Tävling!

Idag har det varit friidrottstävling i Bollnäs. Det var Lilla O´s första tävling sedan hon började träna friidrott och hon har längtat enormt mycket efter denna dag.

Bus har den senaste tiden tyckt det varit jobbigt att träna. Eftersom det är vinter måste ju träningen hållas inomhus och där vi bor finns ingen friidrottshall utan träningarna hålls i små idrottshallar och t o m en gammal kulvert under ett fd vårdhem används till att springa i. Detta har inte passat Bus något vidare. Han är ljudkänslig och i en stor grupp med högljudda barn som ska trängas i en kulvert blir det helt enkelt för jobbigt för honom.

Trots detta gick han med på att anmäla sig till denna tävling. Vi övertalade honom med att han ändå skulle vara tvungen att vara där med oss hela dagen och då vore det väl lika bra att tävla istället för att bara sitta och ha långtråkigt?

Lilla O ställde upp i följande grenar: längdhopp, 60 m och 200 m.

Prins Bus bestämde sig för: längdhopp och 600 m.

Dagen till ära hade barnen fått klubboveraller, det är ju mycket roligare om det syns vilken klubb man hör till. Svart och gult är klubbfärgerna.

Lilla O kämpade mycket bra, hon tog inga medaljer men humöret var i topp hela dagen.

Bus gjorde otroligt bra ifrån sig han också, otränad som han är. Det blev brons i längdhopp och silver i 600 m! Han har uppenbarligen talang för detta eftersom han varje gång får så bra resultat när det är tävling.

När tävlingarna var slut åkte vi till en nyöppnad stor affär och där tog Bus ork slut. Han fick ett utbrott och vi blev i vanlig ordning utstirrade. Bus rev ner pris-skyltar och sparkade på varukorgar, slog mig och fula ord bara forsade fram ur min käre son.

Åkte sedan till MAX för att äta och där gick det inte heller bra. Bus chickenburger var alldeles för välstekt, han blir äcklad av brända kanter. Vi fick säga till om en ny och helt otroligt nog var även denna burgare bränd. Då höll Bus på att gå i bitar. Han var inte arg men så väldigt ledsen. Tårarna sprutade och det var väldigt jobbigt för honom. Jag gick till kassan och förklarade för personalen att vi ville ha ännu en ny burgare. Lite konstiga blickar fick jag men jag förklarade att Bus verkligen inte klarar av brända kanter. Den tredje burgaren blev godkänd och Bus kunde äntligen börja äta.

I kväll ska vi titta på Robinson och vi är nog flera i familjen som kommer att somna i tv-soffan.

Helgen

Helgen började inget vidare. Fredagskvällen som skulle vara en mysig familjekväll blev istället en orolig och ängslig kväll för Prins Bus.

På morgonen hade han varit till Bup för kontroll av blodtryck och puls och ännu en gång var pulsen alldeles för hög. Läkaren är bekymrad. Han är rätt säker på att den höga pulsen inte är en biverkning av medicinen utan istället ett tecken på stress hos Bus. För att vara helt säker på att inte heller någon infektion ligger bakom så ville läkaren att den förstorade lymfkörteln ska kollas upp igen.

På fredag kväll var Bus rädd och ledsen. Kl 04 på lördag morgon gick han på toa och då kräktes han. Ungen var så full av ångest och oro och kramade mig hårt medans han gråtandes berättade att han tror att han är allvarligt sjuk. Jag är övertygad om att det var hans ångest som fick honom att kräkas. Jag gjorde mitt bästa för att lugna honom och senare på dagen mådde han bättre.

På söndagen bestämde vi att vi skulle göra ett försök att köpa nya skor åt både Bus och Lilla O. Just skoköp är något som brukar fungera dåligt med Bus. Han är mycket mer intresserad av att plocka ner alla bollar som finns uppsatta i sportaffären. Innan vi gick in i affären så sa jag: "Bus, vet du vad jag vill?". Han suckade och svarade: "Ja ja, jag ska låta bli bollarna".

Riktigt duktig var han därinne, inte en enda boll plockades ner. Lilla O hittade de skor hon ville ha ganska snabbt, det blev ett par PUMA, svarta med lite rött på, väldigt snygga. Jag anade vilka Bus ville ha men sa inget utan frågade honom om han sett några snygga. "Det är ingen idé, jag får ändå inte köpa dem för du kommer att tycka att de är för dyra" suckade han.

Jag plockade ner skorna som jag gissat på och visst var det dem han ville ha. Märket var DC och skorna var svarta med mönster av dödskallar och annat som Bus är otroligt förtjust i. Klart han skulle få köpa skorna. Alla bollar låg ju kvar på sin plats i sportaffären och det har aldrig hänt tidigare när vi varit dit så någon belöning måste han ju få. ;-)

Resten av vår shopping gick helt utan problem och det var läääängesedan vi fick uppleva det.

