Så var julen över för denna gång. Det blev väl ungefär som väntat. Barn som vaknade alldeles för tidigt (Bus vaknade kl 03.00 och Lilla O 04.00 på julaftonsmorgonen) sprickfärdiga av förväntan inför dagen. De allra viktigaste julklapparna öppnades på morgonen och resten tog vi med hem till min syster där vi tillbringade kvällen. Bus längtade hem, han har blivit allt mer osocial det senaste året. Vi åkte hem tidigt och fick avsluta julaftonskvällen i hemmets lugna vrå.
Resten av julhelgen har vi hållit oss till största del hemma. Trots det kom ett stort utbrott igår. Orsaken var en lång historia som jag inte orkar gå in på här men Bus kände sig illa behandlad av några kompisar och hans ilska gick ut över mig. Han öste över mig knytnävsslag, vrålade och skrek, knuffades och sparkades.
Vi hade en lång diskussion efteråt när han lugnat ner sig. Det var ju mest jag som pratade såklart. Han ansåg att jag fick skylla mig själv eftersom jag gjort honom arg. Jag blir så ledsen när jag tänker på hur vår framtid ser ut. Bus är 11 år nu. 154 cm lång och väger endast 40 kg. När han blir arg får han ofattbar styrka. Det låter ju löjligt att en så liten kille ska kunna skada en vuxen människa men tro mig, det kan han. Hur ska det bli när han blir 15? Han kommer säkerligen att bli lång eftersom både jag och Pappa L är det. Hur stark ska han inte bli då?
Kring nyår har jag alltid känt ett vemod och inte alls något sug efter fest och roligheter. Vet inte varför men ångesten har alltid funnits där som en värkande klump i bröstet när nyårsafton närmar sig. Ser inte alls fram emot det nya året. Jag vill slå på bromsen nu. Det finns allt för många frågor utan svar och det gillar jag inte. Min bästa kompis är mycket allvarligt sjuk, Bus utredning ska vara färdig om drygt 1 månad och några månader framåt väntar det som just nu känns som ett stort svart hål som sakta drar mig till sig. Min sjukersättning tar slut och jag har ingen jävla aning om vad som händer sedan. Jo, visst vet jag att jag blir inskriven på arbetsförmedlingen men vad hjälper det när jag fortfarande är lika förbannat sjuk som tidigare.
En ljusglimt ser jag långt där framme år 2010. Det är vår resa till Turkiet. Vi åker i juni och just nu är det den veckan som tänder en liten liten låga i min kropp.
Nyårsafton firar vi i stillhet här hemma. Det blir något gott att äta och förhoppningsvis en bra film. Fyrverkerier skippar vi och skumpan också. Det känns bäst så.
Kram till er alla!
Resten av julhelgen har vi hållit oss till största del hemma. Trots det kom ett stort utbrott igår. Orsaken var en lång historia som jag inte orkar gå in på här men Bus kände sig illa behandlad av några kompisar och hans ilska gick ut över mig. Han öste över mig knytnävsslag, vrålade och skrek, knuffades och sparkades.
Vi hade en lång diskussion efteråt när han lugnat ner sig. Det var ju mest jag som pratade såklart. Han ansåg att jag fick skylla mig själv eftersom jag gjort honom arg. Jag blir så ledsen när jag tänker på hur vår framtid ser ut. Bus är 11 år nu. 154 cm lång och väger endast 40 kg. När han blir arg får han ofattbar styrka. Det låter ju löjligt att en så liten kille ska kunna skada en vuxen människa men tro mig, det kan han. Hur ska det bli när han blir 15? Han kommer säkerligen att bli lång eftersom både jag och Pappa L är det. Hur stark ska han inte bli då?
Kring nyår har jag alltid känt ett vemod och inte alls något sug efter fest och roligheter. Vet inte varför men ångesten har alltid funnits där som en värkande klump i bröstet när nyårsafton närmar sig. Ser inte alls fram emot det nya året. Jag vill slå på bromsen nu. Det finns allt för många frågor utan svar och det gillar jag inte. Min bästa kompis är mycket allvarligt sjuk, Bus utredning ska vara färdig om drygt 1 månad och några månader framåt väntar det som just nu känns som ett stort svart hål som sakta drar mig till sig. Min sjukersättning tar slut och jag har ingen jävla aning om vad som händer sedan. Jo, visst vet jag att jag blir inskriven på arbetsförmedlingen men vad hjälper det när jag fortfarande är lika förbannat sjuk som tidigare.
En ljusglimt ser jag långt där framme år 2010. Det är vår resa till Turkiet. Vi åker i juni och just nu är det den veckan som tänder en liten liten låga i min kropp.
Nyårsafton firar vi i stillhet här hemma. Det blir något gott att äta och förhoppningsvis en bra film. Fyrverkerier skippar vi och skumpan också. Det känns bäst så.
Kram till er alla!
