Tur i oturen

För 2 år sedan råkade Bus ut för en olyckshändelse på skolgympan. De var ute och sprang och han halkade på löst grus som låg på asfalten och ramlade så olyckligt att han skrapade upp armbåge, lår och knä. Ingen lärare var med och de hade lång väg tillbaka till skolan så när Bus kom tillbaka dit var han en syn lärare och elever sent ska glömma. Huden var helt avskrapad och han blödde väldigt mycket och han var hysterisk.

Såren var svårläkta och eftersom huden var söndertrasad så gick det inte heller att sy. Det blev infekterat så antibiotika sattes in och det blev flera återbesök på sjukhuset innan såren var läkta. Som minne av denna händelse har Bus kvar ärr på knä och armbåge. Olyckan anmäldes till försäkringsbolaget och nu då det passerat 2 år sedan händelsen var det dags att skicka in foton på ärren.

För ett par dagar sedan fick Bus ett brev från försäkringsbolaget där de lämnade besked om att han få en ordentlig summa pengar som ersättning för de bestående ärren. Vi har bestämt att han ska få använda pengarna till något roligt och han har bestämt att han först och främst ska köpa en ny dator och kanske även en platt-tv.

Lilla O tycker det är grymt orättvist (eller obevänligt som hon själv brukar säga) att han fått så mycket pengar. Hon som själv nästan bet av sig tungan häromveckan får ju inte ett öre. Och tänk alla gånger hon ramlat och slagit sig gul och blå. Dessutom har hon ju t o m brytit nyckelbenet när hon gick på dagis. Men saken är ju den att hon inte fått några bestående skador eller ärr av någon av alla dessa olyckshändelser och då blir det inte heller någon ersättning. Livet är hårt för somliga små flickor.

Jag frågade Bus om han möjligtvis kunde tänka sig att köpa en present till Lilla O, som en liten tröst. Han skulle ju ändå få så mycket pengar över till sig själv. Det nappade han direkt på. I hemlighet åkte vi till leksaksaffären medans Lilla O var hos mormor. Där valde han ut en stor förpackning med Polly-docka och Barbie-kläder. När vi hämtade Lilla O lämnade han stolt över det inslagna paketet till en förvånad Lilla O som försynt undrade: "Vad är det för pessiellt ida´?" Bus mumlade något om att det var mammas förtjänst att hon fick leksakerna. "Men, du tyckte ju att det var en bra idé", sa jag. Då flinade han lite och sa: "Ja, det kanske jag tyckte".

Lilla O gav sin storebror en stor kram som tack och lite generad klappade han om henne. Bakom hans ibland hårda fasad finns ett varmt hjärta och även om han troligtvis inte skulle kommit på idén själv så insåg han ju att det inte är så tokigt att vara lite snäll mot lillasyster ibland. Trots att det inte var någon "pessiell" dag. ;-)

Kram till er alla därute och trevlig helg!

Snickra och snora

Tack för alla kommentarer med jättebra tips! Faktum är att jag gick till skolan i fredags och möttes av en glad Bus som just avslutat sin slöjdlektion. Hans klassföreståndare hade varit med som resurs åt honom och det hade funkat jättebra. Jag visste ju att han aldrig skulle våga protestera mot henne.

Hon hade visat Bus vart alla verktyg och material fanns i slöjdsalen och sedan hade han fått hjälp av henne att tänka ut vad han ville göra. Slöjdläraren kom fram till mig och hälsade och berättade att för första gången under denna termin hade han sett Bus göra något vettigt på lektionen. Han hade varit som en helt annan unge. Tidigare hade han varit totalt ointresserad och bara ryckt på axlarna när slöjdläraren försökt få honom att jobba. Inte haft lust till någonting. Slöjdläraren tyckte det var så jobbigt att se att han inte hunnit med att hjälpa Bus på det sätt som behövdes. Nu kom jag, klassföreståndaren och slöjdläraren överens om att detta visar tydligt att Bus alltid behöver en resurs på slöjden. Detta ska klassföreståndaren prata med rektorn om och får hon ett nej till det så kommer jag själv att prata med rektorn.

Samma dag hade Bus klass fått besök av en vargexpert som visat bilder och pratat om vargar. Bus var alldeles upprymd över detta. Han hade lagt alla fakta på minnet och berättade allt för mig när vi gick hem från skolan. Det är så kul när han tycker något är intressant för då kommer han ihåg allt han hört eller läst. Han fortsatte prata om vargar hela kvällen och även morgonen därpå. Nu har vi lånat hem varg-böcker från bibblan och Bus suger i sig all information.

