Hur kan en halv vara mindre än ingenting?

Igår kunde Prins Bus kompis inte leka. Han skulle åka bort. Detta rubbade hela Prins Bus plan för dagen. Han hade räknat med att de skulle umgås från morgon till kväll. Jag förstod att detta betydde att dagen skulle bli bråkig och jobbig.

Vid lunchtid hade Prins Bus närapå trampat upp en stig på övervåningen mellan hans rum, vårt sovrum och fönstret mot gatan. Det hjälpte inte att jag sa att kompisen säkert skulle höra av sig när han kom hem. Prins Bus blev mer och mer frustrerad och sprang hela tiden till fönstret för att hålla utkik.

Till lunch hade jag gräddat våfflor och sa åt Prins Bus att han skulle komma och äta i köket med mig och Lilla O. Han äter oftast i sitt rum annars. Vi har för länge sedan insett att det brukar bli lugnast för oss alla om han får sitta där istället för tillsammans med oss. Igår tyckte jag att det kunde vara trevligt att äta tillsammans för en gångs skull. Han var arg som ett bi. Skulle då inte ha någon jäkla våffla.

Jag lyckades få igång ett samtal om något han tyckte var kul och passade då på att lägga upp en våffla med jordgubbssylt på hans tallrik. När han ätit upp den blev det stora protester när jag ville att han skulle äta en till. Lilla O frågade lite försynt om han kunde skicka jordgubbssylten åt henne och då fräste han ifrån: "Det är HALLONSYLT!". Till saken hör att Prins Bus inte gillar någon annan sylt än jordgubbssylt. Jag sa att det faktiskt var jordgubbssylt och då blev hans svar: "Va!!! Jag som trodde det var hallonsylt! Nu har jag suttit här och blivit äcklad och illamående i onödan! Tack vare er! Idioter!"

Efter lunchen rullade eftermiddagen på med diverse bråk och Prins Bus tjatade hela tiden om att han ville leka. För att försöka få honom att tänka på något annat undrade jag vad vi skulle äta till kvällsmat. "Kinamat!!" skrek barnen i munnen på varandra. Vi enades om att barnens pappa skulle få köpa med sig mat från Kinarestaurangen på väg hem från jobbet.

Jag ringde honom och sa vad vi ville ha. "Det räcker med EN låda åt barnen, de kan dela eftersom man får så mycket". Detta fick Prins Bus att explodera. "Dela!? Med syrran? Då får man ju bara halva lådan var!!!". Jag höll fast vid mitt beslut eftersom jag vis av erfarenhet visste att maten gott och väl skulle räcka och göra dem mätta. Prins Bus vägrade acceptera att han inte skulle få en hel låda för sig själv. Han grinade, hotade och upprepade gång på gång att då kunde han lika gärna vara utan eftersom en halv låda var alldeles för lite för honom. Min förklaring att om han var utan skulle han ju inte få något alls struntade han fullständigt i. En halv var mindre än ingenting, så resonerade han. Bråket höll i sig ett par timmar. Sedan kom L hem med maten, Lilla O tog sin portion och kvar i matlådan fanns hur mycket Nasi Goreng som helst. Mycket mer än en halv låda. Blank i ögonen av ilska och gråt tog Prins Bus matlådan med sig till sitt rum. Han åt upp rubbet!

När det var dags att sova väntade jag mig bråk igen eftersom en jobbig dag brukar sluta så i vårat hus. Prins Bus har haft svårt att hitta en bra sovplats och sedan ett tag tillbaka vägrar han sova i sitt rum. Han har sovit i vår säng men för någon vecka sedan var inte det heller bra för då ville han sova på en madrass på golvet i vårt sovrum istället. Gärna det, tänkte jag. Heller får han ju ligga på en madrass istället för att trängas i min säng.

Igår dög varken min säng eller madrassen på golvet, och speciellt inte hans eget rum. Han skulle sova sittandes på en kontorsstol, vår Prins Bus! Jag var så trött efter dagens bråk och tjafs så nu var det min tur att explodera. Visst hade jag kunnat låta honom sitta på den där stolen men det fanns ju inte en chans att han skulle lyckas somna och då visste jag ju att han snart skulle börja stöka i sovrummet igen. Jag struntade i alla råd om att det är viktigare att belöna än att hota. Jag bestämde mig för att här skall hotas. "LÄGG DIG NER NU ANNARS BLIR DET INTE NÅGON LEK I MORGON HELLER!!!!" Han gjorde några halvhjärtade försök att protestera men insåg snart att jag verkligen menade allvar. Han kröp ner brevid mig och mumlade: "Go natt! Du är en jävla idiotmamma!". Jag svarade: "Jag älskar dig också..."

