Snart slut på detta år

Julen är över. Barnen som varit totalt uppskruvade den senaste veckan börjar varva ner. Dagen före julafton var Prins Bus som en Duracell-kanin. Han skuttade runt här hemma, sprang som om han hade eld i baken. Det var nästan plågsamt att se hur jobbigt han hade det. Tänkte ett tag att det är väl lika bra att vi talar om för honom vad han skall få i julklapp så kanske han slappnar av lite. Nu gjorde vi inte det detta år men det vete sjutton om det inte vore det bästa hädanefter. Så slipper han stressa upp sig själv så otroligt mycket.

Efter julhelgen har han återgått till sitt mer "normala" beteende. Han är ju forfarande hyperaktiv, det är han ju alltid, det hör till hans diagnoser. Men nu är det mer hanterbart. Han har tålamod att sitta och titta på film och det har vi gjort riktigt mycket detta jullov. Igår skulle vi titta på "Harry Potter och Fenixorden" (den sista av Harry Potter-filmerna) och precis när filmen skulle börja berättar han för oss andra vem som kommer att dö i filmen. När vi andra muttrar: "men det behövde du väl inte berätta?!" ser han totalt oförstående ut. Han ser det som om han gjort oss en tjänst. Han vill inte bli överraskad och tror såklart att vi andra inte heller vill bli det. Nu hade han frågat en kompis som redan sett filmen och tyckte sedan det var självklart att vi ville veta det också. :-)

När jag ser tillbaka på året som gått märker jag att Prins Bus har förändrats en hel del. Han kan hantera sina funktionshinder på ett nytt sätt. Han kan sätta ord på vad han tycker är jobbigt och på så vis förstår vi ju honom bättre. Han skäms inte för sin adhd och tourette, han inser att de är en del av honom och han ser inga problem med det. Häromkvällen ropade han glatt från sin säng: "Mamma! Jag har ett nytt tics!" :-)

Vi får se hur det blir när skolan börjar igen. Läraren säger att hon märkt att Prins Bus började "släppa loss" lite mer i slutet av höstterminen. Han agerade polis i klassrummet och störde sig på det de andra barnen gjorde som i hans ögon inte var tillåtet. Han börjar bli varm i kläderna nu, med en nya skolan och de nya klasskamraterna.

Pysseldag och fin julklapp!

Följde med till skolan i torsdags. Lilla O´s klass hade pysseldag och då passade det ju bra att en extra vuxen fanns till hands.

Började lugnt och stillsamt med kristyrpynt. Detta var 1:a pysselstationen av 5. Barnen var tysta och väntade snällt på sin tur. När kristyren var klar var det dags att göra små domherrar av tjockt papp och garnbollar. Redan nu tappade vissa barn tålamodet och det blev snart ett evigt tjat och surr och trassel med garnet. Efterföljande pysselstationer var: smällkaramell, spratteltomte och till sist en skidåkande tomte. När det var dags att limma ihop tomten på skidorna var de allra flesta barn otroligt hyperaktiva, lärarna dödströtta och jag själv såg verkligen fram emot att snart få ta med mig Lilla O och gå hem.

Tidigare på dagen när Lilla O hade rast bestämde jag mig för att titta in till Prins Bus för att se hur han hade det i sitt klassrum. Läraren berättade att han inte var där, han hade fått följa med till stödundervisningen.

Det är nämligen så att läraren som har stödundervisningen berättade för mig tidigare i höst att Prins Bus alltid brukade fråga henne om inte han kunde få följa med till hennes klassrum någon gång. Det är ett par elever från klassen som går dit ganska ofta. Stödläraren sa till mig att Prins Bus inte kunde få följa med eftersom han var alldeles för duktig, han behövde ju ingen hjälp av henne. Jag svarade då att min önskan var att han ändå kunde få följa med till henne någon gång eftersom han kunde behöva komma ifrån det stökiga klassrummet ibland. Eftersom han är så duktig så skulle han ju inte ta upp någon tid från henne, han behövde ju bara en stol och ett bord. Hon skulle tänka på saken sa hon då.

Denna dag hade hon beslutat att ta honom med sig. På lunchrasten kom hon fram till mig och berättade att han varit hos henne.