Här är det höstlov nu och tyvärr ser det ut att bli sjukstuga här hemma hela veckan. Bus började hosta igår och i morse kom han och bad om både hostmedicin och alvedon. Hostmedicin har jag inte lyckats få honom att ta frivilligt på många år så jag antar att han känner sig väldigt dålig. Hög feber har han också, nära 39 och han är lågtempare annars. All skrämselpropaganda om Svininfluensan gör honom livrädd och han frågar gång på gång om jag tror att det är det han drabbats av. Jag svarar att jag tror att detta inte är något annat än en vanlig förkylning. Kommer dock att hålla honom under noggrann uppsikt eftersom han har en förmåga att inte berätta hur dåligt han egentligen mår.

Hoppas ni andra får en skön och frisk vecka!

Frustrerande!

Visst har jag berättat tidigare att Bus har problem med slöjdlektionerna på skolan? Han har ju haft slöjd sedan årskurs 3 och nu går han i 5:an. Textilslöjden har funkat bra, där har läraren bestämt vad som ska göras och Bus har lyckats knåpa ihop lite smått och gott som han stolt tagit hem och visat när det blivit färdigt. Träslöjden har inte funkat alls...

Första åren hade han en lärare som visserligen var snäll men inte ett dugg pedagogisk. Han hade inte ens behörighet som lärare. Visst kan man komma långt med snällhet men när det gäller att ha en klass på närmare 30 elever som ska hantera verktyg måste man framförallt vara en god pedagog.

Från och med denna termin byttes läraren ut till en annan som är behörig men han är van att jobba med högstadieelever. Alltså flera år äldre barn som kan jobba mer självständigt. Bus har inget som helst handlag med att snickra. Det är helt enkelt inte hans starka sida. Mycket annat är han jätteduktig på (teknik, data t ex) men inte att snickra. Han behöver därför väldigt mycket hjälp under slöjdlektionerna. Han har svårt att förstå vad som är rimligt för honom att kunna tillverka och han behöver hela tiden någon som finns till för honom för att föra hans arbete framåt.

Att han ibland fått vänta en hel lektion på att borrmaskinen ska bli ledig eller att han inte fått hjälp med att hitta spikarna ställer till det för honom. Det är såklart jobbigt för vilken unge som helst men Bus har extra jobbigt med detta eftersom hans diagnoser innebär att han inte har ett uns tålamod. Nu har det gått så långt så han vill inte längre vara med på slöjden. Han känner sig misslyckad eftersom han ser alla andra barn lyckas med att snickra ihop hyllor och andra fina saker medans han själv inte får ett dugg gjort.

Jag har påpekat detta flera gånger för klassföreståndarna och nu äntligen verkar det hända något. På fredag är det dags för slöjd igen och då ska en av klassföreståndarna vara med på lektionen och hjälpa Bus. Sedan ska hon prata med rektorn och försöka ordna en egen resurs åt honom resten av terminen. Skitbra, tycker vi! Men inte Bus...

Han blev jättearg när han fick höra detta. Han vill inte ha någon extra hjälp, säger han. Anledningen till det är att han inte vill vara annorlunda. Men herregud, vad frustrerad jag blir!
När jag äntligen lyckas få skolan att agera så sätter sig Bus på tvären och vill inte ha någon hjälp. Han som tidigare glatt berättat för ALLA som vill lyssna att han har Adhd och Tourettes syndrom, helt plötsligt får ingenting göras som kan avslöja att han är annorlunda.

Grejen är ju att ju mindre hjälp han får, ju mer märks det att han inte är som alla andra. Det är så det är. Jag försöker förklara för honom att den resurs som blir med på slöjden inte alls behöver vara precis vid honom HELA lektionen men vi vill ju att han/hon ska finnas till hands när Bus kör fast.

Någon som har något tips om hur vi löser detta?

En vecka i bilder

Lilla O hälsar och tackar för snälla kommentarer. Hon har fortfarande väldigt ont i tungan men som den tappra lilla tjej hon är håller hon humöret uppe och kämpar på. :-)

Med tanke på rubriken till detta inlägg så tror ni kanske att jag kommer att visa en hel del nytagna foton men tyvärr blir det inte så denna gång. Istället handlar det om andra bilder. Vi har ju varit till Hab och träffat en arbetsterapeut. Då pratade vi om bildscheman som skulle kunna vara till hjälp för Bus.