En helt fantastisk vän!

Jag har hittat en helt fantastisk vän. En kvinna som skulle kunna vara min tvillingsjäl.Vi ser helt olika ut men våra liv är mycket lika.

Hennes son har samma diagnoser som Bus och det är en enorm lättnad att ha hittat någon som exakt förstår vad jag menar när Bus har haft en dålig dag. En person som förstår vad jag menar när jag säger att jag blir så less och trött men som också precis som jag kan se många av våra barns tokiga upptåg med glimten i ögat. Det som nästan fått oss att gråta kan efter en tid få oss att le vid minnet.

Det är viktigt med någon som förstår att efter ett utbrott från Bus där han kallat mig för alla tänkbara fula ord kan jag ändå hålla om honom och säga att jag älskar honom. Att leva med våra barn är som att vara mitt i en bergochdalbana utan slut. Min vän förstår precis vad jag menar.

Tack för att du finns Pilla!

Kram!

Rut

I somras blev vi tillfrågade om vi ville adoptera ett par undulater. Ägaren hade avlidit och fåglarna hade fått ett tillfälligt hem hos hennes dotter. L var inte riktigt med på noterna den gången så det blev inget.

För drygt en månad sedan såg jag en annons på Blocket att fåglarna fortfarande behövde ett permanent hem. Denna gång tog jag hjälp av Bus och Lilla O för att övertala L. Han kapitulerade och vi hämtade hem fåglarna. Ett vackert par som fick namnen Rut och Knut.

Hela familjen charmades av dessa färggranna varelser. Första morgonen tassade Bus ner tyst och försiktigt och jag hittade honom sittandes vid buren småpratandes med Rut och Knut.

I två veckor varade lyckan. Varje kväll hade vi lyft undan fågelburen till ett stängt rum eftersom vår katt Zlatan visat ett lite för stort intresse för Rut och Knut. Denna kväll tyckte jag att Zlatan nog hade vant sig vid att ha fåglar i sin närhet så jag bestämde att fågelburen fick stå kvar på sin vanliga plats även under natten. Big misstake!

Jag vaknade vid 4-tiden på morgonen av ett förfärligt väsen. Fåglarna skrek för livet, bokstavligt talat. Zlatan hade tippat ner buren i golv och lyckats få upp luckorna i gallret. Han fick tag på Rut och dödade henne omedelbart.

Bus och Lilla O sörjde enormt. Deras älskade Rut blev dödad av deras lika älskade katt. Rut lades i frysen i väntan på att tjälen ska gå ur marken, sedan ska hon begravas.

Igår skulle jag och barnen hämta något ur frysen och då frågade de om de fick titta på Rut. Hon såg ju helt oförstörd ut så jag tyckte det var en ganska bra idé att de fick se hur fridfull hon såg ut. Lilla O, som är den som sörjt Rut mest, tyckte att hon var fin där hon låg stel som en pinne. Bus blev betydligt mer känslosam, han fick tårar i ögonen när han tittade på Rut.

Lilla O skulle trösta honom och sa: "Bus, du vet, det är bara skalet som ligger där, stjälken är uppe i himlen!". Vi skrattade och undrade om det verkligen var stjälken som var uppe i himlen.

Lilla O: "Nej, just ja, jag menar hälen." :-)

Knut har fått en ny sambo som även den heter Rut men den kan också vara en Roger, vi är inte riktigt säkra på det ännu.

Lilla O ryter till

Prins Bus och Lilla O tjafsar med varandra. Det är oftast Bus som vinner dessa situationer. Han har en förmåga att aldrig ge sig och till slut viker Lilla O undan.

Denna gång har hon dock bestämt sig för att visa var skåpet ska stå. Hon blir argare och argare på Bus. Försöker få honom att lyssna på vad hon anser om saken de tjafsar om. Bus försöker ta till det tunga artilleriet, bli lite hotfull mot henne. Det brukar göra susen.

Lilla O vill inte vara den snälla lillasyrran som alltid ger med sig så hon blåser upp sin lilla kropp och kolsvart i blicken vrålar hon åt Bus:"Du ska inte tro att du kan skrämma mig och göra som du vill med mig!! Tro inte det!! Jag är inte rädd för dig!!". Hon är mörkröd i ansiktet av ilska och Bus gör ett halvhjärtat försök att käfta tillbaka. Hon avbryter honom och upprepar vrålandes att han inte kan skrämma henne.

Bus kommer av sig och blir tyst, mycket förvånad över Lilla O´s plötsliga styrka. Tydligen blir hon mycket nöjd över hans reaktion för i nästa sekund säger hon med sin vänligaste röst: "Bus, vill du ha en halstablett av mig?". Bus och jag börjar gapskratta. Vilken lillasyrra!