Hon var jätteglad och sa: "Men tänk vad bra det gick! Han är ju så duktig! Han satt alldeles tyst och jobbade bra hela tiden. Förra läsåret så var det enda man hörde på skolan; Prins Bus har gjort si och Prins Bus har gjort så. Han var inblandad i allt tok tyckte man. Men vet du, detta läsår har jag inte hört hans namn nämnas i sådana sammanhang en enda gång!!

Tänk vad glad jag blev! Positiv feedback är jätteviktigt. Jag som har en unge som brukar ställa till det för sig blir ju överlycklig när någon berömmer honom så mycket. När jag märker att fler och fler upptäcker hans goda sidor. Hennes ord blev en riktigt fin julklapp till mig!

Tänk på dom i Kina!

Lilla O har det inte lätt. Hennes älskade storebror tar ut svängarna ordentligt och Lilla O får ofta smaka på hans ilska.

Igår fick Prins Bus äntligen det omtalade spelet med posten och ivrigt bläddrade han igenom medföljande spelmanual. Lilla O smög sig närmare för att titta hon också. Hon kom lite för nära, lite för fort och blixtsnabbt nöp Prins Bus henne i det tunna skinnet strax under ögat. Det blev skrik och gråt, Prins Bus hade tusen bortförklaringar varav den första löd: "Det var inte jag!". Just de orden brukar alltid vara hans första bortförklaring.

Det känns svårt för mig sådana gånger. Jag måste alltid hinna före. Måste alltid vara beredd och läsa av när det är på väg att gå överstyr. Måste vaka över honom som en hök.

Nu börjar Lilla O ge igen. Hon är 6 år nu och har lärt sig en hel del av sin bror. Hon vet att hon inte är i närheten av hans styrka men hon kan nypas, klösas och bitas.

En morgon satt barnen brevid varandra i soffan och käkade frukost samtidigt som de tittade på julkalendern. Prins Bus knuffade Lilla O och hon svarade med att nypa honom i benet. Han ryckte undan benet, lyckades få foten att nudda vid tallriken med flingor och mjölk i. Det blev livat värre. Prins Bus vägrade äta mer flingor eftersom han fot nuddat tallriken. Det var äckligt.

Jag påminde honom om att han för inte så länge sedan hade som vana att bita av tånaglarna. Att foten nuddat tallriken borde då inte vara så äckligt i jämförelse. "Men tänkt på att det har kommit fotsvett i tallriken!" sa den dramatiska unge mannen. Lilla O svarade: "Hörrudu! Tänk på alla fattiga barn i Kina, dom skulle nog vara väldigt glada åt flingor o mjölk med lite fotsvett i!"

Vikarie för en dag

Nu är det bara en vecka kvar av denna skoltermin, sedan kommer ett otroligt efterlängtat lov. Den sista veckan blir en prövning för Prins Bus. Helt plötsligt byts det ordinarie schemat ut och skoldagarna skall bestå av pysseldagar, julshower och allt möjligt annat som skall göra den sista skolveckan innan jul extra rolig. För Prins Bus kommer det inte att bli extra roligt, det kommer att bli extra jobbigt istället.

Han är inte en person som uppskattar sådant som faller utanför de normala ramarna. Han vill att allt skall vara som vanligt och blir orolig när det förändras.

När jag var med i skolan i fredags lämnades jag ensam med klassen medans lärarna försökte få kontroll över D i väntan på att hans pappa skulle hämta honom. Barnen var naturligtvis oroliga över det som hänt och ljudnivån var extremt hög i klassrummet. Jag såg att Prins Bus tyckte det var jättejobbigt. Han var ju rädd för att D skulle komma och göra honom illa och att då försöka behålla lugnet i allt oväsen var i princip omöjligt.

Jag ställde mig upp och klappade hårt i händerna för att få elevernas uppmärksamhet. "Nu måste ni vara tysta!!!". Jag fick hela klassens uppmärksamhet i ca 5 sekunder innan de började prata i munnen på varandra igen. "VAR TYSTA!!!!". Nu tog jag i ända från tårna och barnen tystnade.

