måndag, maj 11, 2009

Stress

Hade tänkt att detta inlägg skulle innehålla många fina bilder på Bus och Lilla O men det får vänta tills nästa gång jag skriver. Istället kommer detta inlägg att handla om mig själv.

Har haft en jobbig vecka. Jag har påbörjat en kurs i stresshantering och det tar på krafterna må jag säga. Vi träffas varje måndag för föreläsning och diskussioner och får hemuppgifter att göra tills nästa träff.

Viss tillfredsställelse ger det att få veta att jag är inte ensam om att vara utmattad av stress. Vi är 8 deltagare i kursen som leds av en psykolog. Alla har vi olika orsaker till att vi hamnat i vår svåra situation men vårt mående har vi gemensamt. Alla har vi upplevt ångest och panikattacker. Vi har gråtit och varit totalt utmattade.

På kursen får vi lära oss hur viktigt det är med återhämtning. Vi får lära oss att vi behöver göra beteendeförändringar. Vi kommer att prata mycket om ångest.

Jag har levt under stress i väldigt många år nu. Det började på allvar när vi försökte få barn men inte lyckades förrän efter provrörsbefruktningen. Det tog ca 6 år. När Bus sedan föddes blev det en annan sorts stress. Inte direkt men efter ett halvår ungefär. Det var ju då de första tecknen på hans ovilja till förändringar märktes.

Sedan dess har stressen och jag gått hand i hand genom livet. Tid för återhämtning har inte funnits överhuvudtaget, eller rättare sagt, jag har inte insett hur viktigt det är med återhämtning. Det handlar om att göra något som får mig att må bra. Helt utan krav. Förra veckan hade vi som hemuppgift att ha minst 30 min återhämtning varje dag.

Jag läste, målade, sjöng, gjorde hudvård och en hel del annat som ger mig kraft tillbaka. Det var underbart. Denna vecka skulle vi skriva ner olika situationer vi hamnat i som givit oss stress, vilket beteende det gav oss och hur det påverkade oss kortsiktigt och långsiktigt. Det var en betydligt svårare och obekvämare hemuppgift. Det blir så tydligt hur jävla dåligt jag mår när jag ser det skrivet framför mig.

I mitt liv finns det många yttre faktorer som stressar mig och de är svåra att styra men jag kan lära mig styra mitt eget beteende. Kanske kan jag lära mig något som jag kan dela med mig av till Bus.

6 kommentarer:

Pilla sa...

Blir både glad och ledsen när jag läser ditt inlägg.
Ledsen när jag läser hur himla jobbigt du har det i mellanåt.

Men vilken människa du är!! Du kliver upp varje morgon(med eller utan värk) vissa dagar med ångest och andra dagar som är bättre.
Då kommer till Bus skola, du engagerar dig!

Och att du orkar gå på dessa möten (stresshantering) imponerar mig djup. Att du gång på gång orkar möta din ångest!!!

Jag förstår inte hur du orkar, men du är en kvinna som är värd allt guld i världen!!!

Kramar// P

Mi@ sa...

Håller med Pilla =)
Jag ser ju också både på mig själv och andra i min omgicning hur denna stress påverkar oss människor! Och jag tycker det är stark att kunna ta till sig och se, ta tag i och inte låta det negativa, att man mår dåligt ta över utan att man försöker se positivt och hitta saker man kan göra som ger energi, det är viktigt att man bara får vara också, inte alltid vara någons mamma, kvinna, person utan bara få vara sig själv - ensam och hämta sig, landa och hitta energi!

Vad bra att du gör detta...och det är du värd också att få en chans att bara vara du, andas och känna att smärta och ångesten inte tar över, tycker du är en modig person som gör detta och stark, fast du känner dig kanske svag men du har mer styrka och energi än du tror...lägg den på dig själv nu ett tag =) det ger också till andra omkring dig om du själv mår gott och har energi över...

Ang. skor - vilket dilemma *suck* orkar knappt tänka på det...mina älsklingskor bara borta *snyft*

Inte bra alls...menmen, jag får leta nya och tills dess går jag i mina foppa, som fötterna klara av, har precis som dig, haft väldiga besvär av fötterna sista tiden, måste ju vara fibron som bosatt sig där!!!

Ha en fortsatt bra vecka!

Ps. Tack för berömmet om hemsidan, japp, bygger då jag känner att det känns rätt och har lärt mig själv =) tycker det är avslappnande, samma med scrapbookingen!!!

Cina sa...

Hej!
Låter som en bra kurs! Förstår att det är jobbigt också. Nej, mycket kan man inte göra någonting åt annat än att förändra sig själv vilket inte är det lättaste. Jag går också på "kurs" fast av annat slag, samtalsterapi och Basal kroppskännedom. Får också läxor som innefattar återhämtning, egen tid. Det TAR tid att bygga upp sig igen, någon sa till mig att det tar lika lång tid att bli "frisk" som det tog att hamna där och att man behöver gå varsamt fram.
Jag hejar på dig som kämpar på så! Kram! C

Anonym sa...

Vad skönt att få hjälp!!Tror många av oss som har barn med dolda handikapp känner sådan stress och vi får ingen återhämtning..inte undra på att vi kraschlandar..
Hoppas du hittar vägen tillbaka!

Kramis mamma zoffe

Mi@ sa...

Hejsan!
jopp, någonstans finns han väl =) men dilemmat blir ju att passa in i vårat liv *suck*

Hoppas ni får en bra vecka och skön helg!!!

//Mia

Sandra sa...

Den där kursen låter intressant. Att lära sig att återhämta sig är något som alla vi i diagnos-landet skulle behöva. Ja, många andra med för den delen.