Äntligen!

Jag har gjort ett litet blogguppehåll. Orken och inspirationen har gått på sparlåga men nu tar jag nya tag.

I torsdags var det dags för besök nr 2 hos sjuksköterskan som skulle hjälpa Prins Bus med hans fobi mot sprutor och blod. Besök nr 1 gick otroligt smärtfritt. Sköterskan var en äldre dam som var mycket bestämd och rak på sak men ändå väldigt snäll. Precis rätt person för Prins Bus. Hon berättade ärligt för honom att han aldrig kommer att bli en person som gillar att ta blodprov men vissa saker måste man göra även om man inte gillar det. Man måste vara modig och stå ut ändå. Prins Bus var skeptisk men gick med på att prova bedövningssalva till nästa besök. Då skulle han få stryka med en nål mot armvecket för att förstå att bedövningen verkligen fungerade. Provet var inplanerat till veckan efter.

Plåstret med bedövningssalvan sattes på armen så snart Prins Bus slutat skolan och 1 1/2 timme senare var vi på barnmottagningen. Sköterskan plockade fram nålen och Prins Bus skulle stryka försiktigt med den över armvecket men han var så nervös så han skakade och råkade istället sticka sig inte bara 1 utan 2 gånger. Sköterskan blev förvånad och Prins Bus likaså. Men det kändes ju inte! Inte det minsta lilla! Nu insåg han det och skyndade sig att säga: "Ta provet NU!". Vit i ansiktet såg han när sköterskan fyllde 5 rör med hans blod. När det var klart tog han själv ut nålen och han var så lättad att han nästan svävade på vägen hem. Detta var en milstolpe i hans liv! Vilken känsla det måste vara för honom att klara en sådan sak som han har varit livrädd för hela livet.

Till sist vill jag dela med mig av en dikt som jag hittat på nätet.

A child is like a butterfly in the wind

Some can fly higher then others

But each one flies the best it can

Why compere one to another?

Each one is diffrent

Each one is special

Each one is beautiful