Tågresa och vita lögner

Lilla O får ofta finna sig i att vår vardag handlar om att anpassa allt efter Prins Bus. Låter tragiskt men det är sant. Det händer att hon klagar och det med all rätt. Försöker ibland få lite tid på tu man hand med henne och göra något som hon tycker är roligt. Igår var det en sådan dag. Sedan länge hade vi planerat en resa till Stockholm.

Lilla O var pirrig innan resan och när hon vaknade tidigt på morgonen skakade hela hon av nervositet. "Det är bara knäna som är avslappnade" sa hon. Vi åkte tåg och tillbringade sedan nästan hela dagen på Junibacken bland Pippi och Karlsson på taket och Sagotåget. Det blev en mycket härlig dag och Lilla O var lycklig.

När vi åkte hem ringde Prins Bus. Han grät och var mycket upprörd. "Pappa sa att jag inte fick plats i bilen när han hämtar er på tågstationen! Jag ville följa med!!". Jag förklarade att vi hade ju pratat om det tidigare att när vi skulle bli hämtade kunde han inte följa med eftersom han inte fick plats i bilen då vårt resesällskap också skulle åka med. Han började skrika åt mig och slängde sedan på luren.

Tåget stannade för ett möte och jag förstod att vi skulle bli lite försenade till vår tågstation. Min man hade redan åkt hemifrån och Prins Bus skulle bli ensam längre än vad det var tänkt. Det kändes inte bra att han var ensam hemma när han var så upprörd. Jag ringde hem, han lyfte på luren och slängde på den direkt. Jag ringde igen och igen och igen och han upprepade samma procedur varje gång. Nu började det kännas jobbigt för mig och jag förbannade det där jäkla tåget som fortfarande stod stilla. Efter en liten stund ringde min mobil och jag såg på displayen att det var Prins Bus som ringde. Jag hann inte ens säga hej förrän han vrålade i mitt öra: "JAG VILL INTE PRATA MED DIG, F A T T A D E T!!!!". Efter de orden slängde han på luren igen. Säkrast att inte ringa honom fler gånger, tänkte jag.

När vi kom hem hörde jag dörren till hans rum slå igen med en fruktansvärd smäll. Jag tassade upp för trappan, knackade lite lätt på dörren och gick in i hans rum. Datorn var igång och tv:n stod på med högsta volym. Soffan var tom och likaså sängen. Jag tittade under sängen. Ingen unge där. Jag gick in i vårt sovrum och letade där. Ingen unge där heller. Kände tålamodet tryta och röt: "Vill du ha tv-spelet kvar så kommer du fram NU!". Då hörde jag en ilsken röst från hans garderob: "Jag är så jäkla arg på dig och vill inte träffa dig!". "Jamen, du ville ju träffa mig, det var ju därför du blev sur när du inte fick plats i bilen" försökte jag. Han svor och gormade inne i garderoben och ännu värre blev det när jag öppnade dörren och drog ut honom därifrån.

Lilla O hade smygit efter mig och stod bakom mig slickandes på en klubba jag köpt åt henne på Junibacken. Det gick såklart inte obemärkt förbi Prins Bus. "Och vart är min klubba då?" Jag sa att jag inte hade köpt någon klubba åt honom och det var ju som att hälla bensin på elden. Tänk så fruktansvärt dum mamma jag var. Köpte klubba åt lillasyrran men inte åt storebror. Han ältade detta i en evighet tills jag inte orkade längre utan drog en vit lögn om att Lilla O köpt klubban för egna pengar. Han stirrade på mig en stund, sa sedan: "Jamen då så!". Sedan skuttade han ner för trappen och bråket var över för denna gång.

Prins Bus och hans fiende

I måndags kom beskedet om Prins Bus nya klass. Av 26 elever är endast 7 st hans nuvarande klasskamrater. Det blir många nya barn.... Många nya föräldrar som skall informeras om Prins Bus funktionshinder. Många som skall tycka att vi är urusla föräldrar och att Prins Bus är en jäkla bråkstake. Nya barn som skall möta mig varje dag vid skolan och tala om för mig att min son minsann "varit jättebråkig".

En pojke som varit Prins Bus klasskamrat sedan 6-års har tagit för vana att alltid informera mig om hur bråkig min son är. Denna pojke är Prins Bus fiende nr 1. Vi kan kalla honom "Ali". De har aldrig kommit överens och kommer heller aldrig att göra det. Jag har gång på gång påtalat detta för skolpersonalen. Håll dessa pojkar från varandra!