Nu när jag fått allas uppmärksamhet passade jag på att berätta hur ett barn som D fungerar. Att han inte är någon dåre utan att han har det jättejobbigt och inte kan kontrollera sig själv i jobbiga situationer. Att han behöver stöd och hjälp. Påpekade hur viktigt det är att det inte blir sådant otroligt surr och spring i klassrummet. Berättade att även andra barn upplever detta som mycket jobbigt och då kan pressas till att göra dumma saker.

Jag sneglade på Prins Bus medans jag berättade detta. Risken fanns ju att han tyckte jag var ytterst pinsam som läxade upp hans klasskompisar. Det räckte med en blick för att se att han inte skämdes för mig. Han var stolt över sin mamma. När jag pratat färdigt reste han sig och gick fram till whiteboard-tavlan i klassrummet. Han tog en röd penna och skrev med jättebokstäver sitt budskap till sina klasskamrater: T Y S T !

Resten av lektionen gick riktigt bra. Det som förvånade mig mest var att många av barnen inte klarar av att sitta på sin plats och vänta. De som inte hunnit få med sig sina böcker när de måste fly från D`s utbrott kunde inte acceptera att de fick sitta ner och vänta på att de skulle kunna gå tillbaka till klassrummet och hämta böckerna. Jag hade en lång diskussion med flera av barnen om detta. De tyckte det var fritt fram att rusa runt i klassrummet eftersom de inte hade några böcker att jobba i. För mig var det inte ok så det var detta jag gav dem i uppgift: Sitt stilla på er plats, det var det enda de behövde göra denna lektion.

Nu står Lilla O på tur att få besök av mamma i skolan. På torsdag har hennes klass pysseldag och jag tänkte passa på att vara där då eftersom jag gillar att pyssla. Den dagen kan gärna få vara utan misshandel och brandlarm och istället bestå av en massa glitter, klister och rara barn.

En skoldag

Bestämde mig för att var med Prins Bus i skolan idag. Han hade en extra kort skoldag och skulle sluta redan efter lunch. Vilken dag det blev!

Det började bra. Skolans 9:or stod för luciaframträdandet i matsalen. Stämningsfull sång och vacker lucia med tärnor. Efter lucia var det rast och jag antar att det var då det började spåra ur.

Det har kommit ganska mycket snö här i stan de senaste dagarna och det leder till många konflikter på skolgården. Det kastas snöbollar och knuffas i isbanor. När rasten var slut var stämningen i klassrummet förändrad. Flera av eleverna klagade på en av pojkarna i klassen eftersom han bråkat med dem på rasten.

Denna pojke är densamma som högg Prins Bus i magen med en penna i början på terminen. Sedan dess har den pojken (jag kallar honom hädanefter för D) haft en egen assistent och mycket sällan vistas i klassrummet med övriga barn. D vägrade ta till sig det som klasskompisarna sa och började uppträda allt mer oroligt. Han avbröt läraren, kallade henne "jävla kärring", svarade inte på tilltal.

Eftersom det var 2 lärare med i klassen denna dag delades barnen upp och Prins Bus 4:or gick till ett annat klassrum för att träna på läsförståelse medans 3:orna stannade kvar för att ha matte. Vi hann vara i det andra klassrummet ett par minuter innan den andra läraren kom rusandes och behövde hjälp av läraren som var med 4:orna. D hade tappat kontrollen och angripit en elev i det andra klassrummet. Efter några minuter var det dags igen. Då hade D gjort en favorit i repris och attackerat en annan elev genom att hugga med en penna i magen på henne. Turligt nog gick inte udden genom tröjan denna gång men flickan fick ont och blev naturligtvis rädd.

Prins Bus blev också rädd. Han har varit rädd för D ända sedan han blev attackerad av honom. Nu undrade han oroligt om D var ute efter honom också. D har ju så tydliga problem och skolan måste förstå att han absolut inte bör vara i en stor klass, han klarar det inte och mår uruselt av det. Att andra personer också blir skadade är jätteallvarligt. Skolan ringde efter D´s föräldrar och han blev hämtad.

Sedan var det dags för lunch men innan vi hann gå till matsalen gick brandlarmet och skolan skulle utrymmas. Eleverna fick panik, de knuffades och trängdes i trappen, hälften av dem hade inga skor på sig och måste gå ut i snön i strumplästen. Prins Bus visste inte var uppsamlingsplatsen var och blev ordentligt orolig innan vi hittade klasskamraterna. Branden visade sig vara en överhettad micro i skolcafeterian. Efter att brandmännen sagt ok gick vi in i skolan igen.