Morgonpigg

Nu är det påsklov. Prins Bus och Lilla O är lediga från skolan och dagis och här hemma märks det.

Prins Bus vaknar vid 6-tiden på morgonen. Studsar upp från sängen eller madrassen på golvet (han har en förmåga att byta sängplatser), springer in på toa och när han är färdig slår han igen toalocket med en sådan smäll att ingen som möjligvis ännu sover kan undgå att vakna.

Sedan ropar han på hunden. Efter det letar han reda på katten och samlar ihop sitt täcke och kudde och går in till sitt rum. Där knäpper han på tv:n, Cartoon Network på högsta volym och avslutar med att stänga dörren med våldsam kraft så ljudet får oss alla att hoppa högt.

Denna tid på dygnet är Prins Bus otroligt hyperaktiv. Han sjunger, hoppar, springer, ja han hörs över hela huset helt enkelt. När han fått sin medicin dämpas detta betydligt. Då går det att föra ett samtal med honom och han klarar av att sitta stilla... nåja, stilla och stilla, han är väl aldrig helt stilla men det går iallafall bättre när han fått sin medicin. Vi tycker han blir stillsam medans andra säkerligen uppfattar honom som rätt så hyper ändå. Allt är ju relativt. ;-)

När han som nu är ledig från skolan äter han frukost och sedan väntar han på att bästa kompisen skall vakna. Det blir oftast lång väntan eftersom kompisen gillar att ta sovmorgon.
Lilla O skulle gärna sova länge då hon är ledig men hon får liksom jag och pappan sällan chansen till sovmorgon eftersom vi har en livs levande väckarklocka här i huset. Ofta blir hon ilsken på sin bror som aldrig låter henne sova.

Prins Bus energi är något som vi andra i familjen skulle behöva en liten gnutta av. Hans ork tar aldrig slut, det gör däremot vår. Men tänk vad tyst och tomt det är då han inte är hemma. Då längtar man efter att han skall komma inspringandes som en virvelvind och röra om i våra liv.

Framtidsdrömmar

Det händer ibland att barnen pratar om vad de ska bli när de blir stora. Under flera års tid önskade Prins Bus att han skulle bli polis som vuxen. Han tyckte det var jättehäftigt att fånga bovar och få bära pistol.

I skolan säger lärarna att han är klassens egen polis. Han är snabb att tala om när någon bryter mot reglerna. Att han själv bryter mot regler ganska ofta är inget han vill kännas vid. Det bara blir så säger han. Nu har han dock givit upp sina polisdrömmar. En dag gick det upp för honom att det händer att poliser blir skadade och det vill han inte riskera eftersom det är något han är mycket rädd för. Nu vill han bli professor istället. Inte lika stor skaderisk då.

Lilla O har fötterna på jorden och drömmer om att bli diskare. Hon kan tänka sig pizzabagare också och vissa dagar cirkusartist, men diskare verkar för tillfället vara det som står högst i kurs. Här hemma har vi diskmaskin och det är inte speciellt kul tycker Lilla O. Hemma hos mormor finns ingen diskmaskin så när Lilla O hälsar på brukar hon fråga om hon kan få diska efter maten. Hon brukar tjäna en liten slant på det.

Barnens drömmar om framtida yrken kommer säkerligen att ändras många gånger. Vem vet, Prins Bus kanske tar hjälp av sin goda fantasi och blir spelutvecklare på något tv-spelsföretag och Lilla O kanske bestämmer sig för att övervinna sin sjukhusskräck och blir sjuksköterska. Eller så blir det professor och diskare. Blir nog bra vilket som.

Bråk!

Prins Bus har haft några jobbiga dagar. Det har blivit bråk på skolan igen och han är ledsen och arg. Ringer och gråter, vill bli hämtad. Rasterna är ett problem för honom. Han är impulsiv och det blir lätt missförstånd. Denna dag har han blivit fasthållen och slagen i magen av några äldre tjejer. Han får åka hem, ingen idé att tvinga honom att stanna kvar, han behöver komma hem och vara på sitt rum för att varva ner.

