Vit lögn, mejl och svinis-vaccin

Det är morgon och i vanlig ordning ett smärre kaos här hemma. Hur mycket vi än försöker så lyckas vi inte få Bus att kliva ur sängen i tillräckligt god tid för att slippa den eviga stressen.

Idag försöker vi oss på ett nytt grepp. Pappa L berättar att han absolut måste komma i tid till jobbet eftersom de ska ha telefonmöte och alla chefer ska närvara och då ser det ju inte så bra ut att komma försent. Jag drar till med en vit lögn och säger: "Det är verkligen inte bra att komma försent till jobbet för då kanske cheferna säger: Nu jävlar får han sparken!"
Ja, jag vet att man inte ska ljuga för sina barn men det här skulle mer föreställa en liten kick i baken på Bus, för att få honom att förstå att man måste passa vissa tider.

Min vita lögn gav inte rätt effekt. Bus kommentar till den var: "Tror du verkligen att cheferna säger JÄVLAR?". Den lilla detaljen att Pappa L riskerade sitt jobb missade Bus totalt. Hans hjärna låste på svordomen.

Nåväl, Bus och Lilla O kom till slut iväg till skolan och Pappa L hann till mötet så ännu ett tag har vi åtminstonde en säker inkomst i familjen. :-)

Tisdags eftermiddagen tillbringades i Gävle där jag, Bus och Pappa L tittade på föreställningen "Jag vill vara normal" med Eric Donell (känd från serien "Vänner och Fiender"). Eric har själv Tourettes syndrom, Adhd och OCD och med denna föreställning berättar han om sin uppväxt och hur han alltid känt sig onormal innan han vid nästan 30 års ålder fick sina diagnoser.

En fantastiskt föreställning och jag rekommenderar alla att se den. Bus ville först inte följa med men efteråt ångrade han sig verkligen inte. Han tyckte det var jättebra och kände igen sig i mycket av det som Eric berättade.

Efter föreställningen frågade jag Bus om vi skulle gå fram och hälsa på Eric men då blev Bus blyg och ville inte. Jag skickade istället ett mejl till Eric för att visa vår uppskattning och igår fick jag ett mejl tillbaka där Eric tackar och skriver en hälsning till Bus med väl valda ord om att han en dag kommer att uppleva att hans tillstånd berikat hans liv. Denna hälsning var mycket uppskattad av Bus. Eric Donell är ju en känd person och att han tagit sig tid att skriva ett personligt mejl känns stort för Bus.

Idag har första snön kommit till vår stad. Blötsnö och blåst. Ingen härlig kombination. Men ungarna verkar glada.

Bus har fått svinis-vaccination idag. Han skulle egentligen ha fått in spruta nästa vecka men fick veta när han kom till skolan att de hade en lucka i planeringen och då skulle några klasser få redan idag. Det gick mirakulöst bra trots att han inte blivit förberedd. Nu har han ont i armen men inga andra biverkningar ännu. En kille i 6:an blev dålig och fick hämtas med ambulans så lite dramatik hade det varit idag.

Nu ska jag ladda för att åka och köpa vinterstövlar, handskar och lite annat smått och gott åt Lilla O. Handskarna från ifjol har tydligen fått fötter och sprungit iväg för jag hittar dem inte. Blir bara till att öppna plånboken igen då...

Ha´det så bra gott folk!

Tur i oturen

För 2 år sedan råkade Bus ut för en olyckshändelse på skolgympan. De var ute och sprang och han halkade på löst grus som låg på asfalten och ramlade så olyckligt att han skrapade upp armbåge, lår och knä. Ingen lärare var med och de hade lång väg tillbaka till skolan så när Bus kom tillbaka dit var han en syn lärare och elever sent ska glömma. Huden var helt avskrapad och han blödde väldigt mycket och han var hysterisk.

Såren var svårläkta och eftersom huden var söndertrasad så gick det inte heller att sy. Det blev infekterat så antibiotika sattes in och det blev flera återbesök på sjukhuset innan såren var läkta. Som minne av denna händelse har Bus kvar ärr på knä och armbåge. Olyckan anmäldes till försäkringsbolaget och nu då det passerat 2 år sedan händelsen var det dags att skicka in foton på ärren.

För ett par dagar sedan fick Bus ett brev från försäkringsbolaget där de lämnade besked om att han få en ordentlig summa pengar som ersättning för de bestående ärren. Vi har bestämt att han ska få använda pengarna till något roligt och han har bestämt att han först och främst ska köpa en ny dator och kanske även en platt-tv.

