppen. Varje jack är ca 1 cm breda.

Ringer sjukvårdsupplysningen och frågar om råd. Sköterskan ringer en läkare och får veta att så länge tungan inte är helt av eller att något hänger löst brukar man inte sy eftersom det brukar läka rätt så bra och eftersom det också gör väldigt ont att sy i en tunga.

Stackars Lilla O har jätteont och gråter hela kvällen. Smärtan lär sitta kvar flera dagar och det kommer att bli svårt att äta annat än flytande. Aj, aj, aj...

Mitt kaos

Tack alla snälla som kommenterat, för era uppmuntrande och tröstande ord som går rakt in i mitt hjärta!

Hade ett möte med arbetsförmedlingen igår. Inte klokt egentligen, när jag mår som allra sämst ska jag försöka komma ut på arbetsträning. Jag som haft svår att ta mig igenom en dag här hemma i huset utan att må väldigt dåligt ska helt plötsligt klara av att vistas på en arbetsplats.

Det var som om min oro och ångest stod skrivet i mitt ansikte för det första handlläggaren på arbetsförmedlingen sa var: "Detta känns väldigt jobbigt för dig, eller hur?"

Jag bestämde mig där och då att lägga alla korten på bordet och berätta EXAKT hur jobbigt det kändes för mig. Vilket kaos det är i mitt huvud och hur dåligt jag mår av värken. Att all kraft går åt till Bus och vad den kommande månaden kommer att innebära i form av utredning och medicinbyte. Att jag måste fokusera på mitt eget mående för att orka stötta Bus.

Handläggaren sa att hon absolut tyckte att vi skjuter upp arbetsträningen tills Bus utredning är klar och att vi då tar kontakt för att höra hur jag mår. Vilken lättnad! Jag började nästan gråta där i det lilla rummet på arbetsförmedlingen. Att träffa på en myndighetsmänniska med hjärtat på rätta stället verkar få förunnat nuförtiden.

Om det som hände senare på kvällen berodde på den senare tidens stress eller om det var gallan som spökade vet jag inte. Jag fick svåra magplågor, kramp i ryggen, tryck över bröstet, svettningar och kraftigt illamående. Kröp ihop på soffan med en hink brevid mig på golvet den tid jag inte tillbringade på toaletten. Vaknade gång på gång under natten och kände mig mer död än levande när väckarklockan ringde.

Morgonen blev som alla andra, d v s stress, bråk, tjat. Till slut svämmade det över hos mig och tårarna forsade fram. Lilla O blev bestört och försökte trösta, Bus skrattade som han så ofta gör när han blir osäker och inte riktigt vet hur han ska reagera. Jag torkade tårarna och samlade ihop mig för att få iväg ungarna till skolan.

På måndag ska jag till psykologen på utvärdering av stresshanteringskursen. Tack vare kursen har jag ju fått de s k "verktygen" till att hantera stress. Nu gäller det att börja använda dem också. Måste bara hitta dem först, de har liksom kommit bort i röran...

Habiliteringen mm

Oj, vad mycket som har hänt de senaste dagarna. Till råga på allt mår jag inte speciellt bra. Känner mig deppig och stressad. Har tusen tankar i huvudet som bara gör mig förvirrad.

Kan iallafall berätta att Bus varit på läkarbesök på Bup. Dr vill att Bus byter medicin. Strattera ska sättas in och Ritalinet troligtvis tas bort helt under hösten. Syftet med detta är att Bus får en medicin vars effekt sitter i hela tiden. Ritalin går snabbt ur kroppen och det har bara varit några timmar under skoltid som effekten funnits där.

Känns inte enbart positivt att ny medicin sätts in eftersom det finns riktigt läskiga biverkningar men Bus kommer att hållas under god uppsikt från Bup så vi gör ett försök. Visar det sig inte fungera bra kommer vi att avsluta genast.

Innan nya medicinen sätts in måste blodprov tas och i fredags morse var vi till Lab på sjukhuset. Blodprov har ju varit rena rama skräckscenariot tidigare men terapi, terapi och åter massor av terapi har gett resultat och det gick hur bra som helst. :-)

På eftermiddagen åkte vi till Hab i Bollnäs för att påbörja Autismspektra-utredningen och första mötet var med arbetsterapeuten. Bus har ju varit motståndare till denna utredning och det har haft olika orsaker. Främst vill han inte behöva åka så långt som till Bollnäs varje gång han ska till Hab och sedan har han börjat tycka det är jobbigt med tanken på att detta kanske resulterar i ännu en diagnos. Han tycker det räcker med de han redan har.

Mötet med arbetsterapeuten gick bra och Bus fick även hälsa på psykologen som han kommer att träffa om några veckor. De var så snälla mot honom och jag tror att de t o m lyckade få honm att känna sig lite smickrad.

Efteråt hade han såklart bråttom hem (dataspelet hägrade) och när vi ville stanna och äta på MAX innan hemfärd blev han sur och tvär. Det skulle ta så lång tid tyckte han och vägrade kliva ur bilen. Efter en hel del lirkande sa jag att även om han inte ville äta så tänkte jag och Pappa L äta eftersom vi var jättehungriga, alltså kunde han lika gärna kliva ur bilen och vänta inne i restaurangen på oss.

När vi kom in muttrade han fram att han också ville ha mat. Samtidigt fick jag lova att skynda mig äta, morsor kan ju tydligen vara väldigt långsamma... ;-)

När vi fått vår mat gick Bus till toaletten och där blev han kvar länge. Så länge att vi började undra vart han tagit vägen. Till slut kom han tillbaka och vi undrade om det varit lång kö. Det hade inte varit någon kö alls, visade det sig. Han hade passat på att spela på mobilen medans han satt på toa och såklart inte kunnat slita sig från det. :-) Han som hade så bråttom hem...

På kvällen sa han att veckan gått mycket bättre än vad han trott och att han var glad över att han avklarat både tandläkarbesök och provtagning utan att flippa ut.

Så blev det helg och jag trodde jag skulle slappna av och känna mig mindre stressad men se där gick jag på en nit. Gjorde ett försök att åka till köpcentret men mådde inte alls bra när jag var där. Fick ångest, svettades och kände ett starkt tryck över bröstet, gråten trängde fram och jag ville bara åka därifrån. Var hemma hela dagen igår och kände att jag inte orkade lämna huset.

Idag måste jag ändå ut härifrån. Upptäckte av en slump att min legitimation gått ut förra veckan och jag måste ju ha ett nytt leg.

Hoppas alla ni där ute får en bra dag!

Kram!

Lilla O på scen!

Bild lånad från Söderhamns Kuriren

Tisdag kväll innbar Scen Norrtull på Kulturens Hus. Barn från f-klass - 9:an stod för underhållningen och publiken var stooor! Vi bjöds på dans, sång och musik samt modevisning. Lilla O och hennes klasskompis M visade upp en discodans och publiken jublade åt de duktiga småtjejerna som hade modet att stå på scenen inför alla dessa människor.

