Mellandagstankar

Så var julen över för denna gång. Det blev väl ungefär som väntat. Barn som vaknade alldeles för tidigt (Bus vaknade kl 03.00 och Lilla O 04.00 på julaftonsmorgonen) sprickfärdiga av förväntan inför dagen. De allra viktigaste julklapparna öppnades på morgonen och resten tog vi med hem till min syster där vi tillbringade kvällen. Bus längtade hem, han har blivit allt mer osocial det senaste året. Vi åkte hem tidigt och fick avsluta julaftonskvällen i hemmets lugna vrå.

Resten av julhelgen har vi hållit oss till största del hemma. Trots det kom ett stort utbrott igår. Orsaken var en lång historia som jag inte orkar gå in på här men Bus kände sig illa behandlad av några kompisar och hans ilska gick ut över mig. Han öste över mig knytnävsslag, vrålade och skrek, knuffades och sparkades.

Vi hade en lång diskussion efteråt när han lugnat ner sig. Det var ju mest jag som pratade såklart. Han ansåg att jag fick skylla mig själv eftersom jag gjort honom arg. Jag blir så ledsen när jag tänker på hur vår framtid ser ut. Bus är 11 år nu. 154 cm lång och väger endast 40 kg. När han blir arg får han ofattbar styrka. Det låter ju löjligt att en så liten kille ska kunna skada en vuxen människa men tro mig, det kan han. Hur ska det bli när han blir 15? Han kommer säkerligen att bli lång eftersom både jag och Pappa L är det. Hur stark ska han inte bli då?

Kring nyår har jag alltid känt ett vemod och inte alls något sug efter fest och roligheter. Vet inte varför men ångesten har alltid funnits där som en värkande klump i bröstet när nyårsafton närmar sig. Ser inte alls fram emot det nya året. Jag vill slå på bromsen nu. Det finns allt för många frågor utan svar och det gillar jag inte. Min bästa kompis är mycket allvarligt sjuk, Bus utredning ska vara färdig om drygt 1 månad och några månader framåt väntar det som just nu känns som ett stort svart hål som sakta drar mig till sig. Min sjukersättning tar slut och jag har ingen jävla aning om vad som händer sedan. Jo, visst vet jag att jag blir inskriven på arbetsförmedlingen men vad hjälper det när jag fortfarande är lika förbannat sjuk som tidigare.

En ljusglimt ser jag långt där framme år 2010. Det är vår resa till Turkiet. Vi åker i juni och just nu är det den veckan som tänder en liten liten låga i min kropp.

Nyårsafton firar vi i stillhet här hemma. Det blir något gott att äta och förhoppningsvis en bra film. Fyrverkerier skippar vi och skumpan också. Det känns bäst så.

Kram till er alla!

God Jul!

Vill med detta inlägg önska Er alla en riktigt God Jul! Här hemma ska vi snart äta en god middag och sedan blir det uppesittarkväll med Bingolotto. Bus och Lilla O har gjort 3 sorters julgodis och förväntan inför julafton är stor. Granen står grann men inte speciellt grön, har aldrig varit med om makan till gran att barra. I morgon tar vi farmor med oss och åker till mormor och morfar för att äta julmiddag och efter det fortsätter vi hem till min syrra och hennes familj och har vi riktig tur så kommer tomten dit!

Hoppas ni får en riktigt härlig jul!

Kram!

Sorg

Barnens farfar är död. Beskedet kom i förrgår och det var oväntat. Visserligen hade farfar Alzheimers och bodde på gruppboende men han hade inte visat några tecken på annan sjukdom. Tvärtom var han pigg och välmående, förutom sitt dåliga minne.

Det gick hastigt, plötsligt hade han ramlat bakåt och personalen trodde att han fick ett ep-anfall. Andningen försämrades snabbt och det gick så fort så ambulansen hann inte ens fram innan allt var över. Troligtvis var det hjärtat. Det är i allafall läkarens teori.