Lilla O tycker det är grymt orättvist (eller obevänligt som hon själv brukar säga) att han fått så mycket pengar. Hon som själv nästan bet av sig tungan häromveckan får ju inte ett öre. Och tänk alla gånger hon ramlat och slagit sig gul och blå. Dessutom har hon ju t o m brytit nyckelbenet när hon gick på dagis. Men saken är ju den att hon inte fått några bestående skador eller ärr av någon av alla dessa olyckshändelser och då blir det inte heller någon ersättning. Livet är hårt för somliga små flickor.

Jag frågade Bus om han möjligtvis kunde tänka sig att köpa en present till Lilla O, som en liten tröst. Han skulle ju ändå få så mycket pengar över till sig själv. Det nappade han direkt på. I hemlighet åkte vi till leksaksaffären medans Lilla O var hos mormor. Där valde han ut en stor förpackning med Polly-docka och Barbie-kläder. När vi hämtade Lilla O lämnade han stolt över det inslagna paketet till en förvånad Lilla O som försynt undrade: "Vad är det för pessiellt ida´?" Bus mumlade något om att det var mammas förtjänst att hon fick leksakerna. "Men, du tyckte ju att det var en bra idé", sa jag. Då flinade han lite och sa: "Ja, det kanske jag tyckte".

Lilla O gav sin storebror en stor kram som tack och lite generad klappade han om henne. Bakom hans ibland hårda fasad finns ett varmt hjärta och även om han troligtvis inte skulle kommit på idén själv så insåg han ju att det inte är så tokigt att vara lite snäll mot lillasyster ibland. Trots att det inte var någon "pessiell" dag. ;-)

Kram till er alla därute och trevlig helg!

Snickra och snora

Tack för alla kommentarer med jättebra tips! Faktum är att jag gick till skolan i fredags och möttes av en glad Bus som just avslutat sin slöjdlektion. Hans klassföreståndare hade varit med som resurs åt honom och det hade funkat jättebra. Jag visste ju att han aldrig skulle våga protestera mot henne.

Hon hade visat Bus vart alla verktyg och material fanns i slöjdsalen och sedan hade han fått hjälp av henne att tänka ut vad han ville göra. Slöjdläraren kom fram till mig och hälsade och berättade att för första gången under denna termin hade han sett Bus göra något vettigt på lektionen. Han hade varit som en helt annan unge. Tidigare hade han varit totalt ointresserad och bara ryckt på axlarna när slöjdläraren försökt få honom att jobba. Inte haft lust till någonting. Slöjdläraren tyckte det var så jobbigt att se att han inte hunnit med att hjälpa Bus på det sätt som behövdes. Nu kom jag, klassföreståndaren och slöjdläraren överens om att detta visar tydligt att Bus alltid behöver en resurs på slöjden. Detta ska klassföreståndaren prata med rektorn om och får hon ett nej till det så kommer jag själv att prata med rektorn.

Samma dag hade Bus klass fått besök av en vargexpert som visat bilder och pratat om vargar. Bus var alldeles upprymd över detta. Han hade lagt alla fakta på minnet och berättade allt för mig när vi gick hem från skolan. Det är så kul när han tycker något är intressant för då kommer han ihåg allt han hört eller läst. Han fortsatte prata om vargar hela kvällen och även morgonen därpå. Nu har vi lånat hem varg-böcker från bibblan och Bus suger i sig all information.

Här är det höstlov nu och tyvärr ser det ut att bli sjukstuga här hemma hela veckan. Bus började hosta igår och i morse kom han och bad om både hostmedicin och alvedon. Hostmedicin har jag inte lyckats få honom att ta frivilligt på många år så jag antar att han känner sig väldigt dålig. Hög feber har han också, nära 39 och han är lågtempare annars. All skrämselpropaganda om Svininfluensan gör honom livrädd och han frågar gång på gång om jag tror att det är det han drabbats av. Jag svarar att jag tror att detta inte är något annat än en vanlig förkylning. Kommer dock att hålla honom under noggrann uppsikt eftersom han har en förmåga att inte berätta hur dåligt han egentligen mår.

Hoppas ni andra får en skön och frisk vecka!

Frustrerande!

Visst har jag berättat tidigare att Bus har problem med slöjdlektionerna på skolan? Han har ju haft slöjd sedan årskurs 3 och nu går han i 5:an. Textilslöjden har funkat bra, där har läraren bestämt vad som ska göras och Bus har lyckats knåpa ihop lite smått och gott som han stolt tagit hem och visat när det blivit färdigt. Träslöjden har inte funkat alls...