Just denna typ av evenemang är barnens skola väldigt bra på. Där finns många engagerade lärare som uppmuntrar barnen att våga. Dessutom får de äldre eleverna hjälpa de yngre med

t ex koreografi och det uppskattas av alla. När det gällde modevisningen så hade tjejer från högstadiet designat och sytt kläder åt varsinn elev från f-klassen (som även fick agera mannekäng) och det var riktigt snygga outfits som visades.

Skolan har ju ett dåligt rykte eftersom det varit (och i vissa fall fortfarande är) stökigt och bråkigt bland eleverna men en kväll som denna samarbetar alla och även en av skolans s k värstingar får visa upp att han är grym på att dansa hiphop. Kanske kan jublet efter hans uppvisning få honom att inse att det är detta han ska satsa på istället för att förstöra sin framtid genom att bråka.

Lilla O somnade snabbt när vi kommit hem igen och hon längtar redan till nästa gång det är dags för Scen Norrtull för vi hoppas och tror att detta blir en återkommande show.

Kram!

Detta har hänt

Igår var det middag inbokad på Kina-restaurangen här stan. Svärmor ville bjuda på mat eftersom det skulle ha varit hennes ena sons 50-års dag. Det är L´s storebror och han dog för nästan exakt ett år sedan.

Innan vi åkte till restaurangen besökte vi minneslunden på kyrkogården och lämnade en bukett blommor.

Bus älskar kinamat så han såg fram emot middagen men det passar inte riktigt hans hyperaktivitet att sitta stilla på en restaurang och vänta på maten. Han satt inte stilla en sekund utan gled omkring på stolen och började sedan spela på glasen med hjälp av besticken. Finns inte en chans att vår familj går obemärkt förbi när vi är ute bland folk.;-)

Maten kom efter lååång väntan och alla åt och var nöjda. När Bus var mätt (efter en jätteportion Nasi Goreng) gjorde sig hyperaktiviteten påmind igen och han vankade runt i restaurangen och sprang upp och ner för trappen, gång på gång. Till slut blev Lilla O också rastlös och det kändes rätt skönt att vi inte var på en s k "fiiiin" restaurang utan på ett ställe där personalen och övriga gäster har hög toleransnivå.;-)

Nu är det äntligen helg och det ska bli så skönt att inte behöva stressa iväg barnen till skolan. Bus vill ju helst inte alls vara där. Han var ju hemma tisdag och onsdag. På torsdagen skulle han åka till skolan men det märktes tydligt på morgonen hur jobbigt han tyckte det var. Han blev jättearg för minsta lilla och kastade till slut fjärrkontrollen till vår nyaste tv i golv så den gick sönder.

Efter några timmar i skolan ringde han och sa att han vill åka hem för han hade ont i huvudet, han ville absolut inte vara med på gympan. Vi har märkt att han av någon anledning inte gillar gympan längre. Det som är nytt för detta läsår är att han nu har gympa med enbart killarna från 4:an, 5:an och 6:an. Bus går ju i 5:an och det finns en hel del killar i 6:an som han tycker är stökiga och bråkiga. Han säger själv att gympan var bättre förr när det bara var hans klass.

Veckan som kommer blir en utmaning. På onsdag ska Bus till tandis, på torsdag är det läkarbesök på Bup och på fredag startar Autism-spektra utredningen på Hab. Ser dock fram emot tisdagkväll för då ska Lilla O och en klasskompis dansa för hela skolan + väldigt många andra då Norrtullskolan bjuder in till stor show med dans, sång och modevisning. Modiga tjejer!

Kram!

No more Mr Perfect

Bus har alltid haft lätt för att lära. Han lärde sig läsa på egen hand innan skolstart och även matte och engelska har han klarat hur enkelt som helst.

Jättebra, tycker vi och lärarna som inser att studier inte alltid är så enkla för barn med Bus diagnoser. Jag menar, hans diagnoser för med sig så mycket andra problem så just detta med att han har lätt att lära har ju varit en enorm fördel för honom.

Tills nu.

Han har fått för sig att han inte vill vara så duktig längre. Att ligga först i matten är inte bra tycker Bus. Han vill inte vara perfekt, som han säger. Än sen om man får fel på de uppgifter man gör? Vad spelar det för roll, tycker Bus. Om får till uppgift att läsa en bok och sedan recensera den, vad spelar det då för roll om man struntar helt i att läsa boken och sedan gissar sig till vad den handlat om? Om man får engelska glosor i läxa och egentligen kan rabbla orden som rinnande vatten, vad spelar det för roll om man avsiktligt stavar dem helt fel?

Han har fått för sig att vi tycker att han måste göra allt perfekt, men så är det inte. Det vi däremot vill är att han ska ta vara på sina förmågor. Han har det tillräckligt svårt i livet ändå och behöver verkligen inte sabba skolresultaten också.

Medicineringen hänger nog också på en skör tråd. Kravet för att han ska få medicinera är att han lyckas hålla vikten, därför vägs han regelbundet på Bup. Vid senaste vägningen hade han inte bara stått stilla utan även tappat i vikt. Det är allvarligt. Går han inte upp i vikt så växer han inte och medicinen tas bort. Det skulle vara katastrof för Bus (och oss) om han inte får medicinera. Bus slarvar med frukosten och hur det går med skollunchen vet jag inte eftersom jag inte kan kolla honom.

Jag pratade med lärarna idag och de sa att Bus är mycket mer okoncentrerad i skolan nu. Han har tankarna på något helt annat ställe. De blev förvånade när jag berättade om hans planer att inte längre vara perfekt. Att han nu tänker misslyckas med avsikt. De lovade att prata med honom och försöka få honom att förstå att han verkligen är fel ute när han tänker så.

Ok, jag ska skärpa mig!

Fick en liten hint om att det var dags att skriva ett nytt inlägg (tack Mia ;)) så det är väl bäst att göra det då. :-)

Här har varit en rätt intensiv vecka med mycket som skulle hinnas med på alldeles för få dagar. Blir så ibland. Dessutom har kroppen gått i strejk, iaf delar av den. Höger axel, armbåge, handled är alldeles extra ur funktion och resten av kroppen håller sakta men säkert att gå samma öde tillmötes.

Att då se livet från den ljusa sidan är inte lätt men jag tycker jag fixar det rätt så bra ändå. :-)

Jag har lusläst mängder med inredningstidningar de senaste veckorna i jakt på inspiration till vårt planerade projekt här hemma. Badrummet ska renoveras!!! Det som nu består av en fruktansvärt 80-tals våtrumstapet kommer under hösten att byta skepnad till snyggt vitt kakel och mörkgrått klinkers. Det gamla standardbadkaret ska bytas ut mot ett bubbelbadkar och det kommer mina ömma leder att må superbra av!

