Hon har rest...

För ett par år sedan fick jag ett litet blomskott av min fina vän C. Hon har haft de mest underbara pioner i sin trädgård under hela vår 20-åriga vänskap och varje år då de blommat har jag beundrat dem. Själv har jag allt annat än gröna fingrar så i min egen trädgård har det inte funnits mycket att beundra.

Jag var ytterst tveksam till att jag någonsin skulle få pionen att blomma speciellt då hunden vid flera tillfällen lyckades gräva upp det lilla skottet. Så blev den en ny sommar och makalöst nog kom det en blomsterknopp som sedan blev den vackraste blomma. Denna sommar har mitt lilla pionskott växt till sig ordentligt och där är nu 13 knoppar som väntar på att blomma ut sin prakt.

C hann aldrig se hur fantastisk pionen blivit denna sommar. Hon har somnat in och slipper smärta och sjukdom och jag kan inte fatta att jag aldrig mer får höra hennes röst och kloka ord. Jag kan bara inte fatta det...

Hon var fru, mamma, dotter, syster och dessutom var hon min bästa vän. Jag gråter för hennes familj, tänker på vilken oerhört jobbig tid de är mitt i nu. Jag gråter för att det är så fel att en kvinna som var mitt i livet ska vara tvungen att lämna det.

Ofattbart...

Finaste C, du fattas mig...