I måndags kom brevbäraren och ringde på dörren eftersom han hade ett brev med sig som var så stort så det inte fick plats i postlådan. Bus blev eld och lågor när han öppnade brevet och såg schemat som var specialgjort till just honom. Mängder av bilder fanns med och senare på kvällen planerade jag veckan för honom med hjälp av bilderna.

Nu vet jag inte om det är en tillfällighet men sedan vi började använda schemat har allt funkat mycket bättre med Bus. Han har varit glad och lätt att vistas kring. Tänk att vi inte testat detta tidigare!

Jag skulle ju vilja att han har ett sådant schema även i skolan och pratade med en av klassföreståndarna igår. Han tyckte också att det verkade jättebra och trodde att Bus skulle ha stor hjälp av det. Tyvärr vill inte Bus ha bildschemat i skolan, han har ju kommit in i en period då han inte vill känna sig annorlunda. Det är ju synd att han känner så eftersom han verkligen behöver detta hjälpmedel även i skolan. Hm... måste försöka tänka ut någon lösning på det.

Igår var första gången på alla år han gått i skolan som han själv kom ihåg att han skulle ha gympakläder med sig och det var tack vare bildschemat som visar vad som ska med till skolan. :-)

Tänk vad en morgon helt utan bråk kan göra underverk för mitt mående. Är fortfarande jättetrött och orkar inte vara så social med andra än de närmaste men jag skrattade i morse! Det är en rätt skön känsla, att skratta. Märker att jag saknat det.

Ha´det så bra mina vänner!

Aj, aj, aj...

Jag är i köket och hör Lilla O´s vrål på lång väg när hon kommer inspringandes. Hon har varit ute på gatan och cyklat med grannens ungar. Det brukar ju bli vurpor lite då och då så jag suckar lite för mig själv och tänker att hon antagligen skrubbat knät igen.

Hon rycker upp dörren och skriker: "BLOD!!!". Jag hör på hennes röst att det inte alls handlar om ett skrubbat knä så jag rusar ut i hallen och möts av en chockerande syn då Lilla O´s mun och haka är helt täckt av blod. Hon gråter hysteriskt och blodet forsar ur hennes mun då hon försöker svara på mina frågor om vad som hänt.

Jag tar henne till tvättstället och försöker skölja bort blodet men det kommer nytt hela tiden och det går inte att se vart i munnen det blöder. Jag tror först att det är en tand som slagits ut men så får Lilla O fram att hon bitit sig i tungan. Vi sköljer och sköljer munnen och kan slutligen se såren på tungan. Aj, aj, aj... På ovansidan tungan är det 3 djupa jack och på undersidan 1 jack och dessutom har hon lyckats bita hål på underläppen. Varje jack är ca 1 cm breda.

Ringer sjukvårdsupplysningen och frågar om råd. Sköterskan ringer en läkare och får veta att så länge tungan inte är helt av eller att något hänger löst brukar man inte sy eftersom det brukar läka rätt så bra och eftersom det också gör väldigt ont att sy i en tunga.

Stackars Lilla O har jätteont och gråter hela kvällen. Smärtan lär sitta kvar flera dagar och det kommer att bli svårt att äta annat än flytande. Aj, aj, aj...

Mitt kaos

Tack alla snälla som kommenterat, för era uppmuntrande och tröstande ord som går rakt in i mitt hjärta!

Hade ett möte med arbetsförmedlingen igår. Inte klokt egentligen, när jag mår som allra sämst ska jag försöka komma ut på arbetsträning. Jag som haft svår att ta mig igenom en dag här hemma i huset utan att må väldigt dåligt ska helt plötsligt klara av att vistas på en arbetsplats.

Det var som om min oro och ångest stod skrivet i mitt ansikte för det första handlläggaren på arbetsförmedlingen sa var: "Detta känns väldigt jobbigt för dig, eller hur?"

Jag bestämde mig där och då att lägga alla korten på bordet och berätta EXAKT hur jobbigt det kändes för mig. Vilket kaos det är i mitt huvud och hur dåligt jag mår av värken. Att all kraft går åt till Bus och vad den kommande månaden kommer att innebära i form av utredning och medicinbyte. Att jag måste fokusera på mitt eget mående för att orka stötta Bus.

