Oro

Vill börja med att tacka för fina kommentarer! När jag började blogga var det främst för att få skriva av mig, jag trodde inte någon annan skulle vara intresserad av att läsa. Nu märker jag ju att det finns några personer där ute som tittar in på min blogg då och då och det är jätteroligt!

Dagens inlägg kommer att handla om oro. På ett nät-forum ställdes frågan om sorgen och oron när man har ett "bokstavbarn" någonsin går över. Oron över att det inte skall gå bra för barnet och sorg över att man vet att det kommer att bli en livslång kamp för detta barn. Min oro finns där hela tiden medans sorgen kommer och går i perioder.

Prins Bus är inte som andra 10-åringar. Han tänker aldrig på konsekvensen av sitt handlande utan följer minsta impuls. Det kan handla om att med full fart cykla utför en skogsstig och tro att han kan hoppa med cykeln över en stubbe. Det slutar med en luftfärd över styret och en rejäl smäll backen när han landar. Att sedan fråga honom: "Men herregud, vad tänkte du på?" funkar inte för han tänkte inte alls, han bara gjorde. Precis som han gör med allt hela tiden.

När jag är med påminner jag honom ständigt, hjälper och hindrar honom från att göra tokiga saker. Förhoppningsvis kommer hans behov av detta att minska ju äldre han blir. Men jag vet inte.

Oron över att han skall bli illa behandlad av andra barn och vuxna finns alltid. Han är ju ett tacksamt offer. Har haft en hel del diskussioner om detta med föräldrar till hans klasskompisar. En mamma tyckte att när skolan ett år hade Nobelfest med prisutdelning och allt, borde Prins Bus fått ett pris som årets bråkstake. Jäkla människa! Jag oroar mig för att han i framtiden skall träffa på fler sådana idioter som vill honom illa.