Ett nytt försök

För ca 1 år sedan höjdes Prins Bus medicindos. Eftermiddagarna hade blivit jobbiga och för att lindra detta beslutade doktorn att Prins Bus inte bara skulle få medicin på morgonen utan även en låg dos på eftermiddagen direkt efter skolan. Visst blev Prins Bus lugnare men biverkningarna av medicinen blev så allvarliga att doktorn bestämde att vi inte fick forsätta ge honom eftermiddagsdosen. Han hade stora problem med vikten, var smal som en sticka och hade ingen aptit. Dessutom hade ticsen ökat avsevärt när medicindosen höjdes.

Sedan dess har Prins Bus med hjälp av näringsdryck lyckats hålla vikten, han ser mycket hälsosammare ut och växer som han ska. Eftermiddagarna är åter igen jobbiga. När jag hämtar honom efter skolan blir det ofta bråk hela vägen hem. Det är en promenad på ca 30 minuter och den blir otroligt påfrestande med ett sällskap som argumenterar, knuffas och i värsta fall slåss. Inget annat kan planeras, Prins Bus accepterar inte att gå någon annanstans än raka vägen hem.

Förra veckan var det dags för utvecklingssamtal på skolan. Jag hade flera tider att välja bland och valde den tid som stämde bäst överens med vilken tid skolan slutade. Prins Bus skoldag slutade kl 13.55 och tiden för utvecklingssamtalet blev kl 14.30. Detta förberedde jag honom på i en veckas tid. Den dag det var dags påminde jag Prins Bus en extra gång på morgonen. "I dag när du slutar så måste vi vänta i 30 minuter innan det är dags för utvecklingssamtalet med Erik".

Kl 13.55 stormade Prins Bus och hans klasskompisar ut ur klassrummet. Jag sa genast att vi måste sitta och vänta och fick en ilsken blick till svar. Läraren Erik kom och sa att han gärna ville hinna med en kopp kaffe först och jag svarade att vi var förberedda på att vänta. Erik hann bara försvinna in i personalrummet så började Prins Bus högljudda protester. Han sparkade på allt i hans närhet och skällde ut mig som bokat in en sådan dum tid. Jag försökte förklara att jag valt det bästa alternativet som fanns med det tyckte naturligtvis inte han. Han gormade om läraren och hans "jäkla kaffedrickande".

Efter 30 minuter var det dags för samtalet och 40 minuter senare kunde vi påbörja promenaden hem. Prins Bus gapade och skrek och idotförklarade mig hela vägen hem. Då fick jag nog. Orkar inte detta mer. Pratade med Bup och bad om att få utöka medicineringen igen. Vi gör ett nytt försök och hoppas på att han klarar att hålla vikten och att ticsen blir hanterbara.

Kul med jul?

Julen närmar sig och det börjar märkas på Prins Bus beteende. Alla högtider är påfrestande för honom. Han har så många förväntningar och blir allmänt speedad en ganska lång tid innan.

Denna julafton firar vi hemma hos oss. Det är bra för då har han något att sysselsätta sig med under dagen i väntan på att släkten skall komma till julklappsutdelningen som brukar vara på kvällen.

Fast detta år funderar vi på om vi kanske skall dela upp Prins Bus och Lilla O´s julklappar så att de får hälften av paketen redan på morgonen. Det skulle antagligen göra vår julafton en smula lugnare.

Visste ni förresten att Prins Bus går att beskåda i tecknad version på Kalle Ankas Jul? Det är han som är hackspetten som driver Kalle till vansinne i djungeln. ;-)

Hot och förolämpning

Ibland träffar jag på barn som får mina egna att framstå som änglar. Barn som uppför sig på ett sådant sätt att man verkligen funderar på hur det skall gå för dem i framtiden.

Igår skulle jag hämta Prins Bus och Lilla O på skolan. Det gör jag varje dag och eftersom jag ofta kommer dit lite tidigt så får jag möjlighet att få en ganska god inblick i hur det är på skolan. Där finns ett stort antal barn som i mina ögon är ute på hal is i sitt sätt att uppföra sig. Nu har ju jag en egen son som ofta har glorian rejält på sned men i jämförelse med dessa killar (för det är alltid killar...) så ligger han i lä.

Igår betraktade jag en kille som förolämpade en kvinnlig lärare å det grövsta. Killen är 10 år och skrek över hela skolgården att läraren var dum i huvudet, ful och fet som en gris, att han hatade henne och skulle se till att hon skulle bli märkt. Mitt i allt vände han sig om och fick se mig stå där och betrakta honom. Då frågade han mig om jag var en lärare. Jag svarade "Nej" och fick då till svar: "Det var tur för dig!". Jag svarade tillbaka: "Nej, men det var nog tur för dig". Läraren som blivit förolämpad gick in och killen fortsatte att visa sin ilska men denna gång mot ett dött föremål, en skräpkorg.

Denna kille har även två yngre bröder som uppför sig på liknande sätt. Skrämmande. På skolan har de hårda regler om att eleverna måste komma i tid till lektionerna för annars blir det kvarsittning samma dag. En elev som hotar och förolämpar en lärare kommer undan med det. Det blir ingen som helst konsekvens av hans beteende. Jo, förresten! Konsekvensen blir att ett sådant beteende kan han fortsätta med eftersom ingen stoppar honom.