Lilla O delar mitt intresse för inredning men vi har rätt olika smak och det är inte alltid lätt att komma överens. Nu har vi äntligen lyckats enas om hur hennes rum ska se ut (även om vissa detaljer fortfarande behöver lösas genom kompromisser från både henne och mig). Hon älskar ju färg, min Lilla O och eftersom jag alltid har varit svag för den indiska/orientaliska stilen men inte tyckt att det passar i våra övriga rum så gav jag på förslag att hon kanske skulle göra en makeover i sitt rum. Allt för att min inredningslusta ska få sitt behov mättat. ;-)

Lilla O nappade genast på mitt förslag om fina indiska kuddar och vackra gardiner klickades hem från nätet. Diverse buddha-figurer köptes och det börjar allt mer likna det vi planerat. Nu återstår att välja tapeter. Det är där vi är totalt oense. Medans Bus och pappa L är rätt lätta att styra när det gäller inredning så är Lilla O den totala motsatsen. Hon vet precis vad hon vill ha och tänker inte ge vika. Det har hon gjort klart för mig. Hon vill ha svarta väggar, gärna med något guldmönster. Har en känsla av att hennes rum kommer att bli rätt olikt de andra 6-åriga tjejkompisarnas. De som har ljusrosa rum med prinsesstema. Men Lilla O tröttnade på prinsesslekar redan som 3-åring så nu blir nog Indien alldeles perfekt!

Kram till er!

Skolutflykt

Glädjen med våra nya små familjemedlemmar (råttan Remmi och kaninen Olga) består. Bus och Lilla O fullkomligt ääääälskar de små gnagarna. :-)

Kommer ni ihåg att det skulle komma en artikel i tidningen MAMA? Tidningen har kommit ut i butikerna nu och artikeln handlar om det blivit en diagnoshets när det gäller svårigheter av Npf-karaktär. Jag medverkar i en liten del där.

För övrigt har det varit ett par mycket lugna dagar här hemma. Bus och Lilla O har varit lite krassliga och hållits hemma från skolan. I dessa influensatider har vi fått klara order från skolan att alla barn som uppvisar minsta lilla symptom skall hållas hemma. Någon svininfluensa blev det inte hos oss denna gång. Falskt alarm.

Idag var det dags att återvända till skolan igen och Bus klass skulle åka buss till skärgården och tillbringa hela dagen utomhus. Enligt Bus hade läraren sagt att de barn som ville kunde bada i havet. Det ville såklart Bus men han fick inte för mig. Han har ju nyss varit krasslig och då tycker jag inte att det är lämpligt att ta ett septemberdopp i havet. Skickade alltså inte med honom några badkläder. Han ringde nyss hem och undrade om han inte kunde bada ändå. I sina vanliga kläder, de skulle ju hinna torka innan det var dags att ta bussen hem. Hade han tänkt ut. Jag svarade att han absolut inte fick bada men vet ju att har den ungen fått för sig något så kan det vara svårt att få honom att ändra sig. Kan mycket väl hoppa i med kläderna på.
Får väl hoppas att han plockar ur mobilen ur fickan först...

Kram till er alla!

Uppdatering:

När jag hämtade Lilla O på skolan ringde Bus på min mobil. Han sa att han just klivit av bussen och var på väg hem. Berättade också att han råkat spilla youghurt på kalsongerna så han varit tvungen att tvätta dem i havet...

När jag sa att jag visste att enda anledningen till att kalsongerna var blöta var att han badat och då började han snyfta och sa att jag måste tro på honom. Att historien om youghurten var rena rama sanningen. Jag suckade och sa att vi fick prata mer när jag kom hem.

På vägen från skolan mötte jag Bus båda lärare. Jag frågade om Bus badat och det visade sig att han ljugit för dem och sagt att jag lovat honom att bada. De hade t o m bildbevis på att han badat så youghurthistorien var ju bara att glömma.

När jag kom hem möttes jag av en ångerfull Bus. De genomvåta kalsongerna hade han lagt upp lite fint för att torka, visserligen på finaste pläden på soffan men tanken var ju god. ;-)

Att få sin önskan uppfylld

Djur är någonting som står vår familj varmt om hjärtat. Våra husdjur förgyller vår vardag och har blivit våra familjemedlemmar.

Vi har katten Zlatan, en mycket egensinnig röd kattkille med stort självförtroende. Finska Lapphunden Eino är antagligen jordens vänligaste varelse. Han hade det inte så lätt sina första 8 månader i livet men som sedan han flyttat till oss blivit en lugn och trygg hund. Vi har undulaterna Rut och Knut, ett vackert par som är ett trevligt sällskap med sitt kvittrande.

Bus och Lilla O har länge önskat varsitt eget lilla husdjur att ta hand om. Någon att plocka upp i knät och få ett alldeles speciellt förhållande till.

Lilla O ville ha en kanin och Bus bestämde sig efter noga övervägande för en tamråtta. Han frågade först om han kunde få en ödla eller en orm men eftersom vi måste ta med i beräkningen att det blir jag som får sköta om djuret så var mitt krav att han var tvungen att hitta på något "gosigare" djur. Då försökte han med fågelspindel. "Aldrig i livet" sa jag. "Men, den är ju hårig och då är man väl gosig?" tyckte Bus. Jag sa då att han som inte ens klarar av att slå ihjäl den minsta lilla pyttespindel, hur i hela världen skulle han kunna ha en stor fågelspindel som husdjur? Bus tittade förundrat på mig och sa: "Men varför skulle jag slå ihjäl den?". :-) Det hade han ju rätt i, klart att han inte behövde kunna slå ihjäl en spindel för att ha en som husdjur. Det är ju lika ologiskt som att jag skulle kunna slå ihjäl en hund eller katt för att få ha dem som husdjur. :-) Ibland är morsor bra dumma i sitt sätt att resonera! ;-)

Hur som helst så blev det ändå ingen spindel i detta hus, hur gosig den än kan vara. Det fick bli tamråtta.

Igår bestämde vi oss för att uppfylla deras önskan och vi åkte till en Zoo-butik. Lilla O hittade genast en mycket söt liten kaninflicka som fick namnet Olga. Bus valde en tamråtta som fick heta Remmi. Burar inhandlades också och diverse tillbehör. Med fullastad bil åkte vi hem och installerade våra nya familjemedlemmar.

Remmi har redan hittat sin favoritplats på Bus axel och Olga har tillbringat den största delen av tiden i Lilla O´s knä. Barnen är överlyckliga och i morse var första morgonen utan tjat, stök och bråk innan det var dags att åka till skolan. Istället hördes ett förtjust fnitter hela morgonen.

