Vi hade haft krångel med diskmaskinen en längre tid. Den lät konstigt, ett knäppande ljud som tycktes bli värre för varje dag. Ringde efter en reparatör och efter någon dag kom han hit.
Jag var ensam hemma med barnen, Prins Bus var på sitt rum men Lilla O gjorde sitt bästa för att underhålla reparatören. Diskmaskinen sattes igång och reparatören satte sig ner för att vänta på att det konstiga knäppande ljudet skulle sätta igång. Det gick 30 minuter, inget ljud. Det gick 45 minuter, inget ljud. När en timme passerat och Lilla O bjudit på den ena historien efter den andra hade diskmaskinen fortfarande inte låtit konstigt en enda gång och då gav reparatören upp. Klockan började närma sig 17 och hans arbetsdag var slut.
Innan han gick fick jag hans mobilnr och han sa att jag skulle ringa om diskmaskinen mot förmodan började låta konstigt igen. Lilla O tog då tillfället i akt och sa: "Jag hoppas då verkligen att den blir konstig igen för då får mamma och jag sällskap av dig en gång till! Vi tycker om att ha sällskap när pappa är på jobbet förstår du. Det tycker vi är så trevligt!" Reparatören skrattade och tänkte nog både det ena och det andra om mig. Var jag en desperat hemmafru som lockade hem reparatörer för en stunds sällskap? För diskmaskinen var det ju uppenbarligen inget fel på...
1 kommentar:
Hahaha... Jaa, vad ska han tro!! Och vad ska pappa tro;-)
Skämt och sida, vilken otrolig sötnos hon är!!
Och varför har jag en känsla av att du drar dig för att ringa repratören efter hennes inbjudan till honom. Hahaha
Skicka en kommentar