Förra veckan frågade han mig om jag varit mobbad när jag var liten. Jag undrar om han själv känner sig mobbad. "Nä" svarar han lite för snabbt för att jag skall tro på honom.

Sent på eftermiddagen hör jag honom skrika från övervåningen. "Vem fan använder datorn?" Lilla O sitter vid köksbordet och spelar spel på vår bärbara dator. Prins Bus spelar Xbox-live i sitt rum och det går trögt för honom. Han anser att det är Lilla O´s fel och kräver att hon skall sluta spela. Jag förklarar för honom att hon också har rätt att spela, inte bara han.

Då brakar det loss ordentligt. Han är hysterisk, skriker tills rösten inte bär längre, lyfter på grinden som sitter längst upp i trappen och slår den med våldsam kraft i golvet. Gång på gång tills den lossnar från sitt fäste. Detta stoppar honom inte utan han blir om möjligt ännu argare och rusar ner för trappen med ett vrål. Lilla O tittar med stora ögon på honom. Han står nu en meter från henne och skriker att hon skall sluta spela dator. Jag går emellan och säger att hon visst får spela. Nu går hans skrik över till gråt och Lilla O säger: "Äsch, jag hade ändå spelat klart....". Hon har ännu en gång givit vika för sin explosive storebror.

Prins Bus försvinner upp till sitt rum men efter bara 10 minuter kommer han ner igen, denna gång strålande glad. Det har visst gått bra på spelet. Senare ber jag honom leta reda på skruvarna som lossnat från den trasiga grinden. Han säger att han redan givit dem till mig men så är inte fallet. Han börjar leta runt i köket efter skruvarna och säger: "Ibland kan det vara lite svårt att komma ihåg vart jag lägger saker, det beror nog på adhd:n". Då hörs en mycket ilsken Lilla O: "Skyll inte allt på din jävla adhd!!!"

Operation!

När vi fått beskedet om att Lilla O inte hade någon tumör kände jag mig starkare och orkade se framåt. Remiss skickades till Akademiska sjukhuset i Uppsala där operation skulle ske.

Vi fick snabbt en tid för läkarbesök och magnetröntgen. När läkarna tog del av röntgenresultatet kunde de konstatera att Lilla O hade en förträngning mellan 3:e och 4:e ventriklarna i hjärnan. Denna förträngning berodde på en medfödd missbildning. När man behandlar Hydrocefalus är den vanligaste metoden att operera in en shunt men med Lilla O ville läkarna prova något nytt. Det kallades för Ventrikelstomi och betyder att de istället för att sätta in en shunt helt enkelt gör en ny passage mellan ventriklarna.

Denna operation brukade göras på vuxna men läkarna sa att detta var något de gärna ville testa på ett litet barn. Vi kände oss trygga med läkarnas erfarenhet och beslutade oss för gå med på deras förslag.

En sommardag någon vecka senare var det så dags för operation. Jag fick vara med när Lilla O sövdes ner. Det var fruktansvärt otäckt. Hon grät och grät och jag fick hålla henne hårt för att hon skulle ligga stilla när nålen skulle sättas. När narkosen gavs och hon somnade mitt i skriket fick jag en känsla av att hon dog ifrån mig. Sedan gick allt snabbt. Jag hänvisades tillbaka till vårdavdelningen när Lilla O rullades in till operationssalen.

Medans jag och min man väntade försökte vi titta på en videofilm men jag tror inte någon av oss förstod vad filmen handlade om. Efter vad som kändes som en evighet kom en sjuksköterska och sa att vi var välkommen ner till Neurointensiven eftersom Lilla O skulle vårdas där de första dagarna efter operationen.

När vi kom dit hade hon inte kommit från Uppvakningsavdelningen ännu. Det tog ganska lång tid och vi började oroa oss för att något var fel. Så kom hon då, inrullandes i en liten spjälsäng med huvudet i bandage och flera övervakningsapparater kopplad till sig. Hon var fortfarande helt borta av narkosen och då kändes det som om hon var förändrad för alltid. Herregud, de hade borrat hål i hennes hjärna, hur mycket har de förstört? Jag grät och sörjde.

På samma sal låg tre män, alla mycket allvarligt skadade och så Lilla O då i sin lilla spjälsäng. Efter en stund såg jag att hennes blick förändrades, hon kunde fokusera blicken och hon blev glad när hon såg oss. Hoppet tändes igen.