Jag hoppas både fnittrandet och intresset håller i sig. Lilla O är ju en liten person med alldeles speciell förmåga att få kontakt med djur. Bus har ju ett intensivare sätt så vissa djur drar sig undan honom men som det ser ut nu så trivs råttan Remmi alldeles ypperligt med sin nya husse.

Tics och tvång

Bus har ju som bekant två diagnoser. Adhd och Tourettes syndrom. Adhd är ju långt mer känt av andra människor men Tourettes syndrom vet inte många vad det innebär. Jag visst inte själv förrän jag, i mitt sökande efter varför Bus inte uppförde sig som de flesta andra barn, läste mängder av litteratur för att få ett svar.

Det sägs att Amadeus Mozart hade Tourettes syndrom. Hans tics ska t o m ha visats sig i de brev han skrev. Nu är det väl vida känt att Basshunter (med låten Boten Anna) har TS. Finns antagligen många fler kända personer som skulle kunna ge TS ett ansikte.

Bus tics började när han bara var några år gammal. Då var det olika ljud han gjorde. Sedan började ögonticsen och de finns fortfarande kvar. För övrigt går Bus tics i perioder och han har gått igenom ett stort antal varianter.

Ibland är det svårt att veta vad som är tics och vad som är tvång. Nu vill han t ex gärna slicka på saker (som man inte bör slicka på). Det skulle ju kunna vara ett tvång likväl som ett tics. Hans ritualer med att alltid ställa upp dörren till toa på övervåningen och tända alla lampor (hur många gånger vi än stänger dörren och släcker lamporna) tycks ju var ett tvång. Precis som han för flera år sedan räknade dagarna mellan toabesöken för att det absolut skulle gå tre dagar mellan. Annars gick det inte att gå på toa.

Han hade även en period då han alltid stängde bildörren tre gånger och olika serier med handklapp förekommer fortfarande. Spott-tics är jobbigt eftersom det ofta slutar med att någon blir arg på honom.

Idag när jag var på banken för att uträtta ett ärende var det två män där som absolut har TS. Den yngre mannen i 30-års åldern gjorde en serie med nickningar gång på gång och en äldre man hade grava ögontics samtidigt som han gjorde pruttljud med munnen. De betraktade varandra och lade säkerligen märke till varandras tics. Om Bus hade varit med hade han också lagt märke till detta, det är ungefär som om man fått ett extra sinne som scannar in andra personer med Npf.

Egentligen är en dubbeldiagnos som Adhd och TS svår att medicinera eftersom t ex centralstimulantia som används för att dämpa hyperaktiviteten och impulsiviteten har en förmåga att istället öka ticsen. Vi valde att ändå medicinera med Ritalin eftersom det hittils varit jobbigare med Bus Adhd-problematik än hans Tourette. Om något år är det kanske annorlunda. Då kanske hans tics är av den typen att det verkligen blir ett handikapp för honom och då få vi kanske tänka om i fråga om medicinering.

Grönan

Igår gjorde vi en dagsutflykt till Stockholm och Gröna Lund. Hade tänkt skippa Grönan denna sommar eftersom vi åkte till Liseberg istället men Lilla O påminde mig om att jag faktiskt lovat henne förra året (då var hon för kort för att åka Vilda Musen).

Sagt och gjort, i hällande regn åkte vi iväg mot Stockholm. Bus hade kvällen innan blivit på viset och sagt att han minsann inte alls tänkte åka till Gröna Lund. Anledningen var att han blivit sur efter att jag grälat på honom för en dumhet han gjort mot Lilla O. Vi var fortfarande ovänner när han somnade så det kändes lite ovisst hur hans humör skulle vara på morgonen när det var dags att åka. Tack o lov var han inte arg längre men det märktes att han var nervös och spänd inför resan.

Nervositeten släppte inte utan blev bara värre och värre och efter en stund i bilen fick Bus en ångestattack. Likblek i ansiktet, illamående och hjärtklappning. Hans ångest bottnade sig i flera saker. Oro över det dåliga vädret, vilka karuseller han skulle våga åka, om bensinen skulle räcka ända till Stockholm, ängslan över sin bästa kompis som rest på semester till Mallorca. Listan över vad som gav Bus ångest kan göras lång.

Vi stannade bilen, Bus kräktes lite i en påse, gick ut och tog frisk luft, försökte få honom att andas och känna hur ångesten faktiskt klingade av och försvann. Jag har lärt mig en hel del om ångest det senaste året och vet ju att det inte är något farligt även om man lätt kan tro det när man själv är mitt uppe i en ångestattack.

Många skulle antagligen vända bilen och åka hem igen om deras barn råkade ut för detta och det var precis vad vi själva gjort många gånger för några år sedan. Nu vet vi att det bara förvärrar Bus tendens till att få ångest nästa gång vi skulle göra ett försök att åka. Ångesten ska man inte fly ifrån, den ska man stå emot och sedan känna hur den slutligen försvinner.

Bus mådde snart bättre och kunde faktiskt känna glädje över dagen som väntade.

Så snart vi kommit innan för Grönans entré gjorde Bus och Lilla O upp planer för vilka karuseller de tänkte åka och de hade väldigt roligt. Efter en stunds övervägande bestämde Bus att han ville åka Jetline med pappa L (Lilla O är fortfarande för kort för just den karusellen). Någon riktig berg o dalbana har Bus aldrig åkt tidigare så det var ju lite osäkert om han skulle gilla det. Nu visade det sig att han gillade det grymt mycket. Så mycket att han aldrig ville sluta åka. Lilla O fick sin efterlängtade åktur i Vilda Musen och sken som en sol.

Mängder av karusellåkande blev det och det var två trötta barn som nöjda tog plats i bilen när vi skulle åka hem.

Detta fick bli som ett avslut på sommaren. Hösten känns i luften och den ljuva sommartid börjar dra sig mot sitt slut.

1:an och 5:an

1:an och 5:an, det är Lilla O´s och Bus klasser fr o m idag. Det var nog många fjärilar i magen i morse. Lilla O sa direkt när hon blev väckt att det fladdrade som tusan i magen. Bus försökte sig på att vara vrång och sur när han inte fick sin vilja igenom och bli skjutsad till skolan i bil. Så länge det är passande väder så cyklar vi till och från skolan, det vet Bus men enligt hans egna regler så gäller det inte första dagen på nya skolåret.

"Någon bilskjuts blir det inte tal om" sa vi och då surade han lite till men det var mest ett litet halvhjärtat försök. En stund senare var han klädd och klar och den förste av oss fyra att gå ut till cyklarna.

Lilla O klev in i kapprummet, stolt över att äntligen inte behöva vara yngst på skolan (hon är ju dessutom decemberbarn så hon var verkligen yngst förra året).

