Att tänka positivt!

Lilla O är med oss på affären och när jag börjar packa varorna i kassen har den lilla fröken såklart handen aningen för nära och lillfingret kommer i kläm när jag lägger ner korvburken. Hon knölar ihop sitt lilla ansikte och försöker blinka tillbaka tårarna som envist tränger fram.

Jag kramar om henne och säger: "Förlåt lilla gumman! Är lillfingret alldeles tillplattat nu?"

Lilla O: "Ja...men jag har ju ett till!

Där har vi en tjej som tänker positivt!

Testresultat

Jaha, så blev det tisdag och dags för Bus att göra datatestet Bup bokat tid för. Lilla O sov över hos mormor sedan igår och tur var väl det för morgonens händelser är jag glad att hon slapp bevittna. Bus satte sig på tvären och skulle absolut INTE åka till Hudik och göra "nåt jävla test" som han så vackert uttryckte sig.

Vi lockade, mutade, hotade för att han skulle gå med på att åka men han vidhöll sitt "NEJ!!" så det enda val vi hade var att helt enkelt bära/släpa med honom till bilen. Han skrek såklart och jag kan tänka mig att flertalet grannar vaknade.

När han tillslut satt i bilen fick jag alla lösa föremål som fanns i hans närhet kastade på mig men så snart han inte hittade mer att kasta var det som om han insåg att det liksom inte var någon idé att fortsätta bråka. I alla fall inte fysiskt. Hans diskussioner fortsatte ett tag till.

Vi kom fram till Hudik och deras Bup-mottagning och där väntade M som är vår kontaktperson i vår stad. Hon tog med sig Bus in till rummet där testet skulle utföras och vi väntade i väntrummet. Testet tog 20 min och lite enkelt förklarat så satt Bus vid en dator och hade hörlurar på sig. När han fick kommandot "1" skulle han klicka på en 1:a men om han fick kommandot "2" skulle han inte göra något alls. Kommandot kom ibland från hörlurarna och ibland från skärmen.

När detta test var färdigt åkte vi hem för att vänta på att dr skulle gå igenom resultatet. Sent på em ringde M och berättade att dr hade kollat igenom Bus resultat och upptäckt att han hade mycket dåliga resultat på de kommandon som kommit ur hörlurarna. Detta fick henne att undra om det möjligtvis kan vara så att Bus hör dåligt. "När gjordes senaste hörseltestet" undrade M. Jag tror att det gjordes ett hörseltest när Bus gick på 6-års men Bus själv säger att han inte har gjort det.

Eventuell hörselnedsättning måste alltså utredas. Jag är rätt säker på att han hör bra och att det misslyckade resultatet helt enkelt beror på att han inte klarade av att ta emot kommandon både från via hörsel och visuellt. Speciellt inte nu när han är utan medicin. MEN... med tanke på att både pappa L, farmor och L´s mormor har/hade hörselnedsättningar (varav farmors och gammelmormors är konstaterat ärftligt) så vill vi naturligtvis att hans hörsel kontrolleras noga.

Nu är det ändå bestämt att medicinen sätts in i morgon. Underbart skönt! Bus protesterar men det verkar ändå som om hans protester blivit aningen svagare nu när allt är spikat och klart och dag för start är inbokad. Han var t o m vänlig mot mig nu på eftermiddagen och när jag påpekade det så sa han "det är för att jag inte har någon annan att vara med idag". Troligvis ska jag ändå ta det som en komplimang. ;-)

Kram!

Dr´s ordination

Har varit till Bup idag. Det var en sur och orolig son vi hade med oss. Sur var han eftersom han absolut inte vill börja med medicinen igen och orolig var han eftersom han trodde att vi skulle bli där så länge så han inte skulle hinna leka något mer idag.

L och jag fick oss en pratstund med kontaktpersonen medans Bus följde med dr Nicos för att kolla blodtryck, puls, längd och vikt. När de kom tillbaka till oss fortsatte vårt samtal och nu ville de att Bus själv skulle berätta hur han mår och varför han inte vill ha medicin.

Bus sa att han känner sig seg och trög när han äter medicin. Han vill röra sig fort men kroppen lyder inte. Vi försökte få honom att inse fördelarna med medicinen, att den gör så att han hinner tänka efter. Dr Nicos sa att han upplevde Bus som mycket okoncentrerad nu. Han fick ställa samma fråga flera gånger innan Bus svarade. Dessutom undvek Bus ögonkontakt helt och hållet.

Dr Nicos sa att om det vore helt upp till honom så skulle han sätta in medicinen genast men överläkaren hade haft en annan åsikt. Hon ville att Bus skulle göra ett datatest som visar hans styrkor och svagheter. Genom resultatet kan man sedan läsa ut vilken typ av medicin som är mest lämplig. Testet görs i Hudiksvall och vi fick en tid dit nästa tisdag. Ingen medicin innan dess alltså.

