Ett anpassat liv

Jag inser att vi lever ett oerhört anpassat liv. Nu är vi så inne i det att vi inte tänker på det men ibland blir det så väldigt tydligt. Våra dagar ser i princip exakt likadana ut vecka efter vecka. Detta är för Prins Bus skull.

Varje morgon är det samma procedur. Efter väckning och medicin serveras frukost (flingor) och timern ställs på 20 minuter. Denna timer är nödvändig för att Prins Bus skall förstå hur lång tid han har på sig. Han har oerhört dålig tidsuppfattning. Efter frukost går han och tvättar sig och borstar tänderna. Klär sedan på sig och då är det noga med vilka kläder han skall ha. Nu är det endast två par byxor som duger. Dessa försöker vi varva mellan och det funkar trots allt ganska bra. Han vill helst ha luvtröjor nu. Dessa tröjor har han gillat i perioder och nu är han inne i en sådan period. Han tycker det är skönt att kunna dra luvan över huvudet ibland, som för att stänga ute alla intryck. När Prins Bus är klädd och klar är det dags att åka till skolan.

När skolan slutar hämtar jag honom och sedan promenerar vi hem tillsammans. Att gå någon annanstans än raka vägen hem är uteslutet. Att t ex gå en sväng ner till centrum (skolan ligger ett stenkast därifrån) för att uträtta ett ärende finns det ingen som helst möjlighet till. När vi sedan kommer hem vill Prins Bus leka och ofta kommer någon kompis hem till oss.

Om vi behöver handla stannar han alltid hemma. Han följer inte heller med om vi vill hälsa på några vänner eller släktingar. Han säger att det är ok att vi åker utan honom men så snart vi åkt iväg börjar han ringa och fråga när vi skall komma hem. Av den anledningen stannar vi oftast hemma istället.

Skall vi åka på semester måste vi tänka oss noga för eftersom det måste vara ett resmål som passar Prins Bus. Det skall helst inte vara högsäsong och det skall inte vara något ställe som kan skrämma honom (han har många fobier) och framför allt så skall det inte vara lång resväg. Han vill väldigt gärna åka till Danmark, Legoland lockar, men säger själv att det antagligen är omöjligt för hur skall han stå ut med att åka så långt i bil.

Ibland blir jag så avundsjuk när jag hör vad andra familjen gör tillsammans. Åker och shoppar, går på restaurang, kan göra saker tillsammans utan att behöva planera och förbereda in i minsta detalj. Kan åka till en djurpark utan att behöva springa genom parken och knappt hitta titta på ett enda djur eftersom barnet bestämt sig för att det är enbart ett speciellt djur han vill se och då är det bara detta djur som existerar.

Konstigt nog vänjer man sig och nu känns vårat anpassade liv ganska naturligt. För oss finns inget annat alternativ eftersom vi vill ge Prins Bus det bästa möjliga.