Sedan söndag kväll är Prins Bus sjuk. Det började med att han fick ont i halsen. På dagen hade vi varit till grannstaden för att träna friidrott. Då nämnde han inget om att han mådde dåligt men han var lättirriterad och grinig. Kanske kände han sig hängig redan då.
Höjdhoppen gick lysande ända tills Bus rev ner ribban och fick den under ryggen. Det gjorde såklart ont och smärta är något som skrämmer Bus. Han grät och blev arg. Skulle inte hoppa något mer, ville överhuvudtaget inte vara kvar i idrottshallen. Han skällde på mig och sa att jag ville att han skulle skada sig. Rasande gick han till den andra sidan av lokalen och ställde sig där och tjurade.
Efter en lång stund lyckades hans träningskompis locka honom med till längdhoppsgropen. De skulle träna trestegshopp och Bus fick in en fullträff direkt. Han hoppade 6,5 meter, måste ha varit all ilska som gav honom extra kraft.
Så blev det då kväll och Bus blev sjuk. Snorar, hostar och har feber. Igår när han satt brevid mig fick jag se en liten knöl på hans hals. Högt upp, strax nedanför käkbenet. En liten knöl i storleken av en grön ärta. Det knöt sig i magen på mig. Tankarna började virvla runt. Han är ju förkyld och då kan ju lymfkörtlarna bli större. Kunde inte släppa tanken på knölen så jag ringde till hälsocentralen för rådgivning.
En timme senare skulle vi få komma till vår familjeläkare. Bus reagerade kraftigt. Han VILLE INTE åka till doktorn och han VILLE INTE ta blodprov!! Han vandrade omkring här hemma ledsen och arg omvartannat. När vi åkte iväg till sjukhuset hade han lugnat ner sig, var fortfarande orolig men han grät inte längre. Läkare kände på knölen och undersökte armhålor och ljumskar på Bus. Allt annat kändes ok och knölen var med största säkerhet en ofarlig lymfkörtel men läkaren ville ändå ta blodprover för att utesluta något som inte är så bra.
Tid bokades in för att ta blodprov idag och vi utrustades med emlaplåster och åkte hem. Bus föredrar blodprov som tas i armvecket, han förstår nu att det går att bedöva där. I fingrarna går det inte att bedöva och ett sådant stick skrämmer honom enormt. Provtagningen gick bra, han var blek men lugn. Nu väntar vi på provsvar. Må det visa att allt är bra...
onsdag, februari 11, 2009
Något som oroar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Tycker han var superduktig som klarade av provet i dag!
Fattar inte. Han som haft sån fobi.
Visst är det svårt att vara realistisk när det gäller ens barn. Usch och fy.
Även fast man vet att det inte är något farligt, så målar man upp det värsta senariot.
Om någon läkare inte har hört av sig till 15, så tycker jag att du ringer dit och hör om svaren kommit. Varje minut av väntan är ju en evighet, och det tror jag att dom förstår när en orolig mamma ringer.
Kramar
Hoppas allt är okej och att han snart känner sig bättre, inte skoj alls att vara hängig och sjuk!
Och min dotter håller med, bättre med armvecken - huvaligen för finger sticket!
Kom till min blog idag och läs - viktigt matuppror, namninsamling!
Skicka en kommentar