Tiden på Neurokirurgen blev omtumlande. Det kändes konstigt att sitta där med vår lilla jollrande bebis medans tre andra personer kämpade för sina liv i sängarna brevid. Hon blev personalens ögonsten, de ville behålla henne som maskot för att orka med alla påfrestande arbetsdagar.

Efter några dagar flyttades Lilla O tillbaka till barnavdelningen. Prins Bus hade bott hos mormor och morfar och han var mycket orolig. Vi bestämde att han skulle få komma till oss på sjukhuset och bo med pappa på patienthotellet tills det var dags för oss att få åka hem.

Nu har snart 5 år gått sedan Lilla O opererades och hon mår jättebra! Vi märker inget av hennes sjukdom och förhoppningsvis fortsätter det att vara så.

Hon har för stort huvud!

Detta inlägg tänker jag ägna åt Lilla O. Eftersom Prins Bus blivit till genom en provrörsbefruktning så väntade vi oss inga fler barn. Beskedet om att jag blivit gravid igen möttes med både stor förvåning och stor glädje. Förlossningen gick rekordsnabbt och i journalen står det skrivet att öppningsskedet tog endast 15 minuter från 1 cm till 10 cm. Något liknande hade barnmorskan aldrig varit med om .

Lilla O var en snäll och lugn bebis men det bekymrade mig att hon kräktes så mycket. Bvc-sköterskan lugnade mig och sa att vissa barn är så, att allt var normalt. Månaderna gick och kaskadkräkningarna fortsatte. Samtidigt tyckte vi att det var besynnerligt att hennes huvud växte så snabbt. Om jag köpte en mössa åt henne så kunde den vara för trång efter endast en vecka.

När det var dags för 6-månaderskontroll på Bvc tog läkaren genast fram ett måttband, mätte hennes huvudomfång, studerade journalen, mätte huvudet en gång till och tittade sedan bekymrat på mig. "Hon har för stort huvud" sa läkaren. Jag kände genast en klump i halsen och frågade: "Vad betyder det?". Läkaren sa att han inte ville spekulera men att vi genast skulle få en tid till barnöverläkaren. Efter det kommer jag inte ihåg vad varken läkaren eller sköterskan pratade om. Jag satt som i dvala och kände hjärtat slå snabbare och snabbare. När vi äntligen fick gå därifrån kom sköterskan springandes efter oss. Det räckte med att hon frågade hur jag mådde för att jag skulle bryta samman och storgråta.

Inom mig visste jag ju vad som var fel. Jag hade tidigare hört talas om Vattenskalle eller Hydrocefalus som jag lärde mig att det heter. Det som skrämde mig mest var att inte veta varför Lilla O drabbats av detta. På internet hittade jag skrämmande information. En vanlig orsak till Hydrocefalus kunde vara tumörer. Tiden som följde var fruktansvärd. Barnöverläkaren konstaterade Hydrocefalus men orsaken kunde inte fastställas utan röntgen.

De dagar vi fick vänta på tiden till röntgen vill jag helst glömma. Jag var då så inställd på att vår Lilla O hade en hjärntumör och jag var säker på att hon skulle dö. Det var så förbannat orättvist att vi skulle mista henne, hon som var vårt lilla mirakel. Hon som kommit till oss trots att chansen att bli gravid var obefintlig. Efter dessa mardrömsdagar var det så dags för röntgen. När undersökningen var klar kom barnöverläkaren och röntgenläkaren genast ut och de sa de magiska orden: "Det är ingen tumör". Fortsättning följer.......

Bada är kul!

Igår åkte vi till badhuset. Barnen var förväntansfulla och glada. De älskar att bada och tack o lov har inte min skräck för vatten gått i arv till dem. När vi svänger in på parkeringen säger Prins Bus: "Tänk, snart är det dags för mig att ta körkort!". Han har nyligen firat sin 10:e födelsedag. Här är det någon som tänker positivt!! :-) Visserligen har Prins Bus dålig tidsuppfattning men detta är nästan extremt. Vi säger inte emot. Han är så glad så om han tycker 8 år är en kort tid så låter vi honom tycka det. Efter en kort stund har han tänkt lite till och säger: "Eller..., det är i alla fall dags att börja tänka på om jag vill ta körkort eller inte". Jo, det är ju bra att börja planera i tid.