Första åren hade han en lärare som visserligen var snäll men inte ett dugg pedagogisk. Han hade inte ens behörighet som lärare. Visst kan man komma långt med snällhet men när det gäller att ha en klass på närmare 30 elever som ska hantera verktyg måste man framförallt vara en god pedagog.

Från och med denna termin byttes läraren ut till en annan som är behörig men han är van att jobba med högstadieelever. Alltså flera år äldre barn som kan jobba mer självständigt. Bus har inget som helst handlag med att snickra. Det är helt enkelt inte hans starka sida. Mycket annat är han jätteduktig på (teknik, data t ex) men inte att snickra. Han behöver därför väldigt mycket hjälp under slöjdlektionerna. Han har svårt att förstå vad som är rimligt för honom att kunna tillverka och han behöver hela tiden någon som finns till för honom för att föra hans arbete framåt.

Att han ibland fått vänta en hel lektion på att borrmaskinen ska bli ledig eller att han inte fått hjälp med att hitta spikarna ställer till det för honom. Det är såklart jobbigt för vilken unge som helst men Bus har extra jobbigt med detta eftersom hans diagnoser innebär att han inte har ett uns tålamod. Nu har det gått så långt så han vill inte längre vara med på slöjden. Han känner sig misslyckad eftersom han ser alla andra barn lyckas med att snickra ihop hyllor och andra fina saker medans han själv inte får ett dugg gjort.

Jag har påpekat detta flera gånger för klassföreståndarna och nu äntligen verkar det hända något. På fredag är det dags för slöjd igen och då ska en av klassföreståndarna vara med på lektionen och hjälpa Bus. Sedan ska hon prata med rektorn och försöka ordna en egen resurs åt honom resten av terminen. Skitbra, tycker vi! Men inte Bus...

Han blev jättearg när han fick höra detta. Han vill inte ha någon extra hjälp, säger han. Anledningen till det är att han inte vill vara annorlunda. Men herregud, vad frustrerad jag blir!
När jag äntligen lyckas få skolan att agera så sätter sig Bus på tvären och vill inte ha någon hjälp. Han som tidigare glatt berättat för ALLA som vill lyssna att han har Adhd och Tourettes syndrom, helt plötsligt får ingenting göras som kan avslöja att han är annorlunda.

Grejen är ju att ju mindre hjälp han får, ju mer märks det att han inte är som alla andra. Det är så det är. Jag försöker förklara för honom att den resurs som blir med på slöjden inte alls behöver vara precis vid honom HELA lektionen men vi vill ju att han/hon ska finnas till hands när Bus kör fast.

Någon som har något tips om hur vi löser detta?

En vecka i bilder

Lilla O hälsar och tackar för snälla kommentarer. Hon har fortfarande väldigt ont i tungan men som den tappra lilla tjej hon är håller hon humöret uppe och kämpar på. :-)

Med tanke på rubriken till detta inlägg så tror ni kanske att jag kommer att visa en hel del nytagna foton men tyvärr blir det inte så denna gång. Istället handlar det om andra bilder. Vi har ju varit till Hab och träffat en arbetsterapeut. Då pratade vi om bildscheman som skulle kunna vara till hjälp för Bus.

I måndags kom brevbäraren och ringde på dörren eftersom han hade ett brev med sig som var så stort så det inte fick plats i postlådan. Bus blev eld och lågor när han öppnade brevet och såg schemat som var specialgjort till just honom. Mängder av bilder fanns med och senare på kvällen planerade jag veckan för honom med hjälp av bilderna.

Nu vet jag inte om det är en tillfällighet men sedan vi började använda schemat har allt funkat mycket bättre med Bus. Han har varit glad och lätt att vistas kring. Tänk att vi inte testat detta tidigare!

Jag skulle ju vilja att han har ett sådant schema även i skolan och pratade med en av klassföreståndarna igår. Han tyckte också att det verkade jättebra och trodde att Bus skulle ha stor hjälp av det. Tyvärr vill inte Bus ha bildschemat i skolan, han har ju kommit in i en period då han inte vill känna sig annorlunda. Det är ju synd att han känner så eftersom han verkligen behöver detta hjälpmedel även i skolan. Hm... måste försöka tänka ut någon lösning på det.