Handläggaren sa att hon absolut tyckte att vi skjuter upp arbetsträningen tills Bus utredning är klar och att vi då tar kontakt för att höra hur jag mår. Vilken lättnad! Jag började nästan gråta där i det lilla rummet på arbetsförmedlingen. Att träffa på en myndighetsmänniska med hjärtat på rätta stället verkar få förunnat nuförtiden.

Om det som hände senare på kvällen berodde på den senare tidens stress eller om det var gallan som spökade vet jag inte. Jag fick svåra magplågor, kramp i ryggen, tryck över bröstet, svettningar och kraftigt illamående. Kröp ihop på soffan med en hink brevid mig på golvet den tid jag inte tillbringade på toaletten. Vaknade gång på gång under natten och kände mig mer död än levande när väckarklockan ringde.

Morgonen blev som alla andra, d v s stress, bråk, tjat. Till slut svämmade det över hos mig och tårarna forsade fram. Lilla O blev bestört och försökte trösta, Bus skrattade som han så ofta gör när han blir osäker och inte riktigt vet hur han ska reagera. Jag torkade tårarna och samlade ihop mig för att få iväg ungarna till skolan.

På måndag ska jag till psykologen på utvärdering av stresshanteringskursen. Tack vare kursen har jag ju fått de s k "verktygen" till att hantera stress. Nu gäller det att börja använda dem också. Måste bara hitta dem först, de har liksom kommit bort i röran...

Habiliteringen mm

Oj, vad mycket som har hänt de senaste dagarna. Till råga på allt mår jag inte speciellt bra. Känner mig deppig och stressad. Har tusen tankar i huvudet som bara gör mig förvirrad.

Kan iallafall berätta att Bus varit på läkarbesök på Bup. Dr vill att Bus byter medicin. Strattera ska sättas in och Ritalinet troligtvis tas bort helt under hösten. Syftet med detta är att Bus får en medicin vars effekt sitter i hela tiden. Ritalin går snabbt ur kroppen och det har bara varit några timmar under skoltid som effekten funnits där.

Känns inte enbart positivt att ny medicin sätts in eftersom det finns riktigt läskiga biverkningar men Bus kommer att hållas under god uppsikt från Bup så vi gör ett försök. Visar det sig inte fungera bra kommer vi att avsluta genast.

Innan nya medicinen sätts in måste blodprov tas och i fredags morse var vi till Lab på sjukhuset. Blodprov har ju varit rena rama skräckscenariot tidigare men terapi, terapi och åter massor av terapi har gett resultat och det gick hur bra som helst. :-)

På eftermiddagen åkte vi till Hab i Bollnäs för att påbörja Autismspektra-utredningen och första mötet var med arbetsterapeuten. Bus har ju varit motståndare till denna utredning och det har haft olika orsaker. Främst vill han inte behöva åka så långt som till Bollnäs varje gång han ska till Hab och sedan har han börjat tycka det är jobbigt med tanken på att detta kanske resulterar i ännu en diagnos. Han tycker det räcker med de han redan har.

Mötet med arbetsterapeuten gick bra och Bus fick även hälsa på psykologen som han kommer att träffa om några veckor. De var så snälla mot honom och jag tror att de t o m lyckade få honm att känna sig lite smickrad.

Efteråt hade han såklart bråttom hem (dataspelet hägrade) och när vi ville stanna och äta på MAX innan hemfärd blev han sur och tvär. Det skulle ta så lång tid tyckte han och vägrade kliva ur bilen. Efter en hel del lirkande sa jag att även om han inte ville äta så tänkte jag och Pappa L äta eftersom vi var jättehungriga, alltså kunde han lika gärna kliva ur bilen och vänta inne i restaurangen på oss.

När vi kom in muttrade han fram att han också ville ha mat. Samtidigt fick jag lova att skynda mig äta, morsor kan ju tydligen vara väldigt långsamma... ;-)

När vi fått vår mat gick Bus till toaletten och där blev han kvar länge. Så länge att vi började undra vart han tagit vägen. Till slut kom han tillbaka och vi undrade om det varit lång kö. Det hade inte varit någon kö alls, visade det sig. Han hade passat på att spela på mobilen medans han satt på toa och såklart inte kunnat slita sig från det. :-) Han som hade så bråttom hem...

På kvällen sa han att veckan gått mycket bättre än vad han trott och att han var glad över att han avklarat både tandläkarbesök och provtagning utan att flippa ut.

