ADHD, TS och nu AS???

Prins Bus har vissa egenskaper som tyder på att vi snart står med en ny diagnos.

Han tar bokstavligt på ALLT vi säger.

Förstår inte ironi.

Har specialintressen.

Är oerhört känslig när det gäller mat.

Har svårt att ta in andras känslor.

Har svårt för att skilja på vad som är verkligt eller ej.

Mycket av detta trodde vi länge hörde till hans ålder. Nu är han snart 11 år och vi märker att så här är inte andra 11-åringar. Alla dessa tecken tyder på AS (Aspergers syndrom).

Efter långt övervägande bestämde vi oss för att ta upp detta med Bup. Jag hade laddat med argument, trodde de skulle vifta bort mina påståenden. Tänk vad fel jag hade. Jag behövde bara säga en mening: "Vi funderar på om Prins Bus möjligtvis kan ha Aspergers syndrom." De svarade direkt att det hade de misstänkt en längre tid. De hade pratat om Bus på sina ronder och sett alla tecken hos honom. Anledningen till att de valt att avvakta var att de ville vänta tills vi påtalade detta själva. Jag blev så lättad av deras omedelbara stöd och började nästan gråta. Vi pratade en lång stund och beslutade att det vore bäst om en ny utredning gjordes på Prins Bus. En utredning som visar om han har Aspergergs syndrom eller enbart autistiska drag.

När vårt möte var slut mådde jag konstigt. En blandning mellan lättnad och rädsla, lycka och sorg. Precis samma känsla som jag hade den dagen vi fick veta att han hade adhd och tourette.

Jag gick till skolan för att hämta Prins Bus och passade på att berätta för hans lärare att det troligtvis blir en AS-utredning. Hans lärare blev inte förvånad, även hon har lagt märke till dessa tecken och känt igen dem från tidigare elever med AS.

Under vår promenad på väg hem från skolan frågar plötsligt Bus: "Mamma, vad är Asperger egentligen?".

Jag blir mycket förvånad men väljer att inte visa det. Berättar istället det jag vet om Aspergers syndrom, väljer att framhålla det positiva. Berättar om kända personer som har/hade Asperger.

Bus lyssnar intresserat och säger sedan: "Jag tror nästan att jag också har det".

Jag väljer då att helt köra med öppna kort och säger att jag också tror det och att Bup tror det.

"Jag blir ingen annan person för det" säger han.

Jag svarar: "Nej vännen, du är alltid du och ingenting förändras, du får bara några extra bokstäver att hålla reda på..."