Igår var första gången på alla år han gått i skolan som han själv kom ihåg att han skulle ha gympakläder med sig och det var tack vare bildschemat som visar vad som ska med till skolan. :-)

Tänk vad en morgon helt utan bråk kan göra underverk för mitt mående. Är fortfarande jättetrött och orkar inte vara så social med andra än de närmaste men jag skrattade i morse! Det är en rätt skön känsla, att skratta. Märker att jag saknat det.

Ha´det så bra mina vänner!

Aj, aj, aj...

Jag är i köket och hör Lilla O´s vrål på lång väg när hon kommer inspringandes. Hon har varit ute på gatan och cyklat med grannens ungar. Det brukar ju bli vurpor lite då och då så jag suckar lite för mig själv och tänker att hon antagligen skrubbat knät igen.

Hon rycker upp dörren och skriker: "BLOD!!!". Jag hör på hennes röst att det inte alls handlar om ett skrubbat knä så jag rusar ut i hallen och möts av en chockerande syn då Lilla O´s mun och haka är helt täckt av blod. Hon gråter hysteriskt och blodet forsar ur hennes mun då hon försöker svara på mina frågor om vad som hänt.

Jag tar henne till tvättstället och försöker skölja bort blodet men det kommer nytt hela tiden och det går inte att se vart i munnen det blöder. Jag tror först att det är en tand som slagits ut men så får Lilla O fram att hon bitit sig i tungan. Vi sköljer och sköljer munnen och kan slutligen se såren på tungan. Aj, aj, aj... På ovansidan tungan är det 3 djupa jack och på undersidan 1 jack och dessutom har hon lyckats bita hål på underläppen. Varje jack är ca 1 cm breda.

Ringer sjukvårdsupplysningen och frågar om råd. Sköterskan ringer en läkare och får veta att så länge tungan inte är helt av eller att något hänger löst brukar man inte sy eftersom det brukar läka rätt så bra och eftersom det också gör väldigt ont att sy i en tunga.

Stackars Lilla O har jätteont och gråter hela kvällen. Smärtan lär sitta kvar flera dagar och det kommer att bli svårt att äta annat än flytande. Aj, aj, aj...

Mitt kaos

Tack alla snälla som kommenterat, för era uppmuntrande och tröstande ord som går rakt in i mitt hjärta!

Hade ett möte med arbetsförmedlingen igår. Inte klokt egentligen, när jag mår som allra sämst ska jag försöka komma ut på arbetsträning. Jag som haft svår att ta mig igenom en dag här hemma i huset utan att må väldigt dåligt ska helt plötsligt klara av att vistas på en arbetsplats.

Det var som om min oro och ångest stod skrivet i mitt ansikte för det första handlläggaren på arbetsförmedlingen sa var: "Detta känns väldigt jobbigt för dig, eller hur?"

Jag bestämde mig där och då att lägga alla korten på bordet och berätta EXAKT hur jobbigt det kändes för mig. Vilket kaos det är i mitt huvud och hur dåligt jag mår av värken. Att all kraft går åt till Bus och vad den kommande månaden kommer att innebära i form av utredning och medicinbyte. Att jag måste fokusera på mitt eget mående för att orka stötta Bus.

Handläggaren sa att hon absolut tyckte att vi skjuter upp arbetsträningen tills Bus utredning är klar och att vi då tar kontakt för att höra hur jag mår. Vilken lättnad! Jag började nästan gråta där i det lilla rummet på arbetsförmedlingen. Att träffa på en myndighetsmänniska med hjärtat på rätta stället verkar få förunnat nuförtiden.

Om det som hände senare på kvällen berodde på den senare tidens stress eller om det var gallan som spökade vet jag inte. Jag fick svåra magplågor, kramp i ryggen, tryck över bröstet, svettningar och kraftigt illamående. Kröp ihop på soffan med en hink brevid mig på golvet den tid jag inte tillbringade på toaletten. Vaknade gång på gång under natten och kände mig mer död än levande när väckarklockan ringde.

Morgonen blev som alla andra, d v s stress, bråk, tjat. Till slut svämmade det över hos mig och tårarna forsade fram. Lilla O blev bestört och försökte trösta, Bus skrattade som han så ofta gör när han blir osäker och inte riktigt vet hur han ska reagera. Jag torkade tårarna och samlade ihop mig för att få iväg ungarna till skolan.

På måndag ska jag till psykologen på utvärdering av stresshanteringskursen. Tack vare kursen har jag ju fått de s k "verktygen" till att hantera stress. Nu gäller det att börja använda dem också. Måste bara hitta dem först, de har liksom kommit bort i röran...