När Prins Bus gick i 2:an hände den första allvarliga incidenten. Ordinarie lärare hade semester och klassen hade vikarie. När vi hämtar Prins Bus efter skolan vinkar vikarien in mig i klassrummet och säger att det hänt något hemskt. Hon hade placerat Prins Bus och Ali brevid varandra och lämnat dem utan uppsikt medans hon läste en saga för övriga barn. Hennes misstag gjorde att pojkarna i vanlig ordning blev osams och eftersom Prins Bus saknar impulskontroll tog han en blyertspenna och högg den i ansiktet på Ali. Han missade ögat med någon cm.

Tidigt i våras inträffade den andra allvarliga incidenten. Klassen hade träslöjd och Prins Bus och Ali lämnades obevakade igen. Ali retade Prins Bus som svarade med att ta närmsta verktyg (ett skjutmått) och sticka det i Ali´s rygg. Det blev bara små stickmärken men det har ju kunnat sluta med katastrof, speciellt eftersom Prins Bus täljt med kniv strax innan. Efter denna händelse sattes det in en extra resurs för att hjälpa Prins Bus på slöjden.

Jag vet ju att denna Ali säkerligen har något slags funktionshinder själv, det är sådant man lärt sig känna igen med åren. Jag har ändå svårt för denna pojke. Jag har dåligt samvete för det men man kan ju inte tycka om alla barn och hans jobbiga sätt att varje dag berätta för mig hur oduglig son jag har gör det ju inte lättare för mig att gilla honom.

För någon vecka sedan tappade jag själv kontrollen. Skolan hade varit och badat och jag väntade vid skolan. Ett helt gäng med barn från olika klasser kom gåendes och Ali var en av dem. Han tog tillfället i akt och ropade över skolgården att "Idag har Prins Bus bråkat jättemycket!". Jag rusade fram till honom, lutade mig över honom och sa: "Aldrig mer säger du ett ord till mig! Jag vill inte höra dig säga vad min son gjort och inte gjort! FÖRSTÅR DU?". Ali blev så paff att han nästan ramlade baklänges. Han såg livrädd ut och försvann snabbt in i skolhuset. Har inte hört ett ord från honom sedan den dagen.


När det började talas om att klassen skulle delas inför nästa år var min enda önskan att de skulle dela på Prins Bus och Ali. Nu vet jag att så kommer det att bli. Skolan har tänkt till och tycker även de att dessa pojkar inte passar ihop. Äntligen...

Oro

Vill börja med att tacka för fina kommentarer! När jag började blogga var det främst för att få skriva av mig, jag trodde inte någon annan skulle vara intresserad av att läsa. Nu märker jag ju att det finns några personer där ute som tittar in på min blogg då och då och det är jätteroligt!

Dagens inlägg kommer att handla om oro. På ett nät-forum ställdes frågan om sorgen och oron när man har ett "bokstavbarn" någonsin går över. Oron över att det inte skall gå bra för barnet och sorg över att man vet att det kommer att bli en livslång kamp för detta barn. Min oro finns där hela tiden medans sorgen kommer och går i perioder.

Prins Bus är inte som andra 10-åringar. Han tänker aldrig på konsekvensen av sitt handlande utan följer minsta impuls. Det kan handla om att med full fart cykla utför en skogsstig och tro att han kan hoppa med cykeln över en stubbe. Det slutar med en luftfärd över styret och en rejäl smäll backen när han landar. Att sedan fråga honom: "Men herregud, vad tänkte du på?" funkar inte för han tänkte inte alls, han bara gjorde. Precis som han gör med allt hela tiden.

När jag är med påminner jag honom ständigt, hjälper och hindrar honom från att göra tokiga saker. Förhoppningsvis kommer hans behov av detta att minska ju äldre han blir. Men jag vet inte.

Oron över att han skall bli illa behandlad av andra barn och vuxna finns alltid. Han är ju ett tacksamt offer. Har haft en hel del diskussioner om detta med föräldrar till hans klasskompisar. En mamma tyckte att när skolan ett år hade Nobelfest med prisutdelning och allt, borde Prins Bus fått ett pris som årets bråkstake. Jäkla människa! Jag oroar mig för att han i framtiden skall träffa på fler sådana idioter som vill honom illa.