Denna kväll är bassängen extra uppvärmd och barnen stortrivs. De dyker, simmar och plaskar, hela tiden med ett stort leende på läpparna. Detta är den bästa miljön för dem. Det är inte mycket folk och det är bra. Prins Bus kan ta ut svängarna utan att störa någon annan. Lilla O har blivit så lång att hon når botten där bassängen är som grundast. Vi plockar av henne flytkuddarna som hon haft runt sina armar och hon guppar fram under vattnet. En helt eget sätt att simma men det fungerar, hon tar sig dit hon vill.

Senare kommer ett gäng killar in. Vi känner igen dem från Prins Bus skola. De är de äldre "tuffa" killarna varav en som tidigare bråkat med Prins Bus. Genast förändras den trevliga stämningen och Prins Bus blir orolig. Han håller koll på killarna och börjar ticsa med ögonen. Vi säger åt honom att han inte behöver vara rädd, vi finns ju där med honom. Lilla O märker ingenting utan fortsätter glatt att guppa runt i vattnet. Prins Bus kan ändå inte släppa oron så vi beslutar oss för att det är dags att åka hem.

Bitarna faller på plats!

När Prins Bus slutade på dagis och började 6-årsverksamheten blev hans problem tydligare och tydligare. Han hade börjat med tics. Det var först små hummande läten och sedan blinkningar, harklingar och höga pipljud. Han bet på naglarna, både på fingrar och tår och fick ofta infektioner där han bitit för mycket. På skolan hade han svårt att sitta stilla och hamnade i bråk varje dag.

Under denna period läste jag allt jag kunde hitta om adhd och andra neuropsykiatriska funktionshinder (Npf) och jag blev mer och mer övertygad. Jag pratade med skolpersonalen och det var som om de bara väntat på att jag skulle säga något själv. Det ordnades en tid hos skolläkaren och han skickade en remiss till skolpsykologen som skulle göra en utredning för att komma tillrätta med Prins Bus problem.

Skolpsykologen (eller Dr Phil som Prins Bus föredrog att kalla henne) fattade genast tycke för Prins Bus och han charmade henne med sitt trevliga och artiga sätt. För det är just så Prins Bus kan vara när andan faller på. Han gillade utredningen som bestod i massor av tester, allt från att lägga pussel till mer komplicerade övningar. Skolpsykologen tog del av våran berättelse och skolans. Hon berättade att Prins Bus hade adhd men hon misstänkte även att någon annan diagnos också kunde vara aktuell så det skickades remiss till Barn- och Ungdomspsykiatrin (Bup). Väntetiden var 1 år.

Under detta år var det kaos både hemma och i skolan. Hans utbrott, hyperaktivitet och tics blev bara värre och värre. Droppen som fick bägaren att rinna över var när Prins Bus anklagades för att ha försökt strypa en klasskompis. Detta var ren lögn men herregud vilket liv det blev! Tack och lov hade vi både läraren och rektorn på vår sida men några föräldrar till Prins Bus klasskamrater anklagade oss för att vara urdåliga föräldrar som inte kunde uppfostra vår son och barnen i klassen gav honom skulden för ALLT tok som hände VARJE dag, även om han inte ens varit i närheten.

P g a detta fick Prins Bus förtur i kön till utredningen på Bup. Där jobbade de effektivt och efter ett par månader var allt klart. Hans adhd-diagnos fick sällskap med Tourettes syndrom. Då föll alla bitarna på plats för mig. Nu visste vi!

Det växer nog bort!

När Prins Bus föddes en vinterdag för 10 år sedan var han ett hett efterlängtat barn. Vi hade väntat i nästan 7 år och genomgått mängder av olika behandlingar för få ett barn. Han är resultatet av en provrörsbefruktning. Exakt på utsatt födelsedatum kom han till världen med navelsträngen 3 varv runt halsen.

Det första halvåret var underbart. Jag ammade honom och han åt med god aptit. När Prins Bus var 6 månader började jag så smått byta ut bröstmjölken mot små smakportioner av potatis. Där och då började kampen. Den kamp som vi fortfarande lever mitt i så snart något förändras i Prins Bus liv.

Dessa små smakportioner av mosad potatis lyckades jag aldrig få honom att tycka om. Han gillar fortfarande inte potatis.