Bus hittade genast sin kompis på skolgården och de såg riktigt glada och förväntansfulla ut då de väntade på att skolan skulle börja. Tre nya elever började i Bus klass så nu är de 29 barn i klassen. Alldeles för många anser både jag och lärarna men tydligen har Bus klass ett gott rykte om att vara en trevlig grupp så rektorn placerar hellre nykomlingar där än i andra klasser i samma årskull. Bus klassföreståndare blir samma som förra året. Det är bra, han känner trygghet i dem.

Lilla O slutade senare än Bus så hon skulle bli hämtad av pappa L när han slutade jobba. Jag cyklade för att hämta hem Bus men behövde åka ner på stan innan vi skulle hem. Det ville såklart inte Bus och han gav själv på förslag att han skulle cykla hem ensam. Det har han aldrig gjort förut. Dels så har han varit rädd att cykla den vägen själv och dessutom har jag varit väldigt tveksam till att våga släppa iväg honom eftersom flera vägar ska korsas och han är väldigt slarvig med att se efter så inga bilar kommer innan han åker över vägen.

Bestämde att han måste på chansen att prova nu när han gav det på förslag själv. Tror att han är mer uppmärksam när han inte cyklar tillsammans med någon kompis (då har han fullt upp med att prata och titta på kompisen).

När jag var nere på stan ringde min mobil och det var Bus som berättade att han var hemma. Nu har vi bestämt att han ska cykla hem själv lite då och då. Somliga dagar slutar han och Lilla O samma tid och eftersom hon är alldeles för liten för att cykla hem själv så måste jag ju hämta henne och då åker vi såklart tillsammans alla tre. Men de dagar Bus slutar tidigare eller senare ska han få cykla hem själv. När det sedan blir vinter får vi se hur vi löser det. Vill inte att han cyklar på våra snöiga och isiga vägar och jag är inte säker på att han känner sig säker om han går ensam.

Skoldagen hade i allafall gått bra för båda barnen. Lilla O delade bänk med en ett år äldre flicka och det var Lilla O som fått hjälpa den äldre flickan med matte och inte tvärtom. Det var Lilla O rätt så mallig över. :-)

Kram

Ann-Sofie

292 dagar kvar!

Om 292 dagar befinner vi oss i ett annat land. Resan bokades igår. Vi åker till Turkiet och får förhoppningsvis en vecka med sol, värme, bad och upplevelser som vi kan bära med oss länge.

Det blir första resan utomlands för både Bus och Lilla O. Frågorna och förväntningarna är många. Hur varmt kommer det att vara? Hur kommer maten att smaka? Finns där något att shoppa? Hur känns det att åka flygplan? När vi svarar gäller det att välja sina ord och få framför allt Bus att förstå att vi inte kan vara säker på att det blir strålande sol VARJE dag, att det kanske finns mat som han inte gillar osv.

Det finns ju en risk att Bus HATAR att flyga, att det blir en plåga för honom och oss när hyperaktiviteten gör sig påmind. Det finns även en risk att Bus HATAR maten och den tryckande värmen. Allt kanske gör honom förvirrad, trött och arg. Men vi väljer att tro precis tvärtom. Han kommer förhoppningsvis att NJUTA oerhört denna vecka som påbörjas om 292 dagar.

Vi bor på ett fint hotell med en gudomlig enorm pool med vattenruschbanor i flera varianter. Vatten är Bus rätta element, född i Vattumannens tecken som han är. Med en pool eller en strand i närheten så vet vi att han befinner sig mer under än ovanför vattenytan.

Vi reser tillsammans med min syster och hennes familj. Kusinerna är tre grabbar som hunnit bli 5, 15 och 16 år då det är dags att åka till Turkiet. Grabbarna kommer bra överens med Bus och Lilla O och de kommer att få en rolig vecka tillsammans.

På torsdag börjar skolan igen. Har många funderingar på hur det ska bli. Lilla O börjar 1:an och det kommer inte att bli några som helst problem med det. Hon är en liten mönsterelev nämligen, det fick jag veta på utvecklingssamtalet i våras. Om alla elever var som Lilla O skulle läraren ha ett väldigt lätt jobb, fick jag minsann höra. Bus börjar 5:an och jag undrar vilka överraskningar detta skolår ska bjuda på. Förra året upptäckte vi ju att Bus fattade nada av Sveriges geografi. Börjar de med Europas karta detta läsår så kan jag ju tänka mig att han blir ännu mer förvirrad. Men Turkiet ska jag iallafall se till att han vet var det ligger på kartan!;-)

Till sist vill jag tacka för fina kommentarer! Ni finns i mitt hjärta!

Kram

Ann-Sofie

Nu kan han!

För ett tid sedan fick jag ett mejl från Lilja. En kvinna som jag haft kontakt med på ett forum och via våra bloggar. Lilja och hennes familj tillbringade semestern i våra trakter och undrade om vi ville träffa dem. Absolut ville vi det! Jag har ju läst så mycket om pojkarna Loppan och Lillfisen och Lilja skriver så otroligt fina kommentarer här på min blogg.

Förra lördagen begav vi oss till den ort där de semestrar. Det blev en vacker resa genom vårt landskap. Bus och Lilla O var pirriga och nyfikna på att träffa nya kamrater. Jag och pappa L var också en aning pirriga men jag hade ju pratat med Lilja i telefon och hennes vänliga röst gjorde mig ändå säker på att det skulle bli ett bra möte.

Vi hade stämt träff i parken där en fin lekplats fanns för barnen. Lilja, Skilla och pojkarna kom och vi hälsade och presenterade oss för varandra. Vilken härlig familj! Så rara pojkar och supertrevliga föräldrar. Vi hade massor att prata om, Loppan och Bus är ju så lika till sättet och Lillfisen och Lilla O har ju så mycket gemensamt de också som syskon till sina bokstavs-bröder.

Det blev en härlig eftermiddag och jag hoppas vi snart träffas igen!

Veckan som gått har varit relativt lugn. Jag har varit låg både psykiskt och fysiskt men Bus har varit riktigt omtänksam och inte ställt till med en massa tokigheter. Jag var stolt idag när vi var på kontroll på Bup och vi kunde säga att allt funkar mycket bättre nu. Bus var också stolt. Inte ett ord har han yppat om att han känner sig seg och inte vill ta medicinen. Han märker ju att han behöver sitt piller för att fungera.

Och vet ni vad han fick tid till att göra nu när hans hyperaktivitet minskat? Han kan nu vissla! Lilla O lärde sig ju vissla för flera år sedan men Bus har liksom aldrig riktigt fått till det. Häromdagen åkte hans bästa kompis (och granne) bort och Bus ville ha koll på när han kom hem så han väntade på honom i backen på väg upp till vår gata. Det blev en lång väntan. Från förmiddagen till kvällen stod han där (med avbrott för mat) och det hade ju varit omöjligt för honom att fixa med den hyperaktivieten som han har när han är omedicinerad. Jag kan ju erkänna att jag inte var riktigt nöjd med att han tillbringade hela dagen med att vänta där borta i backen men efter att ha grälat på honom hela sommaren för att han inte kunnat vara stilla överhuvudtaget kändes det fel att säga att detta också var fel.