Vi trodde inte att vi skulle mista honom så här. Inte så snabbt. Men med facit i hand var det såklart det bästa sättet, om det nu finns något bra sätt att lämna jordelivet på. Vi ville inte se honom tyna bort i en sjuksäng som de flesta Alzheimerspatienter gör i slutet av sitt liv.

Barnen reagerar olika. Lilla O undrar om farfar hade ont innan han dog och hon har haft svårt att koncentrera sig på lek och hon har blivit arg och ledsen för småsaker. Bus har knappt visat någon reaktion alls. Han frågade Pappa L om han var ledsen och sedan tog han på sig hörlurarna och fortsatte med sitt World of Warcraft-spelande på datorn. Att han inte visar någon reaktion betyder inte att han inte sörjer farfar. Det är bara det att han gör det på sitt eget sätt.

Vi låter helgerna passera innan det blir begravning i mitten av januari. Försöker ta hand om farmor och ge henne det stöd hon behöver. Någonstans bland molnen finns farfar, sittandes i sin segelbåt och spelar på sitt munspel.

Nedräkning

"9 dagar kvar!!!" Det var i princip Bus första ord idag när han vaknade. Han längtar enormt mycket till julafton. Faktiskt längtar han så mycket så han troligtvis fått högt blodtryck på köpet.

Vid de senaste kontrollerna på Bup har hans blodtryck legat lite över gränsen och nu ska det utredas vad det beror på. Visserligen kan hans medicin orsaka högt blodtryck men den har han ju ätit i flera år nu så jag tror att orsaken är något annat. Han tillbringar ju väldigt mycket tid framför datorn och tv:n, mer nu än tidigare, och jag läste någonstans att undersökningar visar att sådant kan höja blodtrycket på barn. Blir svårt att dra ner på det också eftersom datorn hör till Bus specialintresse och det är genom den han umgås med de få kompisar han faktiskt har.

De två viktigaste julklapparna har han fått veta att han ska få. Allt för att mildra oron. Men han längtar ju såååå mycket ändå.

Lilla O tycker det är orättvist att Bus vet vad han ska få i julklapp och hon tycker att hon minsann också kan få veta vad hon ska få. För att snabbt slippa en massa gnäll och tjat bestämde jag mig för att avslöja en julklapp om det nu var så viktigt för henne. Hennes ögon tindrade när jag berättade att hon ska få: "En platt-tv, en zebramatta och två tavlor...." Hon såg helt enkelt överlycklig ut tills jag avslutade meningen: "....till dockskåpet!". Då slocknade de tindrande ögonen och svämmades istället över av tårar. Hon trodde såklart att hon skulle få en riktig platt-tv, en alldeles äkte zebramatta och två nya fina tavlor till hennes eget rum! Fy vilken taskig morsa! Jag hade ju inte haft en tanke på att det skulle kunna missförstås. Kände mig som ett pucko och försökte släta över och trösta så mycket det gick.

Tur att den där jäkla dagen närmar sig med stormsteg för man vet aldrig vad jag hinner med att sabba annars. Har i allafall bestämt mig för att åka till Rusta idag och hoppas på att kunna köpa en vit tigermatta, det är väl så nära zebra man kan komma tycker jag....

Slutligen vill jag tacka för alla kloka kommentarer till mitt förra inlägg. Min systerson är efter omständigheterna ok och polisanmälan kommer att göras i dagarna. Jag hoppas även att det leder till att förövarna (som visade sig vara 5 st) får den hjälp de behöver för att inse att deras beteende behöver ändras.

Kram till er alla!

Våld i skolan

Nu är jag arg. De senaste dagarna har jag fått höra om två händelser som gör mig fly förbannad.