Barnen var ledsna och blåfrusna om fötterna. Prins Bus hade foppaskor på sig så han klarade sig bra på så vis. Sedan blev det försenad lunch och efter det var skoldagen slut. Denna dag tar nog en hel helg att smälta.

Föräldramöte

Igår var det föräldramöte på Prins Bus och Lilla O´s skola. Endast ett fåtal föräldrar dök upp och det var kanske inte så konstigt eftersom kallelsen skickades ut så sent som dagen innan. Det var synd att det slarvats med detta eftersom det var viktiga saker som skulle avhandlas på mötet.

Det handlade om regler och konsekvenser. Skolan har stora problem med bråk och olydnad. Barn som käftar emot och slåss. Vi pratade om varför det inte fungerar på denna nya fina skola och för mig står det helt klart. För många barn på en för liten yta och för få lärare och resurser. Det är en av anledningarna till att barnen blir oroliga och bråkiga. I Prins Bus kapprum är det 68 elever som skall samsas på en yta som kanske är i samma storlek som vårt vardagsrum här hemma. Där har vi en förklaring till varför det blir bråk.

Lärarna vill få hjälp med vilken typ av konsekvenser som skall tillämpas. Det är svårt. Vi kom faktiskt inte fram till något på mötet. Lärarna har dessutom en önskan om att föräldrarna skall närvara mer i skolan. Finnas där på både lektioner och raster. De tror att det har en lugnande effekt på eleverna. Att de har mer respekt för en förälder än en lärare. Jag är inte så säker på att det fungerar. För ett par veckor sedan var en pappa med sin dotter i skolan, han gick emellan ett bråk mellan två killar och det slutade med att han och dottern blev mordhotade.

Jag vill att Prins Bus och Lilla O skall ha en trygg och säker skola. Men är det verkligen mitt ansvar att se till så att skolans busar håller sig i skinnet? På något sätt tycker jag att skolans ledning slipper alldeles för lätt undan.

En jobbig dag

Prins Bus har en oro i kroppen. Han har klagat på huvudvärk de senaste dagarna och jag har funderat på om det kan vara en förkylning på gång, tjafs på skolan eller i värsta fall en biverkning av hans höjda medicindos.

Igår ringde han redan på fm och ville bli hämtad från skolan. Han kom hem och redan från början såg jag att detta inte bara handlade om huvudvärk. Han betedde sig oroligt, kunde inte sitta stilla, hade nära till både gråt och ilska. Frågade honom gång på gång om det hänt något på skolan men han svarade att det hade det inte.

På eftermiddagen gick jag för att hämta hem Lilla O från skolan. Jag berättade för Prins Bus att det skulle ta ca 1 timme innan jag var hemma igen. Han svarade att han skulle klara sig själv. När vi kom hem mötte han oss i dörren och undrade vart jag hade varit så länge. Han såg att jag bar dagens post i min hand och ryckte åt sig bunten, bläddrade igenom den snabbt, slängde den ifrån sig så att kuvert och reklam spreds ut över hallen. Han suckade besviket och stampade upp för trappen till sitt rum.

Ett par timmar senare var det dags att äta middag. Jag ropade på Prins Bus och efter en lång väntan kom han ner till köket med blanka ögon och jag visste vad som väntade. Jag bad honom sätta sig och äta och han sa att han inte kunde sitta i köket med mig och Lilla O. Han måste sitta själv. "Jag vill att du sitter med oss" sa jag. Då började hans tårar spruta och helt förtvivlat skrek han: "Jag KAN inte sitta med er, säger jag!!!". Vi bestämde att han skulle sitta i vardagsrummet istället.

Vi skulle äta våfflor och jag bad honom göra i ordning hans portion. Han har svårt att hantera bestick på rätt sätt och behöver ofta hjälp med att skära maten. Eftersom våfflor är lätta att skära tyckte jag att han kunde försöka själv. Ännu en gång började tårarna spruta och han blev helt ifrån sig. "Det blir inte RAKT när jag skär, det måste bli rakt fattar du väl!!!". Jag skar hans våfflor och han åt upp dem snabbt och försvann sedan upp till sitt rum igen.