Hur som helst så väntade, väntade och väntade han på kompisen och när han väntat färdigt och kom hem så frågade jag vad han sysselsatt sig med och då berättade han glädjestrålande att han minsann lärt sig vissla och så fick jag ett litet smakprov på det. :-)

Kram!

Att tänka positivt!

Lilla O är med oss på affären och när jag börjar packa varorna i kassen har den lilla fröken såklart handen aningen för nära och lillfingret kommer i kläm när jag lägger ner korvburken. Hon knölar ihop sitt lilla ansikte och försöker blinka tillbaka tårarna som envist tränger fram.

Jag kramar om henne och säger: "Förlåt lilla gumman! Är lillfingret alldeles tillplattat nu?"

Lilla O: "Ja...men jag har ju ett till!

Där har vi en tjej som tänker positivt!

Testresultat

Jaha, så blev det tisdag och dags för Bus att göra datatestet Bup bokat tid för. Lilla O sov över hos mormor sedan igår och tur var väl det för morgonens händelser är jag glad att hon slapp bevittna. Bus satte sig på tvären och skulle absolut INTE åka till Hudik och göra "nåt jävla test" som han så vackert uttryckte sig.

Vi lockade, mutade, hotade för att han skulle gå med på att åka men han vidhöll sitt "NEJ!!" så det enda val vi hade var att helt enkelt bära/släpa med honom till bilen. Han skrek såklart och jag kan tänka mig att flertalet grannar vaknade.

När han tillslut satt i bilen fick jag alla lösa föremål som fanns i hans närhet kastade på mig men så snart han inte hittade mer att kasta var det som om han insåg att det liksom inte var någon idé att fortsätta bråka. I alla fall inte fysiskt. Hans diskussioner fortsatte ett tag till.

Vi kom fram till Hudik och deras Bup-mottagning och där väntade M som är vår kontaktperson i vår stad. Hon tog med sig Bus in till rummet där testet skulle utföras och vi väntade i väntrummet. Testet tog 20 min och lite enkelt förklarat så satt Bus vid en dator och hade hörlurar på sig. När han fick kommandot "1" skulle han klicka på en 1:a men om han fick kommandot "2" skulle han inte göra något alls. Kommandot kom ibland från hörlurarna och ibland från skärmen.

När detta test var färdigt åkte vi hem för att vänta på att dr skulle gå igenom resultatet. Sent på em ringde M och berättade att dr hade kollat igenom Bus resultat och upptäckt att han hade mycket dåliga resultat på de kommandon som kommit ur hörlurarna. Detta fick henne att undra om det möjligtvis kan vara så att Bus hör dåligt. "När gjordes senaste hörseltestet" undrade M. Jag tror att det gjordes ett hörseltest när Bus gick på 6-års men Bus själv säger att han inte har gjort det.

Eventuell hörselnedsättning måste alltså utredas. Jag är rätt säker på att han hör bra och att det misslyckade resultatet helt enkelt beror på att han inte klarade av att ta emot kommandon både från via hörsel och visuellt. Speciellt inte nu när han är utan medicin. MEN... med tanke på att både pappa L, farmor och L´s mormor har/hade hörselnedsättningar (varav farmors och gammelmormors är konstaterat ärftligt) så vill vi naturligtvis att hans hörsel kontrolleras noga.

Nu är det ändå bestämt att medicinen sätts in i morgon. Underbart skönt! Bus protesterar men det verkar ändå som om hans protester blivit aningen svagare nu när allt är spikat och klart och dag för start är inbokad. Han var t o m vänlig mot mig nu på eftermiddagen och när jag påpekade det så sa han "det är för att jag inte har någon annan att vara med idag". Troligvis ska jag ändå ta det som en komplimang. ;-)

Kram!

Dr´s ordination

Har varit till Bup idag. Det var en sur och orolig son vi hade med oss. Sur var han eftersom han absolut inte vill börja med medicinen igen och orolig var han eftersom han trodde att vi skulle bli där så länge så han inte skulle hinna leka något mer idag.

L och jag fick oss en pratstund med kontaktpersonen medans Bus följde med dr Nicos för att kolla blodtryck, puls, längd och vikt. När de kom tillbaka till oss fortsatte vårt samtal och nu ville de att Bus själv skulle berätta hur han mår och varför han inte vill ha medicin.

Bus sa att han känner sig seg och trög när han äter medicin. Han vill röra sig fort men kroppen lyder inte. Vi försökte få honom att inse fördelarna med medicinen, att den gör så att han hinner tänka efter. Dr Nicos sa att han upplevde Bus som mycket okoncentrerad nu. Han fick ställa samma fråga flera gånger innan Bus svarade. Dessutom undvek Bus ögonkontakt helt och hållet.

Dr Nicos sa att om det vore helt upp till honom så skulle han sätta in medicinen genast men överläkaren hade haft en annan åsikt. Hon ville att Bus skulle göra ett datatest som visar hans styrkor och svagheter. Genom resultatet kan man sedan läsa ut vilken typ av medicin som är mest lämplig. Testet görs i Hudiksvall och vi fick en tid dit nästa tisdag. Ingen medicin innan dess alltså.

Bus är nöjd eftersom detta beslut fördröjer medicineringen. Testet är säkert bra och ger säkert ett resultat som visar på vilket sätt han behöver hjälp men det känns som om det kommer att bli en låååång vecka vi har framför oss.

Att be om hjälp

Idag är det L´s första dag tillbaka på jobbet efter 4 veckors semester. Vi har sedan en tid tillbaka bestämt att detta även skulle bli dagen då vi kapitulerar och ber om hjälp för att få Bus på rälsen igen. Han har ju spårat ur rejält sedan hans medicinuppehåll startade. Ett uppehåll som vi inte önskat men som Bup låtit oss förstå är viktigt när man medicineras med centralstimulantia. Kroppen behöver återhämta sig och för att inte skolan ska bli lidande planeras dessa uppehåll till loven.

Jag ringde i morse till Bup och pratade med vår kontaktperson M som idag kommit tillbaka från semestern. Jag berättade hur jobbigt vi haft det de senaste 3 veckorna och framför allt hur dåligt Bus mår utan sin medicin. Jag är så trött på att skälla och vakta på honom och jag förstår att det är kaos inne i hans huvud nu.

Det värsta av allt är att Bus själv säger att han inte tänker börja med medicinen igen. Han känner sig inte lika snabb när han äter medicin säger han. Nä, det kan jag förstå. Utan medicin är han ju så hyperaktiv så det är klart att han känner sig snabb. Men han måste ju också märka att han råkar i trubbel pga att han inte kan styra sig.