Provsvar

Väntade på Bus provsvar hela torsdagen. Bestämde mig för att ringa själv på fredagmorgon. Fick knappa in Bus personnummer och sedan var det vara att vänta på att någon skulle ringa upp.

Nästan genast ringde en sjuksköterska. Jag berättade vad jag ville och hon sa att hon hade provsvaren framför sig. "Utan anmärkning", sa hon. Samtliga prover var utan anmärkning. Jag andades ut och kände mig lycklig. Tackade sköterskan för beskedet och avslutade samtalet.

Rusade uppför trappan till Bus rum. Han har varit orolig och naturligtvis ville jag lugna honom nu när jag visste att allt var bra. Hann ringa till Bus pappa också men det var upptaget på hans jobbtelefon så medans jag väntade ringde jag till min mamma. Vi är ju flera personer som oroat oss sedan knölen på Bus hals upptäcktes.

När jag pratat färdigt med min mamma och lagt på luren ringde telefonen igen. Det var sjuksköterskan. Hon bad om ursäkt och sa att hon tyvärr tittat på fel provsvar. Jag blev alldeles kall. Sköterskan fortsatte ursäkta sig och sa att Bus prover inte alls var helt ok. Det blev tyst i luren en stund som om hon väntade på min reaktion. Till slut sa hon: "Det är ett förhöjt värde på hans vita blodkroppar".

Det var precis de orden jag inte ville höra. Jag blev så ledsen och rädd och förbannad. Jag hade ju fått besked om att proven var utan anmärkning. Det var ju det jag sagt till Bus och det var ju det jag ville fortsätta tro på. Jag sa åt sköterskan att jag ville prata med doktorn. Hon skulle ordna det sa hon. Någon gång under dagen skulle doktorn ringa mig. När jag lagt på luren ringde jag min mamma. Hann tala om för henne att jag fått nya provsvar och sedan började jag gråta. Mamma lovade att hon skulle komma hem till mig. Jag ville inte vara ensam hemma med barnen när doktorn skulle ringa.

Jag tog mobilen och gjorde ett nytt försök att få tag på Bus pappa. När han svarade hann jag bara snyfta fram: "Jag har fått provsvaren..." Då ringde den andra telefonen och det var sköterskan igen. Nu hade hon pratat med doktorn och han sa att det förhöjda värdet ändå låg inom gränsvärdet. Troligen berodde det på att Bus är dunderförkyld. Om Bus knöl finns kvar om 4 veckor ska nya prover tas.

Hela morgonen hade varit som en berg- och dalbana känslomässigt. Så otroligt klantigt av sköterskan att inte göra detta på rätt sätt. Jag kan ännu inte släppa detta. Jag vill att knölen ska försvinna eller i alla fall få provsvar som är helt utan anmärkning för att jag ska kunna släppa oron.

Idag är första dagen sedan i måndags som Bus vaknade feberfri. Han hostar och snorar men verkar piggare. Han har haft en lång och jobbig vecka. Ska få göra ett försök att leka idag, vi får se om det blir feber till kvällen igen men då har han i alla fall fått vara ute en stund.

Vi har nyss kommit hem från Missionskyrkan och lyssnat på Lilla O som sjungit med sin kör. Bus ville inte följa med men övertalades och till min förvåning så sjöng han med i varje psalm. :-)

Med hjälp av högre makter

Jag hade bestämt med några kompisar att vi skulle träffas och käka middag tillsammans. Jag, ensam med mina vänner, utan barn och man. Det är inte ofta jag gör sådant. Händer kanske på sin höjd 4-5 gånger/år.

Enligt Lilla O är detta på tok för ofta. Hon är en mammagris i själ och hjärta. Tycker att en kväll utan mig är så vansinnigt trist och hemsk. Dessutom tycker hon att mina vänner är hennes vänner. Hon kan inte fatta varför hon inte får vara med. Hon vill sitta där på restaurangen och spela vuxen, äta och dricka lite gott. Skämta och skratta. Hon tycker det är den naturligaste saken i världen att hon ska vara med. Fattar inte att jag vill träffa mina kompisar själv ibland.

De gånger hon fått veta att hon inte får följa med river hon upp både himmel och helvete. Hon gråter i timmar och kastar sig mot mig, klamrar sig fast som om det vore ett farväl för evigt.

Nu verkar det som om Lilla O tar till högre makter för att hålla mig hemma. Vid ett tillfälle bad hon till gud om att jag skulle bli sjuk och vara tvungen att stanna hemma. Vad som hände? Jag fick diarré. Igår tog hon på nytt kontakt med sin polare Gud och bad om ett mirakel (eller snarare en sjukdom). Vad som hände? En av middagskompisarnas barn blev sjuk idag och middagen ställdes in.

Jag tycker att det inte är riktigt schysst av Gud att göra en 6-årig unge till viljes på detta sätt. Men Lilla O är mer än nöjd.