Med plingplongtaxi till plåsterhuset

Söndag kväll och vi hade ätit en underbart god torskröra till middag. Efter maten skulle jag klippa håret på Bus och jag hann väl snagga honom till hälften då den alltför välbekanta magsmärtan slog till med våldsam kraft. Gallstensanfall.

Klippningen gick ju inte att avsluta, jag kunde knappt stå på benen, så Bus såg minst sagt lustig ut i håret med det kunde ju inte hjälpas. Snart krälade jag runt i soffan, kunde varken sitta eller ligga. Gick dubbelvikt in till toaletten för att hämta en hink, kände att en kräkning inte var långt borta. På vägen tillbaka till soffan vändes plötsligt hela världen upp och ner och hade jag tagit ett steg till skulle jag definitivt ha svimmat. Sjönk ner på golvet, satt hängandes över hinken och ansiktet blev genomvått av svett.

Barnen ropade oroligt och L försökte lugna dem. Själv orkade jag knappt svara på barnens oroliga frågor. Smärtan var fruktansvärd och jag kämpade för att hålla mig vid medvetande. Tänkte ett tag att jag skulle låta medvetslösheten ta över bara för att slippa smärtan men någonstans sa mitt förnuft att det skulle skrämma livet ur mina barn.

Tog mig krypandes till soffan och kunde äntligen ligga med vågade inte röra mig minsta lilla. Hade tagit en supp Voltaren så snart smärtorna började men den smärtlindringen hjälpte inte. Jag bad L ringa sjukvårdsupplysningen men där var det telefonkö så då återstod 112. Vi hade tur, en ambulans fanns i stan och kom hem till oss inom kort. Vi bor i en liten stad utan akutmottagning, endast en jourmottagning som stänger redan kl 18 på helger. Eftersom jag så väl kände igen smärtorna som gallstensanfall var min enda önskan att bli smärtlindrad. Jag hade hoppats att ambulanspersonalen hade kunnat ge mig en spruta men det visade sig att de endast hade tillgång till morfin och det kunde förvärra just gallsmärtor.

Närmaste akutmottagning ligger i Hudiksvall ca 6 mil bort. Där hade de intagstopp på kirurgpatienter just denna kväll. Ambulansen hänvisades till Gävle, 8 mil söderut. På darriga ben och med stöd från sjuksköterskan tog jag mig ut till ambulansen och vi åkte till Gävle sjukhus.

När vi kommit fram tog det inte lång stund förrän jag träffat en läkare och fått en spruta med smärtlindring. Efter 45 minuter var jag i stort sett smärtfri och fick klartecken på att åka hem. Jag frågade läkaren om jag fick ta en sjukresetaxi och då undrade han om det inte gick någon buss eller ett tåg hem. Jag hade kommit dit i ambulans och visserligen mådde jag bättre men inte sjutton kunde jag ta mig hem med hjälp av buss eller tåg. Jag var ju darrig och klen och en aning snurrig i skallen efter sprutan. Kände hur jag började ilskna till och det såg nog den unge doktorn för han sa att sjuksköterskan fick avgöra. Strax efteråt kom sköterskan in och sa att det var ju självklart att jag fick en taxi.

Klockan var närmare midnatt när jag kom hem igen. Både Bus och Lilla O var fortfarande vakna, de hade blivit ordentligt uppskrämda av allt som hänt. Jag var dödstrött och drömde mardrömmar hela natten. Idag har jag fortfarande lite känningar men det hålls under kontroll med Voltaren.

Nu önskar jag bara att det blir operation snart så gallblåsan får plockas bort. Så här mycket dramatik orkar jag inte med...

Kram!