Nu har vi i alla fall fått en tid till Bup i morgon. Förhoppningsvis håller dr med vår kontaktperson om att medicinen ska sättas in igen, tidigare än beräknat.

Tack för alla fina och stöttande kommentarer till förra inlägget! Ni läsare betyder väldigt mycket för mig! Kramar till er!!!

Helvetet tur och retur

Jag står i duschen och dörren till badrummet slår igen med en fruktansvärd smäll. Gång på gång slår den igen så fönsterrutorna skallrar. Bus är medicinfri sedan dagen efter vår resa. Det märks. All problematik hans diagnoser innebär kommer i enad front och sveper undan fötterna på oss.

"Jävla CP-kärring! Ner i helvetet med dig!!!" vrålar Bus gång på gång i samma takt som han slår igen dörren till badrummet.

Han är så jävla förbannad eftersom vi bestämt att åka några mil bort för att besöka ett loppis vi aldrig varit till tidigare. Denna idiot-idé kom vi på nu på morgonen och det borde vi ju ha fattat att det är väldigt dumt att inte förbereda honom mer än så.

Sedan Bus medicinuppehåll startade har dagarna här hemma varit som en berg- o dalbana. Tvära kast mellan sprudlande glädje och slagsmål och fula ord. Förmiddagarna har varit värst. Oftast har Bus börjat morgonen med att sparkande väcka oss och sedan har slagen haglat över främst Lilla O.

Jag har fått ta rollen som väktare, alltid redo att gripa in. Vansinnigt tröttsamt. Jag skulle ju hämta andan denna sommar, få bukt med stressen. Hur ska det gå när jag har en tornado i huset och L som snart börjar jobba igen?

Konstigt nog kommer vi iväg till loppisen. Fattar inte varför vi åkte. Antagligen för att både L och jag kände att nu jäklar ska vi visa vart skåpet ska stå. Det är vi som bestämmer! Men det skiter väl Bus i. Under hela bilturen ägnar han sig åt att nypa och slå Lilla O och såklart fråga om vi snart är framme och om vi verkligen hittar dit och om bensinen räcker. Hans stora skräck är att vi ska få bensinstopp.

När vi kommer fram så visar det sig att loppisen bara var skräp och då går Bus igång på allvar. Han ställer sig utanför dörren och sparkar hårt i marken, vrålar av ilska och tårarna sprutar. När vi åkte en bit riktar Bus en spark mot L som kör bilen. Livsfarligt! Vi möter just en långtradare och det hade kunnat sluta riktigt illa. Jag sätter mig i baksätet mellan Bus och Lilla O för att åter igen ta rollen som väktare. Skydda Lilla O och se till så att L kan köra utan att bli sparkad.

Bus slår mig, nyper mig, biter mig och skriker att han vill att jag ska dö. Han hatar mig säger han och önskar jag försvinner från jordens yta. Efter en stund vill han att det är han som dör. Han tänker döda sig själv så fort han får chansen säger han.

På något sätt, jag vet själv inte hur, lyckas vi få honom att lugna ner sig. Han lutar huvudet mot min axel och när jag sträcker fram min hand så lägger han sin tunna smala näve i min. Lilla O berättar för honom att han är den bästa bror hon kan tänka sig och lyckas få Bus att le en smula.

Det blev en resa till helvetet tur och retur. Fler loppisresor blir det inte och i mitt huvud snurrar en miljon tankar och funderingar på hur resten av sommaren ska bli.

Resan

Vi är hemma igen. Årets semesterresa är över och resten av semestern tillbringas på hemmaplan. Denna resa var den längsta vi gjort med Bus och Lilla O. Vi åkte hemifrån på lördagen och kom hem igen sent på torsdagkväll. Har åkt ca 145 mil.

Resans första anhalt blev Örebro. Där besökte vi Lek o Buslandet och barnen fick leka av sig i Europas största inomhuslekland. Bus och Lilla O höll sams hela tiden och tyckte det var ett toppenställe.

Dag 2 reste vi vidare till Ullared. Ett ställe jag sett fram emot med viss bävan eftersom jag visste att det skulle utmana både Bus och mina egna svårigheter. Vi checkade in i stugbyn och tog sedan ett djupt andetag och gick in på Gekå´s enorma butik. Bus tog med sig pappa L och drog genast till den del av butiken som sålde tv-spel. Han hade ju hört att det skulle vara mycket billigt där och i hans värld kostar då spelen 20:-/st. I verkligheten kostade spelen 200:- och det blev såklart en stor besvikelse. Vi väntade oss ett utbrott men han höll ihop och efter att ha funderat över natten bestämde han sig för att köpa spelen dagen efter. Jag som gruvat mig för att stå i en evighetskö inne på Gekå´s tyckte att köandet var det lungaste stället av allt i hela affären. Där fick man stå ifred och hämta andan, i resten av affären var det betydligt jobbigare med alla dessa människor som knuffade sig fram.

På em dag 3 åkte vi till Göteborg. Checkade in på hotellet och drog sedan vidare till Universeum. Roligt ställe med mycket intressant att titta på för hela familjen men även här blev Bus något besviken eftersom bilder på internet fått honom att tro att det skulle vara såååå mycket större akvarium än vad det var i verkligheten. Det bästa var nog att han äntligen fick se maneter, det är något han önskat länge.

Tillbaka på hotellet badade vi i poolen och barnen och pappa L roade sig sedan i hotellets spelrum.

Dag 4 besökte vi Maritiman. Ett båtmuseum i Göteborgs hamn där man får kliva in i olika militärbåtar och lastbåtar. Lilla O var inte så road, hon hade bara Liseberg i huvudet och att då klättra omkring på gamla båtar var ingen höjdare för henne. Bus däremot gillade det. Sent på em skulle vi till Liseberg och då upptäckte Bus att han saknade sina gympaskor. Dumma mamma hade glömt att packa ner skorna hemma och de enda skor han hade var Foppaskor och enl honom kan man INTE åka karusell i Foppaskor. Nu kom ett ordentligt utbrott och vi hade inget annat val än att leta oss till en skoaffär. Sedan uppstod problemet med att välja mellan de två par skor Bus accepterade. Han tappade fattningen och förde ett jäkla liv i affären och vi frågade om han ville att vi skulle välja åt honom istället men det gick inte. Till slut samlade han ihop sig och valde ett par sandaler och strålade som en sol när vi lämnade affären.

Kvällen på Liseberg gick helt utan problem. Inga konflikter och barnen var på gott humör hela kvällen. Långa köer till karusellerna men inte ens det kunde få någon av dem att mulna.

Dag 5 åkte vi till Eskilstuna för att träffa Pilla och hennes familj för allra första gången. Pilla och jag har varit "mejlvänner" sedan vi träffade på varandra på Attentions forum. Hennes son Rasmus har samma diagnoser som Bus och det har varit fantastiskt att få ha hennes stöd eftersom hon vet precis vad det handlar om.