En liten stund senare kom han ner och sa: "Mamma, imorgon kommer spelet! Då är det den 9:e vet du..". Då föll alla bitarna på plats för mig. Han har börjar prenumerera på en tidning och som premie skall han få ett dataspel. Någonstans har han sett datumet 9/12 och tagit fasta på att det är då spelet skall komma. En sådan sak kan rubba hela hans värld. Han är så spänd i sin förväntan att han inte kan fungera normalt. Idag är det den 9:e och gud hjälpe mig om spelet inte kommer med posten.

Styrkor

Det är viktigt att inte bara fokusera på ditt funktionshindrade barns svagheter utan istället rikta ljuset på barnets styrkor. För trots dessa barn olika bokstavskombinationer så kan du vara säker på att det finns massor av bra egenskaper. Det är snarare så att det är p g a bokstavsdiagnosen som barnet har extra många bra egenskaper.

Vi är noga med att berätta för Prins Bus vad han är extra bra på. Det får honom att acceptera och kanske t o m gilla sin adhd och tourette.

Han är snabb och uthållig när det gäller fysiska aktiviteter. Han tränar ju friidrott och det är en perfekt idrott för honom. Där behövs hans uthållighet. När barnen tränar på löparbanan syns inte ett spår av trötthet hos honom.

Han har ett utomordentligt detaljminne. Minns exakt var, när och hur.

Han är tekniskt begåvad. Duktig på data och mobiltelefoner, självlärd. Är den som kompisarna ringer när de behöver hjälp med dataspel. Då guidar han dem genom spelet utan att själv sitta framför datorn. Här kommer detaljminnet också till hjälp.

Han är mycket duktig på matte och engelska. Läraren säger att han kan svåra ord på engelska som barn i hans ålder normalt inte förstår.

Det finns massor av barn i vår omgivning som aldrig får höra att de är bra på något. När de uppfört sig illa får de veta det direkt men alla har ju något de är bra på också. Viktigt att lyfta fram deras styrkor.

Smakar bra

Vi är på badhuset. Lilla O försöker lära sig simma och det går faktiskt riktigt bra förutom den viktiga detaljen att hon inte kan hålla huvudet ovanför vattenytan. Man ser lite hår och ibland kan man även skymta ögonbrynen men resten är under ytan. Det gör ju inte så mycket men trots att hon är suveränt bra på att hålla andan så måste hon ju hämta luft lite då och då och avbryta simningen. Varje gång hon gör en paus frågar hon om hon kommer att få en milkshake när vi skall äta på McDonalds efter badet. "Kanske..." svarar jag. Milkshake har blivit hennes nya favorit.

Efter badet åker vi till McDonalds. Det är nästan tomt i restaurangen , vi har medvetet valt att åka dit lite sent eftersom det inte funkar bra att äta där om det är mycket folk. Lilla O äter duktigt sin hamburgare och petar i sig sina strips. Tjatar fortfarande om milkshaken som hon vill ha till efterrätt. Till slut har hon ätit sin mat och det är dags att beställa efterrätten. Hon suger i sig milkshake med jordgubbssmak och njuter av det goda. Hon gör en liten paus och suckar belåtet och säger: "Åh, det här var nästan överdrivet gott!!!".

Kanske en slogan man kan sälja in till McDonalds: "Överdrivet gott". Borde i alla fall sälja bättre än "Ingen big deal". :-)

Ett anpassat liv

Jag inser att vi lever ett oerhört anpassat liv. Nu är vi så inne i det att vi inte tänker på det men ibland blir det så väldigt tydligt. Våra dagar ser i princip exakt likadana ut vecka efter vecka. Detta är för Prins Bus skull.

Varje morgon är det samma procedur. Efter väckning och medicin serveras frukost (flingor) och timern ställs på 20 minuter. Denna timer är nödvändig för att Prins Bus skall förstå hur lång tid han har på sig. Han har oerhört dålig tidsuppfattning. Efter frukost går han och tvättar sig och borstar tänderna. Klär sedan på sig och då är det noga med vilka kläder han skall ha. Nu är det endast två par byxor som duger. Dessa försöker vi varva mellan och det funkar trots allt ganska bra. Han vill helst ha luvtröjor nu. Dessa tröjor har han gillat i perioder och nu är han inne i en sådan period. Han tycker det är skönt att kunna dra luvan över huvudet ibland, som för att stänga ute alla intryck. När Prins Bus är klädd och klar är det dags att åka till skolan.