Prins Bus började på dagis när han var drygt 1 år gammal. Även där hade han bestämda åsikter om maten och lyckades charma köksbiträdet så hon förbarmade sig över honom och lagade speciell mat då han inte gillade det som övriga barn fick.

Sakta men säkert började Prins Bus humörväxlingar visa sig. Från att vara strålande glad kunde han växla till att bli ett litet monster som skrek, sparkade och slogs med både fröknar och andra barn. Ändå var han mycket populär hos de andra barnen eftersom han var en rolig kompis som hade god fantasi och hittade på roliga lekar.

Han talade dåligt, så pass dåligt att vikarier inte förstod honom. Han hade energi till tusen och satt sällan stilla. Vid ett utvecklingssamtal ställde jag frågan: "Tror ni att han har adhd?". Hans fröken svarade att det trodde hon inte, hans hyperaktivitet och dåliga impulskontroll skulle säkerligen växa bort. Inom mig kände jag en gnagande oro och hennes ord lugnade mig inte det minsta. Fortsättning följer.......

Syskonkärlek

Prins Bus och Lilla O älskar varandra men väljer att inte visa det allt för ofta. Det är konflikter flera gånger om dagen och det slutar nästan alltid med slagsmål mellan storebror och lillasyster.

Prins Bus är ju betydligt större och starkare och dessutom saknar han impulskontroll så därför gäller det att hela tiden vara på sin vakt och jag lämnar ogärna barnen ensamma i samma rum.

Lilla O är en tuff lite dam som inte viker undan i första taget. Barnen nyper, knuffar, biter och sparkar varandra och jag bara väntar på att den STORA olyckan skall ske. Sedan har de sina stunder då de lägger allt tjafs åt sidan och visar att de verkligen gillar varandra. Det är inte ofta det händer men när det väl inträffar så blir jag alldeles varm inombords och känner mig så otroligt glad.

Lilla O är en sådan flicka som kan väldigt mycket trots sin ringa ålder. Detta tycker Prins Bus är jobbigt. Speciellt när Lilla O kan sånt som han inte klarar av. T ex att vissla. Under en biltur för ett par år sedan då Lilla O ännu inte hade lärt sig vissla var hon sur på sin storebror. Allt han sa var fel. Till slut hörde vi Lilla O´s bestämda röst: "Sluta viffla (vissla)!!". Prins Bus svarade argt tillbaka: "Vaddå?? Jag kan ju inte ens vissla!". Lilla O, fortfarande arg: "Vad är det du gör då??". Prins Bus: "Knäpper med fingrarna ser du väl dumskalle!". Lilla O: "Jaha... SLUTA MED DET DÅ!".

Det var inte mitt fel!

Det började med ett litet sår på läppen. Prins Bus borstade tänderna i morse och det lilla såret revs upp och en liten droppe blod trängde fram. BLOD! Det är något som Prins Bus är mycket rädd för.

Han visar mig och jag säger åt honom att torka sig försiktigt om munnen. Prins Bus torkar munnen men kan inte låta bli att slicka på det lilla såret och gång på gång kommer en liten, liten droppe blod fram. "Sluta slicka!" säger jag. "Jag kan inte, jag MÅSTE slicka!!" skriker Prins Bus som nu vankar fram och tillbaka från spegeln i hallen, in i köket, tillbaka till spegeln i hallen osv.

Jag övertalar honom att få ta på lite salva på såret, för att mjuka upp hans torra läppar. När jag är klar vill han börja slicka på läppen igen men vågar inte för nu är det ju äcklig salva där. En salva som inte syns men som i hans värld är så äcklig att han inte ens vågar stänga munnen. Det eviga vankandet fortsätter och nu kommer tårar i hans ögon p g a att han inte kan slicka på läppen eftersom salvan är så äcklig.

Jag ber honom tvätta bort salvan. När han gjort detta slickar han frenetiskt över såret på läppen. Jag kommenterar inte. Sätter mig vid datorn för att visa Lilla O en bild. Prins Bus tränger sig förbi bordet och drar av misstag ner en blomkruka från fönsterbrädan. Jag hinner skrika "Akta!" men det är försent. Krukan faller i golv och den är nu en kruka i många små delar. Jag blir så arg! Min finaste kruka! "Fan också!". Prins Bus skriker: "Det var inte mitt fel, det var inte mitt fel!!!". Nej, det är klart att det inte var hans fel. Han gjorde det inte med flit. Det är bara det att hans kropp tar ut svängarna lite för mycket ibland och då går saker omkring honom sönder. Och jag reagerade för snabbt och blev för arg. Det händer också ibland.

