Det gick inte alls

Ni som läste förra inlägget vet att jag då var mitt uppe i en superstressig vecka. Det straffar sig att inte ta hand om sig själv och säga STOPP, på fredagen kom sammanbrottet. Det började med en jobbig morgon då både Lilla O och Bus var på dåligt humör. Bus vägrade äta frukost och Lilla O tyckte det lät som en ypperlig idé så hon vägrade hon också. Jag var trött och less och sa att de fick skylla sig själva och vara hungriga.

Lilla O blev ännu argare och mitt i allt bråk sa hon: "Gunnar är död, bara så du vet!" Jag fattade inte först vad hon sa men L hade hört henne och berättade att han och Olivia fått veta det kvällen innan då de var hos en kusin på kalas och sedan hade L missat att berätta det för mig. Vem var då Gunnar, undrar ni. Jo, Gunnar var vår älskade hund. En Golden Retriever som vi bestämde oss för att köpa när vi trodde att vi aldrig skulle kunna få barn. Han blev vår lilla bebis och vårt allra första möte med Npf. Han hade nämligen grav adhd, vår kära hund. Impulsiv och hyperaktiv men med ett hjärta av guld. Åh, vad många fina minnen vi har av Gunnar.

För några år sedan hade vi inte bara Gunnar utan även Bus och Lilla O och dessutom Gunnars halvbror Bosse. Både jag och L jobbade heltid och L´s jobb blev förflyttat till en grannkommun så helt plötsligt blev det omöjligt för oss att behålla hundarna. Vi kunde inte låta dem vara ensamma hemma 10 tim/dag, det kändes helt fel. Av kärlek till hundarna bestämde vi oss för att adoptera bort dem till nya familjer som hade mer tid. Gunnar och Bosse kom till varsinn underbar familj och här hemma var saknaden stor.

Jag har tänkt på dem varje dag och allra mest på Gunnar som alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Kusinen som L och Lilla O var på kalas hos går i skolan med en av döttrarna i Gunnars nya familj och hon hade fått veta att Gunnar avlivats. Han skulle snart fylla 13 år och hans höfter hade för länge sedan börjat ge honom problem.

Beskedet om att Gunnar nu är död blev droppen som fick det att rinna över för mig. Jag blev så oerhört ledsen. När L och barnen åkt iväg i fredags morse brast det totalt för mig. Jag grät i timmar, fick ont i bröstet, hjärtklappning, illamående och yrsel. En riktig panikångestattack.

Inte bara den jobbiga veckan utan hela höstens problem och strul var orsaken till denna panikångestattack och Gunnars död blev utlösaren. Mitt i allt ringde mamma och när hon hörde hur dåligt jag mådde kom hon hit. Jag ringde till L och sa att han måste hämta hem barnen från skolan, fanns inte en chans att jag skulle kunna gå ut överhuvudtaget.

Tog det lugnt hela helgen och ställde in kalaset här hemma. Den här veckan är almenackan tom och det känns jätteskönt. Pratade med min dr igår och han kommer att skicka en remiss till vuxenpsyk för ev adhd-utredning. Jag har själv önskat detta då fler och fler pusselbitar faller på plats ju mer jag lär mig om adhd. Jag som ständigt påbörjar nya projekt men aldrig slutför dem, jag som aldrig kan hålla ordning här hemma, jag som inte kan hålla uppmärksamheten på det jag gör och jag som har ett ständigt brus av tankar i mitt huvud.