Bus är nöjd eftersom detta beslut fördröjer medicineringen. Testet är säkert bra och ger säkert ett resultat som visar på vilket sätt han behöver hjälp men det känns som om det kommer att bli en låååång vecka vi har framför oss.

Att be om hjälp

Idag är det L´s första dag tillbaka på jobbet efter 4 veckors semester. Vi har sedan en tid tillbaka bestämt att detta även skulle bli dagen då vi kapitulerar och ber om hjälp för att få Bus på rälsen igen. Han har ju spårat ur rejält sedan hans medicinuppehåll startade. Ett uppehåll som vi inte önskat men som Bup låtit oss förstå är viktigt när man medicineras med centralstimulantia. Kroppen behöver återhämta sig och för att inte skolan ska bli lidande planeras dessa uppehåll till loven.

Jag ringde i morse till Bup och pratade med vår kontaktperson M som idag kommit tillbaka från semestern. Jag berättade hur jobbigt vi haft det de senaste 3 veckorna och framför allt hur dåligt Bus mår utan sin medicin. Jag är så trött på att skälla och vakta på honom och jag förstår att det är kaos inne i hans huvud nu.

Det värsta av allt är att Bus själv säger att han inte tänker börja med medicinen igen. Han känner sig inte lika snabb när han äter medicin säger han. Nä, det kan jag förstå. Utan medicin är han ju så hyperaktiv så det är klart att han känner sig snabb. Men han måste ju också märka att han råkar i trubbel pga att han inte kan styra sig.

Nu har vi i alla fall fått en tid till Bup i morgon. Förhoppningsvis håller dr med vår kontaktperson om att medicinen ska sättas in igen, tidigare än beräknat.

Tack för alla fina och stöttande kommentarer till förra inlägget! Ni läsare betyder väldigt mycket för mig! Kramar till er!!!

Helvetet tur och retur

Jag står i duschen och dörren till badrummet slår igen med en fruktansvärd smäll. Gång på gång slår den igen så fönsterrutorna skallrar. Bus är medicinfri sedan dagen efter vår resa. Det märks. All problematik hans diagnoser innebär kommer i enad front och sveper undan fötterna på oss.

"Jävla CP-kärring! Ner i helvetet med dig!!!" vrålar Bus gång på gång i samma takt som han slår igen dörren till badrummet.

Han är så jävla förbannad eftersom vi bestämt att åka några mil bort för att besöka ett loppis vi aldrig varit till tidigare. Denna idiot-idé kom vi på nu på morgonen och det borde vi ju ha fattat att det är väldigt dumt att inte förbereda honom mer än så.

Sedan Bus medicinuppehåll startade har dagarna här hemma varit som en berg- o dalbana. Tvära kast mellan sprudlande glädje och slagsmål och fula ord. Förmiddagarna har varit värst. Oftast har Bus börjat morgonen med att sparkande väcka oss och sedan har slagen haglat över främst Lilla O.

Jag har fått ta rollen som väktare, alltid redo att gripa in. Vansinnigt tröttsamt. Jag skulle ju hämta andan denna sommar, få bukt med stressen. Hur ska det gå när jag har en tornado i huset och L som snart börjar jobba igen?

Konstigt nog kommer vi iväg till loppisen. Fattar inte varför vi åkte. Antagligen för att både L och jag kände att nu jäklar ska vi visa vart skåpet ska stå. Det är vi som bestämmer! Men det skiter väl Bus i. Under hela bilturen ägnar han sig åt att nypa och slå Lilla O och såklart fråga om vi snart är framme och om vi verkligen hittar dit och om bensinen räcker. Hans stora skräck är att vi ska få bensinstopp.

När vi kommer fram så visar det sig att loppisen bara var skräp och då går Bus igång på allvar. Han ställer sig utanför dörren och sparkar hårt i marken, vrålar av ilska och tårarna sprutar. När vi åkte en bit riktar Bus en spark mot L som kör bilen. Livsfarligt! Vi möter just en långtradare och det hade kunnat sluta riktigt illa. Jag sätter mig i baksätet mellan Bus och Lilla O för att åter igen ta rollen som väktare. Skydda Lilla O och se till så att L kan köra utan att bli sparkad.

Bus slår mig, nyper mig, biter mig och skriker att han vill att jag ska dö. Han hatar mig säger han och önskar jag försvinner från jordens yta. Efter en stund vill han att det är han som dör. Han tänker döda sig själv så fort han får chansen säger han.

På något sätt, jag vet själv inte hur, lyckas vi få honom att lugna ner sig. Han lutar huvudet mot min axel och när jag sträcker fram min hand så lägger han sin tunna smala näve i min. Lilla O berättar för honom att han är den bästa bror hon kan tänka sig och lyckas få Bus att le en smula.

Det blev en resa till helvetet tur och retur. Fler loppisresor blir det inte och i mitt huvud snurrar en miljon tankar och funderingar på hur resten av sommaren ska bli.