Prins Bus fortsätter att skrika att det inte var hans fel, rusar upp till sitt rum, smäller igen dörren med våldsam kraft. Jag rusar efter, han vrålar åt mig att sticka därifrån. I en evighet försöker jag få honom att förstå att jag vet att det inte var hans fel. Han är hysterisk. Tänker inte åka till skolan. Vi lyckas få honom ut till bilen, de åker iväg men hans pappa kommer snart hem med bilen igen. Prins Bus vägrar gå ut ur bilen, han gråter och är mycket ledsen.

Jag får honom att följa med mig in i huset. Kramar om honom och säger att jag förstår och att ingen är arg på honom. Medans tårarna strömmar utför hans kinder säger han: "Jag hatar adhd och den där jävla tourette!". Jag kramar honom igen och säger att jag älskar honom. Att alla älskar honom.

Tråååååkigt!

Om det är något som Lilla O har svårt för så är det att ha tråkigt. Hon har ingen lust alls att roa sig själv. Nu är jag inte en sådan där lekmamma som i timmar kan ägna mig åt fantasilekar som affär, doktor, mammapappabarn osv. Tro mig, jag har försökt men det fungerar inte.

Jag pysslar däremot gärna. Tycker om att rita, göra halsband och annat kreativt. Pyssel är något som Lilla O också tycker om men ibland har jag inte tid och ork att göra sådant med henne och då har hon tråååååkigt. När hon har tråååååkigt kan vad som helst hända. Bilden här intill visar hur det blev när hon en dag hade extremt tråååååkigt.

Kan meddela så här efteråt att tuschen gick nästan att tvätta bort. Kvar blev en skiftning åt det lila hållet men även den försvann efter tillräckligt många dagar med intensivt tvättande. Andra exempel på vad Lilla O hittar på när hon har tråååååkigt är följande:

*Dricka parfym (vilket resulterade i ett panikslaget telefonsamtal till giftinformations-

centralen. Inga skador men ett mycket väldoftande barn).

* Äta Bratz-dockans hårfärgningsmedel (vilket resulterade i ännu ett panikslaget telefonsamtal

till giftinformationscentralen. Inga skador men en dotter med knallblå läppar och mun några dagar)

* Rita konstverk på väggen i trappan (vilket resulterade i ARG mamma)

* Klippa håret själv (vilket resulterade i konstig frisyr en längre tid)

Listan skulle kunna göras hur lång som helst. För att ha så tråååååkigt är hon ändå ganska påhittig eller vad tycker ni?

Blomkålsöra

Både Prins Bus och Lilla O är rädda för doktorn. De har ju tyvärr haft otur och råkat ut för en hel del som i slutändan inneburit besök hos doktorn. Lilla O är ängslig och nervös och erkände inte ens när hon brutit nyckelbenet att det nog var nödvändigt att åka till sjukhuset. Prins Bus har fobi för blod och sprutor. Senast det skulle tas ett blodprov (och då var det bara ett litet stick i fingret) satte han upp båda fötterna i sköterskans magen och knuffade med våldsam kraft in henne i väggen. Denna rädsla har vi länge försökt hjälpa honom bli kvitt men ännu har vi inte lyckats. Tvärtom, det blir bara värre och värre.

Försöker ofta förbereda läkare och sköterskor men det är inte alltid man hinner eller får förståelse.

En dag för ett par år sedan hämtade jag Prins Bus på skolan. Jag såg genast att något var fel med hans öra. Fritidsfröken sa att han gungat och snurrar ihop gungans kedjor för att göra en "karusell". Tokigt nog hade han samtidigt som han snurrade lutat ut huvudet och följden av det blev att han slog i huvudet i gungställningen. Örat var lila och mycket tjockt. Det blev till att åka till akuten. När jourläkaren tittat på örat såg hon bekymrad ut och sa att vi skulle åka till grannstaden eftersom där fanns öronläkare och hans kompetens behövdes i detta fall. Sagt och gjort, vi åkte iväg och Prins Bus blev mer och mer orolig.

