Tågresa och vita lögner

Lilla O får ofta finna sig i att vår vardag handlar om att anpassa allt efter Prins Bus. Låter tragiskt men det är sant. Det händer att hon klagar och det med all rätt. Försöker ibland få lite tid på tu man hand med henne och göra något som hon tycker är roligt. Igår var det en sådan dag. Sedan länge hade vi planerat en resa till Stockholm.

Lilla O var pirrig innan resan och när hon vaknade tidigt på morgonen skakade hela hon av nervositet. "Det är bara knäna som är avslappnade" sa hon. Vi åkte tåg och tillbringade sedan nästan hela dagen på Junibacken bland Pippi och Karlsson på taket och Sagotåget. Det blev en mycket härlig dag och Lilla O var lycklig.

När vi åkte hem ringde Prins Bus. Han grät och var mycket upprörd. "Pappa sa att jag inte fick plats i bilen när han hämtar er på tågstationen! Jag ville följa med!!". Jag förklarade att vi hade ju pratat om det tidigare att när vi skulle bli hämtade kunde han inte följa med eftersom han inte fick plats i bilen då vårt resesällskap också skulle åka med. Han började skrika åt mig och slängde sedan på luren.

Tåget stannade för ett möte och jag förstod att vi skulle bli lite försenade till vår tågstation. Min man hade redan åkt hemifrån och Prins Bus skulle bli ensam längre än vad det var tänkt. Det kändes inte bra att han var ensam hemma när han var så upprörd. Jag ringde hem, han lyfte på luren och slängde på den direkt. Jag ringde igen och igen och igen och han upprepade samma procedur varje gång. Nu började det kännas jobbigt för mig och jag förbannade det där jäkla tåget som fortfarande stod stilla. Efter en liten stund ringde min mobil och jag såg på displayen att det var Prins Bus som ringde. Jag hann inte ens säga hej förrän han vrålade i mitt öra: "JAG VILL INTE PRATA MED DIG, F A T T A D E T!!!!". Efter de orden slängde han på luren igen. Säkrast att inte ringa honom fler gånger, tänkte jag.

När vi kom hem hörde jag dörren till hans rum slå igen med en fruktansvärd smäll. Jag tassade upp för trappan, knackade lite lätt på dörren och gick in i hans rum. Datorn var igång och tv:n stod på med högsta volym. Soffan var tom och likaså sängen. Jag tittade under sängen. Ingen unge där. Jag gick in i vårt sovrum och letade där. Ingen unge där heller. Kände tålamodet tryta och röt: "Vill du ha tv-spelet kvar så kommer du fram NU!". Då hörde jag en ilsken röst från hans garderob: "Jag är så jäkla arg på dig och vill inte träffa dig!". "Jamen, du ville ju träffa mig, det var ju därför du blev sur när du inte fick plats i bilen" försökte jag. Han svor och gormade inne i garderoben och ännu värre blev det när jag öppnade dörren och drog ut honom därifrån.

Lilla O hade smygit efter mig och stod bakom mig slickandes på en klubba jag köpt åt henne på Junibacken. Det gick såklart inte obemärkt förbi Prins Bus. "Och vart är min klubba då?" Jag sa att jag inte hade köpt någon klubba åt honom och det var ju som att hälla bensin på elden. Tänk så fruktansvärt dum mamma jag var. Köpte klubba åt lillasyrran men inte åt storebror. Han ältade detta i en evighet tills jag inte orkade längre utan drog en vit lögn om att Lilla O köpt klubban för egna pengar. Han stirrade på mig en stund, sa sedan: "Jamen då så!". Sedan skuttade han ner för trappen och bråket var över för denna gång.