Måndagkväll

Det är måndagkväll och dags för friidrottsträning. Både Prins Bus och Lilla O tränar friidrott men just ikväll är det Prins Bus grupp som skall träna. Pappa L är en av ledarna.

Varje gång det är dags för träning blir det lite kaos innan de kommer iväg. Prins Bus har en förmåga att strula rätt ordentligt innan de skall åka. Ofta blir vi osams. Han kan vara mitt i leken och vill inte avsluta den för att åka iväg till en dum träning eller så är det något annat som enligt honom är 1000 gånger viktigare än friidrott. Nu vet ju vi att bara han kommer dit så tycker han att det är jättekul. Av den anledningen är vi ganska hårda och bestämda med att han minsann inte slipper träningen.

Han är som gjord för friidrott. Han har en enorm energi och uthållighet, är snabb och smidig. Detta är helt enkelt hans grej och det är bra för honom. Jag börjar tro att hans strulande är en form av tics. Något han måste göra för att sedan kunna känna sig lugn och koncentrerad på träningen.

Lilla O brukar följa med hon också när Prins Bus tränar. Det går ju bra eftersom pappa L är ledare. Hon är flera år yngre än de andra barnen men hon hänger ändå med i deras övningar. Där har vi en tjej som inte ger upp i första taget!

När det är läggdags har jag en liten pratstund med barnen. Vi brukar turas om och berätta vad som varit dagens sämsta och dagens bästa. Orden bara bubblar ur Prins Bus, han avbryter och pratar konstant. Efter en stund får jag se att Lilla O ligger med armen uppsträckt i luften. Hon har insett för länge sedan att hon inte har en chans att få något sagt så länge Prins Bus babblar på. Jag ber honom vara tyst en stund och frågar Lilla O vad hon vill säga. Hon ser förvånad ut när det äntligen blivit hennes tur, tar ner armen , funderar en stund, suckar och säger:"Äsch, vi lägger ner det, jag har glömt vad jag skulle säga".

Ny skola

Både Prins Bus och Lilla O började på en ny skola detta läsår. En skola som rustats upp för många miljoner och från att ha varit en högstadieskola nu blivit en F-9 skola. Detta är de ansvariga mycket stolta över. Skolan är designad och fin, arkitekten har verkligen bemödat sig med att göra det så snyggt som möjligt.

Tyvärr blev det inte så bra ändå i slutändan. Visst är skolan snygg och supermodern men hur blev det med grundtanken att denna skola skulle satsa stenhårt på de barn som behöver mest hjälp? Klassrummen har glasväggar ut mot korridoren. Alla som går förbi tittar in genom glasväggen och barnen som sitter i klassrummet kan inte låta bli att titta på de som är i korridoren. För ett barn med stora koncentrationssvårigheter är det en omöjlig uppgift att försöka klara skolarbetet under sådana omständigheter.

I klassrummen måste eleverna förvara sitt skolmaterial i lådhurtsar, det blir ett evigt springande fram och tillbaka från bordet till lådan. Skolgården är minimal, inträngd mellan två stora byggnader, inte alls anpassad till barn som behöver yta att leka på när det är rast. Det finns 8 gungor och en klätterställning. Dessa skall flera hundra barn dela på. Det är så trångt att klasserna måste ha en utedag var varje vecka, oavsett väder, eftersom det annars blir för trångt på skolgården.

I Prins Bus klass finns det förutom honom ytterligare 2 barn med liknande problematik. Klassen består av 28 elever och 3 av dessa behöver alltså extra stöd och tillsyn. Läraren var förtvivlad i början då allt var kaos. Jag varnade för att det skulle sluta i katastrof och det gjorde det. En dag blev Prins Bus attackerad av en av de andra pojkarna. Han blev huggen med en vass blyertspenna i sidan av magen. Pennudden gick igenom en tjock tröja och bröts sedan av och satt fast i skinnet. Prins Bus blev galen av ilska och rädsla. Den andra pojken hämtades av sina föräldrar och Prins Bus fick uppsöka skolsköterskan som plockade ut udden.

Senare på dagen hade Prins Bus lugnat ner sig och klassen pratade om händelsen. Han berättade då om sitt eget funktionshinder, att man gör saker man inte menar. Han kunde nämligen verkligen sätta sig in i hur den attackerande pojken mådde, Prins Bus hade ju gjort samma sak själv mot en annan pojke för några år sedan. Den pojken fick pennudden strax under ögat.

Jag tog kontakt med rektorn och bad henne agera. Förklarade för henne att det var viktigt att glasväggen täcktes för med något för att minska alla intryck och att barnen som har extra behov bör få en riktig skolbänk med lock för att slippa allt spring. Detta hade lärarna påtalat redan innan men de fick inget gehör hos rektorn. Nu sattes en extra resurs in och glasväggen täcktes för. Fortfarande har inga bänkar kommit men 3 barn (bl a Prins Bus) är lovade att de skall få en sådan.

Nu är det lugnare i klassen och Prins Bus säger att han trivs. På rasterna är det gungorna som gäller för honom, han känner sig trygg där och vet att det är större risk att han råkar i bråk om han driver omkring.