8 kommentarer:
Hej vännen!
Känner igen det mesta av det du skrivit om Prins Bus. Jag undrar också hur det blir i tonåren om vi inte stävjar våra söner nu. Men vi i vår lilla familj med Loppan ska få hjälp, i januari startar intensivträningen på Bup. Du vännen, glöm ej att efter regn kommer sol och när solen kommer så kommer också vi till er. Snart kan vi ses & kan ge varandra kraft! / Kram från Alicia .
Hej vännen...
Otäckt hur lika våra liv är på många sätt..våra barn..både till ålder..storlek och diagnosernas utsträckning och framfart..vi..du och jag..så liknande tankar om livet i stort..
Jag känner så med dig då jag vet hur man mår..visserligen är jag inte i din sits gällande jobb, men har varit arbetslös så vet hur den känslan är (dock med en annan regering så man behövde inte känna tokpanik..)
Jag mår åxå lite visset nu, så kanske vi kan deppa lite ihop...Kanske en liten tröst att det finns fler i samma sits som du..vet så väl vad du går igenom..Har ju en Sam som är som din Bus..
Stor stor styrkekram <3
Hej min vän!
Håller med mamma zoffe här! Tänk vad lika våra liv verkar vara. Känner så för dig i din situation med Bus. Det är tankar som gnager hos mig också - hur ska det gå när barnen blir typ 15 år. Då rår man inte på dem alls, antar jag. Jag menar detta med sparkar och slag. Jag har så många gånger efterlyst beteendeterapi el. dyl. på hab. men inte fått nån direkt respons. Vad måste hända innan??
Hoppas det ordnar upp sig för din vän, och även för dig på jobbfronten.
Skönt att det finns likasinnade, att vi förstår varann. Skulle vara trevligt att träffas, som zoffe är inne på.
Styrkekramar från mig till dig!
Hejsan Gumman!
förstår precis dina tankar och tror ni också ska skaffa en boxsäck och kanske börja hitta en sport för Bus som han tycker om och kan klara av, som tex. boxningen fast kanske mera mot kampsport delen, där det är regler, rutiner osv. eller brottning? Jag vet inte men någon sådan sport som han får göra av med energi på inte bara springa och jaga en boll och bli mera speadad liksom =)
Sen detta med din utskrivning - förjävligt på ren svenska och regeringen lär märka sitt misstag!
Hoppas det ordnar sig och försök se nått positivt ur det hela, ha möten och ta beslutet vad DU vill göra, om du nu måste göra nått så hitta nått du gillar...och kan ha nytta av, njuta och ladda batterina på tex. ålderdomshem (spånar bara) du kanske gillar en tygaffär =) vad vet jag!
Det jag menar är att redan nu börja tänka på vad du vill ha ut av detta istället för att låta det negativa ta över...Jag kommer dit hän själv snart men har redan börjat jobba för det, har sagt till FK att jag vill arbetsträna redan nu 2tim/dag för att testa mig fram, fast jag är skitdålig i kroppen och ska in för operation igen...Men jag vill verkligen ha lite egen tid, om det går och jag orkar men det kan jag ej veta förrän jag provat!
Kämpa på vännen och vet att du är då tamefan bäst =)
Kram
ps. mejlar dig strax
Fick ditt mejl, ska svara senare idag...Hoppas ni mår bra och har fint väder!
Hej min vän och God fortsättning!
Det var många tankar inför nya året och visst är det så, nytt och oprövat. Hur ska det bli?
Vill bara sända en tanke med utbrotten och styrkan hos våra pojkar. Glöm inte att Bus faktiskt blir klokare också när han blir äldre! Det är inte alls säkert att han kommer att slåss och fajtas när han blir större bara för att han gör det nu. Jag hade de farhågorna med Store Bror och han är nu faktiskt en Stor Bror. Strax 14 år, 70 kg, 170 lång med muskler och urstark eftersom han tränar så mycket. Han har lärt sig hantera sin ilska och går inte längre till handgripligheter. Visst, han kramar mig ibland så jag blir blå men då får man ju lov att säga till. Och han testar mig.... Jag håller med Mia, försök och hitta en sport eller aktivitet som är lite fysisk. Tonårskillar behöver det, boxas lite, hoppa, springa o s v. Det "kliar" i kroppen på dem när de växer och det gäller ju även barn med funktionshinder. Jag säger INTE att det är enkelt! Jag säger bara att det går. Det tror jag stenhårt på!
Vad skönt att ni har resan att fokusera på! En sak i taget! Glöm inte det!
Varma, varma styrkekramar!
Håller med dig...orkar inte själv blogga just nu. Men men det kommer väl tillbaka sen - inspirationen!
Ska mejla dig någon dag/kväll då jag känner för att sitta en stund vid datorn...
Kram
hoppas ni har bättre väder än oss, vi har så kallt *brr* vi får nog veta i slutet av februari först *suck* kram
Skicka en kommentar