Den första inträffade i Lilla O´s klass. Tack o lov var Lilla O sjuk och hemma från skolan denna dag. Några barn lekte ta ute på skolgården och sprang sedan in för att dricka vatten. En pojke tog då tag i en av flickorna och höll fast henne framför sig samtidigt som han tog en förskärare (som någon lärare lämnat framme på diskbänken) och höll den mot flickans hals. Pojken är inget elakt barn, tvärtom, han är glad, pigg men med ingen som helst förmåga att hålla tillbaka sina impulser och ett sådant barn behöver tillsyn hela tiden. Nu stannade händelsen vid detta, ingen kom till skada men det har ju kunnat sluta med katastrof.

Precis som i resten av skolan går det i Lilla O´s klass väldigt många barn med olika sorters problematik. Allt för ofta händer farliga saker och när ska skolledningen inse att mer personal behövs. Ska någon bli allvarligt skadad eller kanske t o m bli dödad innan ledningen reagerar?

Den andra händelsen inträffade på vår stads gymnasium och den drabbade är min systerson. Han blev fasthållen av 3 killar som band fast hans händer och fötter med hårt åtdragna buntband och blev sedan släpad runt hela lokalen innan förövarna lämnade honom utanför ett rum där en lärare fanns. Helt hjälplös medans resten av gruppen skrattade åt honom.

Killarna som gjorde detta är i 16-17 årsåldern och alltså straffmyndiga och jag hoppas verkligen att detta leder till en polisanmälan och åtal. När man blivit så pass gammal måste man förstå att man inte behandlar en annan människa på det sättet.

Jag blir arg och ledsen. Ska inte barnen kunna känna sig trygga i skolan?

Vilken lättnad...

I fredags hade jag ett gemensamt möte med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan inbokat. Jag har ju sjukersättning som tar slut i mars nästa år och enligt vår regering ska jag ju bli frisk då. Tanken har varit att jag skulle ut på arbetsträning men vilket typ av arbete jag skulle kunna klara av har jag ägnat månader åt att grubbla på. Innan jag blev sjuk hade jag arbetat i mer än 10 år med administration och det har varit uteslutet att jag skulle kunna fortsätta med den typen av arbetsuppgifter.

Vid mitt senaste möte med Af och Fk bestämde vi att jag skulle få fokusera på Bus utredning och eftersom den var planerad att vara färdig den 25 november bokade vi in nästa möte till 4 december. Nu blev ju hela utredningen försenad och jag har mått urdåligt över vetskapen om att jag ändå måste tvingas ut på arbetsträning.

Kl 11.00 var mötet inbokat och det var med tunga steg jag gick in till Af för att vänta på mina handläggare. När kl var 11.15 hade jag ännu inte blivit uppropad och tjejen som satt i kundtjänst frågade vem jag väntade på. Efter en stund kom Af-handläggaren ut och berättade att något måste ha blivit fel, hon hade en helt annan person inbokad. Jag var stupsäker på att jag hade rätt tid uppskriven men suckade och sa att de fick skicka mig en ny tid. Jag var förbannad när jag gick därifrån för även om jag gruvat mig för mötet så gillar jag inte när de slarvar och inte håller reda på vem de ska träffa.

Senare på dagen ringde Fk-handläggaren. Jag har turen att ha en väldigt bra handläggare och hon gjorde mig inte besviken denna gång heller. Hon bad om ursäkt och förklarade att det var helt och hållet deras fel och att det såklart varit meningen att jag skulle ha blivit underrättad om att tiden var avbokad. Sedan sa hon att hon och Af var överens om att jag ska få mer tid på mig till att fokusera på Bus och mig själv. Någon arbetsträning ska det inte bli tal om förrän tidigast efter mars och när sjukersättningen slutar betalas ut kommer jag att få ersättning som motsvarar a-kassa.

Jag är lättad. Somliga kanske tycker att jag bara skjuter problemen framför mig och på sätt och vis gör jag ju det men just nu är det precis vad jag måste få göra.

Kram!