När skolan slutar hämtar jag honom och sedan promenerar vi hem tillsammans. Att gå någon annanstans än raka vägen hem är uteslutet. Att t ex gå en sväng ner till centrum (skolan ligger ett stenkast därifrån) för att uträtta ett ärende finns det ingen som helst möjlighet till. När vi sedan kommer hem vill Prins Bus leka och ofta kommer någon kompis hem till oss.

Om vi behöver handla stannar han alltid hemma. Han följer inte heller med om vi vill hälsa på några vänner eller släktingar. Han säger att det är ok att vi åker utan honom men så snart vi åkt iväg börjar han ringa och fråga när vi skall komma hem. Av den anledningen stannar vi oftast hemma istället.

Skall vi åka på semester måste vi tänka oss noga för eftersom det måste vara ett resmål som passar Prins Bus. Det skall helst inte vara högsäsong och det skall inte vara något ställe som kan skrämma honom (han har många fobier) och framför allt så skall det inte vara lång resväg. Han vill väldigt gärna åka till Danmark, Legoland lockar, men säger själv att det antagligen är omöjligt för hur skall han stå ut med att åka så långt i bil.

Ibland blir jag så avundsjuk när jag hör vad andra familjen gör tillsammans. Åker och shoppar, går på restaurang, kan göra saker tillsammans utan att behöva planera och förbereda in i minsta detalj. Kan åka till en djurpark utan att behöva springa genom parken och knappt hitta titta på ett enda djur eftersom barnet bestämt sig för att det är enbart ett speciellt djur han vill se och då är det bara detta djur som existerar.

Konstigt nog vänjer man sig och nu känns vårat anpassade liv ganska naturligt. För oss finns inget annat alternativ eftersom vi vill ge Prins Bus det bästa möjliga.

En kompromiss

I förrgår kväll skulle vi på egen hand testa avslappningsövningen som vi fått från Bup. Hur det gick? Jävligt dåligt, är väl en ganska exakt beskrivning. Och då var inte ens katten inblandad...

Lilla O var med på noterna men inte hennes storebror. Han mulnade efter att han krävt och inte fått igenom att det var HAN och ingen annan som skulle läsa texten som hör till övningen. Att det är HAN och egentligen ingen annan som mest behöver denna övning brydde han sig inte om.

Efter en hel evighet fick jag honom att lägga sig i sängen och när jag sedan började läsa texten så gjorde han allt för att sabotera. Han kommenterade varje ord jag läste och när jag bad honom vara tyst så fick jag inte så snälla ord tillbaka. Lilla O däremot, hon låg så snällt i sin säng och följde övningens alla moment.

Besviken och arg var jag. Det hade ju funkat rätt så bra när Bup var här (om man bortser från katten...) och nu skulle det såklart inte funka bara för att vi var själva. Kände mig rätt dålig och misslyckad. Denna besvikelse dolde jag inte för Prins Bus, tvärtom, jag fullständigt öste ur mig hur förbannad och less jag var. Prins Bus svar var att jag skulle ha låtit honom läsa texten istället. Det var det han låst på och en sådan låsning är i princip omöjlig att häva.

Igår kväll var det dags för avlappningsövningen igen. Testade en annan variant denna gång. Lät Prins Bus läsa texten för mig (Lilla O sov redan). Han blev glatt överraskad av mitt beslut och det riktigt strålade om honom när han kröp ner brevid mig i dubbelsängen och sedan började han läsa. Jag följde övningen och när den var klar frågade jag om jag kanske kunde få läsa för honom? Han såg förvånad ut men jovisst fick jag det! Denna gång fick jag inga kommentarer utan han låg tyst och stilla under hela övningen. Efteråt tassade han snällt in i sitt rum, kröp ner i sängen, ropade att han älskade mig och släckte lampan.

Hipp Hipp Hurra!