Så blev det helg och jag trodde jag skulle slappna av och känna mig mindre stressad men se där gick jag på en nit. Gjorde ett försök att åka till köpcentret men mådde inte alls bra när jag var där. Fick ångest, svettades och kände ett starkt tryck över bröstet, gråten trängde fram och jag ville bara åka därifrån. Var hemma hela dagen igår och kände att jag inte orkade lämna huset.

Idag måste jag ändå ut härifrån. Upptäckte av en slump att min legitimation gått ut förra veckan och jag måste ju ha ett nytt leg.

Hoppas alla ni där ute får en bra dag!

Kram!

Lilla O på scen!

Bild lånad från Söderhamns Kuriren

Tisdag kväll innbar Scen Norrtull på Kulturens Hus. Barn från f-klass - 9:an stod för underhållningen och publiken var stooor! Vi bjöds på dans, sång och musik samt modevisning. Lilla O och hennes klasskompis M visade upp en discodans och publiken jublade åt de duktiga småtjejerna som hade modet att stå på scenen inför alla dessa människor.

Just denna typ av evenemang är barnens skola väldigt bra på. Där finns många engagerade lärare som uppmuntrar barnen att våga. Dessutom får de äldre eleverna hjälpa de yngre med

t ex koreografi och det uppskattas av alla. När det gällde modevisningen så hade tjejer från högstadiet designat och sytt kläder åt varsinn elev från f-klassen (som även fick agera mannekäng) och det var riktigt snygga outfits som visades.

Skolan har ju ett dåligt rykte eftersom det varit (och i vissa fall fortfarande är) stökigt och bråkigt bland eleverna men en kväll som denna samarbetar alla och även en av skolans s k värstingar får visa upp att han är grym på att dansa hiphop. Kanske kan jublet efter hans uppvisning få honom att inse att det är detta han ska satsa på istället för att förstöra sin framtid genom att bråka.

Lilla O somnade snabbt när vi kommit hem igen och hon längtar redan till nästa gång det är dags för Scen Norrtull för vi hoppas och tror att detta blir en återkommande show.

Kram!

Detta har hänt

Igår var det middag inbokad på Kina-restaurangen här stan. Svärmor ville bjuda på mat eftersom det skulle ha varit hennes ena sons 50-års dag. Det är L´s storebror och han dog för nästan exakt ett år sedan.

Innan vi åkte till restaurangen besökte vi minneslunden på kyrkogården och lämnade en bukett blommor.

Bus älskar kinamat så han såg fram emot middagen men det passar inte riktigt hans hyperaktivitet att sitta stilla på en restaurang och vänta på maten. Han satt inte stilla en sekund utan gled omkring på stolen och började sedan spela på glasen med hjälp av besticken. Finns inte en chans att vår familj går obemärkt förbi när vi är ute bland folk.;-)

Maten kom efter lååång väntan och alla åt och var nöjda. När Bus var mätt (efter en jätteportion Nasi Goreng) gjorde sig hyperaktiviteten påmind igen och han vankade runt i restaurangen och sprang upp och ner för trappen, gång på gång. Till slut blev Lilla O också rastlös och det kändes rätt skönt att vi inte var på en s k "fiiiin" restaurang utan på ett ställe där personalen och övriga gäster har hög toleransnivå.;-)

Nu är det äntligen helg och det ska bli så skönt att inte behöva stressa iväg barnen till skolan. Bus vill ju helst inte alls vara där. Han var ju hemma tisdag och onsdag. På torsdagen skulle han åka till skolan men det märktes tydligt på morgonen hur jobbigt han tyckte det var. Han blev jättearg för minsta lilla och kastade till slut fjärrkontrollen till vår nyaste tv i golv så den gick sönder.

Efter några timmar i skolan ringde han och sa att han vill åka hem för han hade ont i huvudet, han ville absolut inte vara med på gympan. Vi har märkt att han av någon anledning inte gillar gympan längre. Det som är nytt för detta läsår är att han nu har gympa med enbart killarna från 4:an, 5:an och 6:an. Bus går ju i 5:an och det finns en hel del killar i 6:an som han tycker är stökiga och bråkiga. Han säger själv att gympan var bättre förr när det bara var hans klass.

Veckan som kommer blir en utmaning. På onsdag ska Bus till tandis, på torsdag är det läkarbesök på Bup och på fredag startar Autism-spektra utredningen på Hab. Ser dock fram emot tisdagkväll för då ska Lilla O och en klasskompis dansa för hela skolan + väldigt många andra då Norrtullskolan bjuder in till stor show med dans, sång och modevisning. Modiga tjejer!

Kram!