Det första Rasmus gjorde var att springa fram till mig och ge mig en bamsekram och mitt hjärta tog flera glädjeskutt. Vilken go unge! Hela familjen var underbara och det kändes som om vi varit vänner hela livet. Barnen funkade jättebra ihop och vi vuxna hade hur mycket som helst att prata om. Dag 6 gick vi i Parken Zoo tillsammans med Pilla och familjen och det blev en helt underbar dag. Så härligt för Lilla O och Sanna att finna varandra och få lite "tjejtid" ihop ifred från busiga bröder. Hoppas vi snart träffas igen!!!

Efter Parken Zoo var det dags för den långa resan hem till södra Norrland och myggen. Jag kan konstatera att jag inte drabbats av ångest en enda gång under vår resa. Inte ens under Bus utbrott och när vi tappade bort Lilla O i Parken. Jag var lugn och höll ihop. Min stresskurs har gett resultat!

Artikel i MAMA

För en tid sedan fick jag en förfrågan från en frilansjournalist om att delta i en artikel i tidningen MAMA. Artikeln skulle handla om "Diagnoshets". Frågan var om dagens föräldrar hetsas att få diagnoser på deras annorlunda barn. Mitt svar var självklart. Bus hade mycket tydliga tecken på Adhd och Tourette och därför var det helt naturligt att kämpa för en utredning så att han fick sina diagnoser.

Vi insåg att utan diagnos finns det ingen hjälp för Bus. Det var också viktigt för honom att kunna sätta ord på varför han inte är precis som andra. Bus reagerade inte med ilska när han fick sina diagnoser. Han blev lättad och sa "nu kan jag äntligen förklara för andra varför jag är som jag är".

Att få en Npf-diagnos är inte något som sker hur lätt som helst. Det ligger en lång utredning bakom. När man om förälder har fått utstå föraktfulla kommentarer som : "han är dåligt uppfostrad, vilken jäkla unge, om det vore någon ordning på föräldrarna så skulle detta aldrig ske", är det en lättnad att faktiskt kunna bevisa det är ett funktionshinder vårt barn har. Vi fick papper på vilka svårigheter Bus faktiskt har och det gav en helt ny respons från skolan.

Diagnoserna har inte satt en stämpel på Bus. Han hade redan en stämpel på sig som en bråkig hopplös unge med lika hopplösa föräldrar. Den stämpeln är bortsuddad nu.

Jag vet inte exakt när artikeln i MAMA kommer att publiceras men tror att det är inom kort.

Avslut och påbörjan

Gårdagskvällen innebar skolavslutning för Prins Bus och Lilla O. I vanlig ordning lyckades det bli helt fel från början.

Avslutningen hölls på en stor festplats som finns uppe på ett berg i vår stad. Det finns två sätt att ta sig upp till festplatsen, en brant och låååång trappa eller en väg. När Bus klass varit på berget för att repetera sången gick de i trappan eftersom den låg närmast till då de kom från skolan. Igår hade vi bil och då valde vi att parkera nära vägen som går upp till berget på andra sidan.

Bus protesterade vilt. Han var helt övertygad om att han MÅSTE gå i trappan upp eftersom det var så de hade gått när de repeterade. Vi försökte få honom att förstå att det inte alls var så utan att han kunde gå den andra vägen. Han vägrade så pappa L fick släppa av mig och Lilla O vid vägen och åka runt berget för att kunna släppa av Bus vid trappan. När han kommit upp till festplatsen lugnade han ner sig och samlade ihop sig riktigt bra. Programmet innehöll både sång och dans och det var riktigt trevligt.

Första dagen på sommarlovet påbörjdes Habiliteringens utredning av Bus. Jag och pappa L var där på ett första möte på fm. Träffade en psykolog och en arbetsterapeut som hade massor av frågor om Bus. Vi pratade i 2 timmar och kände oss rätt nöjda när vi åkte hem igen.

Nu blir det uppehåll över sommaren men tidigt i höst är det planerat att Bus ska få träffa arbetsterapeuten för att det ska göras en bedömning om fin- och grovmotorik, vi ska prata om hans urdåliga tidsuppfattning och även om hans svårigheter att förstå pengars värde. Senare i höst fortsätter utredningen med tester och samtal med psykolog, besök i skolan och hemma och i slutet av november borde allt vara färdigt.

Jag ska försöka samla kraft till allt detta under sommaren. Det största problemet kommer att vara resorna till och från Habiliteringen. Det är ca 4,5 mil enkel resa från vår stad och om det är något som Bus tycker är otroligt onödigt och tråkigt så är det att åka bil om inte något alldeles speciellt roligt väntar vid resans mål. En utredning inom autismspektrat är ju kanske inte riktigt så kul som Bus skulle önska så protester lär det bli innan allt är avklarat.

Slutspurt

Äntligen är vi på slutspurten för detta skolår. Fyra dagar kvar och sedan blir det skolavslutning på torsdag kväll. Har nog aldrig längtat så mycket efter ett sommarlov som jag gör nu. Barnen har haft ett tufft år på en ny skola och nu behöver de lång ledighet för återhämtning. Jag också.

Prins Bus har trots mina farhågor klarat skolåret relativt bra. Höstterminen startade ju i förskräckelse då han blev attackerad med en vass blyertspenna av en kille i klassen. Killen har nu flyttat till en annan del av vårt avlånga land men minnet av honom i form av ett ärr på Bus mage lär finnas kvar hela livet. Några fler slagsmål med blåmärken som följd har det också varit men inte på långa vägar så många som jag faktiskt trott.

Bus har blivit förändrad detta skolår. Inte lika utåtagerande mot andra barn utan han har istället dragit sig undan och hållit en lägre profil än väntat. Antagligen beror det på att på denna nya skola finns det barn som är betydligt stökigare än vad Bus någonsin varit. De skrämmer honom lite. Han har själv sagt att det är bäst att han håller sig till gungorna och umgås där med sin kompis J. Gungorna har blivit hans trygga punkt på skolgården.

Trots att skolåret ändå har gått bättre än väntat har jag känt en oro för Bus. Rädd att han ska känna sig utanför och annorlunda. Hemma har han nämligen gång på gång börjat säga att han är en idiot som har ADHD och TS. Att vi skulle ha det bättre utan honom och att han hatar det som dessa extra bokstäver ställer för honom. Förut har han inte resonerat så. Han har nära på varit stolt över sina bokstäver. Men jag antar att det blir mer och mer tydligt för honom att han inte riktigt fungerar som sina jämnåriga. Speciellt inte nu när det blivit så uppenbart att han kanske får bokstäverna AS också att lägga till samlingen. Därför är ett sommarlov väldigt efterlängtat nu. Då behöver han bara umgås med sina vänner och de förstår varandra bra.