Idag är det 6 år sedan Lilla O med raketfart kom till oss! Vilken underbar liten tjej hon är! Lillgammal, förståndig, kreativ och söt som socker.

Hon älskar att rita och pyssla, byta kläder och är katten Zlatans alldeles speciella människa. Det är hos henne han sover om natten och han hänger med på alla hennes upptåg t o m när hon klär honom i klänning.

Lilla O är lillasystern som dyrkar sin bror trots alla han egenheter. Hon är kompisen som ritar fina teckningar till alla vänner och framför allt är hon dottern som alltid har en kram att bjuda på och ett glatt skratt.

Meddelande till Lilja!

Tack för dina fina kommentarer! Gick in på din blogg och försökte skriva en kommentar där men jag hittar inte något sådant ställe. Finns inte den möjligheten?

Har hört talas om Mellanvården i våra grannkommuner men här tror jag alla hör till Bup. De som kommer hem till oss har iaf aldrig sagt något annat än Bup och ibland träffar vi ju dem även på mottagningen.

De är ett bra stöd för oss även om de inte har svar på alla våra frågor och funderingar. Just detta med Prins Bus aggressiva utbrott har vi inte fått så mycket hjälp med. De har insett att vi inte kan hålla fast honom, då blir det bara värre. Det bästa är om jag (det funkar inte med pappa) stänger in mig med honom på hans rum och försöker tala lugnt med honom. Ibland kan det ta evigheter innan han lugnat sig och många gånger har han slagit mig både gul och blå. Utbrotten är det värsta med hela hans funktionshinder, de är grymt jobbiga för både honom och oss.

Kram

Att slappna av

När det är dags för Prins Bus att lägga sig och sova brukar det bli ganska stökigt. Han har svårt att varva ner och han måste:

hoppa i sängar

jaga katten och hunden

bråka med Lilla O

kissa 4-5 gånger

dricka vatten ungefär lika många gånger

leta kläder att sova i

klaga högljutt på att det är för kallt i rummet

höja temperaturen på elementet

dricka mer vatten

krypa in under min madrass

krypa in under Lilla O´s madrass

kissa en gång till

Efter denna procedur brukar han oftast lägga sig men då är resten av familjen så uppstressade så vi är ruskigt osams och hatar varandra allihopa.

Nu har Bup kommit med ett förslag om att vi skall använda oss av avslappning innan läggdags. Vår kontaktperson kom hit idag och testade det på mig och barnen. Fr o m ikväll är det meningen att jag skall läsa dessa avslappningsövningar när barnen skall sova. När vi testade det idag gick det lite halvdåligt, vår katt Zlatan vandrade fram och tillbaka över våra kroppar där vi låg utsträckta i sängarna. Lilla O började fnissa och det var ganska svårt att slappna av när man hade en katt som strök sig mot mitt ansikte hela tiden.

Vi testar detta några veckor och eventuellt lägger vi till lite avlappningsmassage också. Med eller utan hjälp av katten... ;-)

Följande utspelar sig i bilen.

Lilla O beklagar sig över att hon är törstig och jag börjar förbereda mig för gnäll som snart skall övergå till gråt eftersom tålamod inte är Lilla O´s starka sida. Kommer på att jag har en flaska vatten i väskan. Lyckan är total!

Lilla O tar några klunkar ur flaskan och Prins Bus säger att han också är törstig.

Jag: "Då måste du dricka ur samma flaska eftersom det är den enda jag har".

Prins Bus ser äcklad ut men inser att om han skall ha vatten så finns det inget annat att välja på.

När han får flaskan tar han Lilla O´s mössa som ligger på sätet i bilen och torkar av flasköppningen med den.

En förbannad Lilla O: "Men vad gör du!!! Mamma! Han tog min mössa och torkade av flaskan med den!

Prins Bus: "Jamen, jag vill inte ha ditt äckliga spott på flaskan när jag skall dricka!"

En ännu argare Lilla O: "Äh, vad spelar det för roll!! Vi har ju ändå samma dialekt!"

Jag och barnens pappa brukar skoja om att det gör ju inget om vi dricker ur samma glas eftersom vi ändå har samma sjukdomar. Lilla O visste ju så väl att det var något vi brukade säga när man delar en flaska eller ett glas men det blev ju liiiite fel i slutändan. :-)