När vi kom fram gick allt väldigt fort. Jag hann inte alls förbereda och förklara ordentligt för personalen utan tjoff! in med oss på ett rum och sedan var läkaren där! Han tittade på örat och sa: "Det där måste vi skära i!". Prins Bus skrek förtvivlat och jag försökte lugna honom medans jag samtidigt försökte få läkaren att förstå att Prins Bus var livrädd för blod och.... Då abröt läkaren mig och sa: "Ingen fara! Vi bedövar med en spruta!". Prins Bus grinade och vrålade: "NEJ! NEJ! Inga sprutor!". "Jag skulle just säga att han är lika rädd för sprutor!" sa jag. Nu började läkaren inse att detta är ingen vanlig patient så han sa: "Vi bedövar med spray!". Det var ju himla tur, tänkte jag.

Prins Bus var så upprörd så han hade inte uppfattat att det inte skulle bli några sprutor och när sköterskan som assisterade skulle gå iväg för att hämta handskar frågade hon läkaren: "Vill du ha 8?". Detta handlade alltså om vilken storlek läkaren vill ha på handsken. Prins Bus hade bara hemska tankar om sprutor i skallen så han skrek panikslaget: "8 SPRUTOR???!!!". Och sedan svimmade han nästan av skräck. Efter detta kaos vet jag knappt hur vi lyckades hålla Prins Bus stilla men på något vis gick det och örat snittades och tömdes på blod. I en vecka gick Prins Bus med ett jättebandage eftersom snittet skulle hållas öppet så att det inte fylldes på med mer blod. Han såg ut som en liten huligan med sitt bandage.

Byxproblem

Ett vanligt problem bland barn med adhd och tourettes syndrom är kläder. De brukar ha en bestämd uppfattning om vad som är skönt och bekvämt och oftast är det svårt att få dem att acceptera något annat.

Prins Bus bestämda uppfattning är att byxor skall ha kamouflagemönster. I morse var hans kamouflagemönstrade byxor smutsiga. Det har de varit länge men det är svårt att få en chans att tvätta dem eftersom Prins Bus tycker så mycket om att ha dem att han sällan tar av sig dem.

Jag smög undan dem i morse och plockade fram byxorna som hör till fotbollsoverallen. Nix! De dög inte. De satt åt för hårt i midjan. Jag justerade gummibandet i midjan och bad honom prova byxorna igen. Nix! Nu satt de för löst i midjan. Jag suckade och hämtade ett annat par byxor. Nix! Prins Bus sa att han fastnar med naglarna (som är helt nedbitna) i nätfodret om han måste klia sig på benet. Nu börjar jag bli arg och plockar fram ytterligare ett par byxor. Nix! Utan förklaring vägrar Prins Bus ta på sig dem.

"Jag vill ha kamouflagebyxorna har jag sagt!". Nu börjar Prins Bus slå omkring sig och skriker så hunden gömmer sig. Det hjälper inte hur mycket jag än försöker förklara att byxorna är för smutsiga att ha på sig idag. Klockan tickar på och vi är ordentligt försenade. Första lektionen har precis börjat. Jag visar Prins Bus på klockan att han måste klä på sig nu! Han tittar ursinnigt på mig och sätter sig i soffan med armarna i kors över bröstet. "Jag går ingenstans om jag inte får ha mina kamouflagebyxor!". Jag ger upp. Han får gå till skolan som en lortgris. Lilla O måste till dagis för att hinna äta frukost där, jag har en tid hos kuratorn och maken måste till jobbet. Vi kan inte tjafsa mer om byxor nu. 1-0 till Prins Bus.

Kisspaus i safariparken

Det börjar bli dags att planera årets semester. Som alltid finns flera förslag. Göteborg, Stockholm, Kolmården, Skara Sommarland har funnits med i diskussionen. Prins Bus och Lilla O gillar inte att åka bil långt. Vi har utrustat bilen med dvd-spelare så att barnen kan titta på film under resans gång. Prins Bus älskar animerad film så han tycker detta är jättebra. Lilla O har aldrig varit speciellt intresserad av att titta på filmer så hon fortsätter att tjata: "är vi framme snart?" varannan minut. När man åkt 30 mil känns detta lite halvjobbigt att höra.

Sommaren 2006 åkte vi till Stockholm. Andra dagen skulle vi göra en dagsutflykt till Kolmården. Detta var sommarens varmaste dag och resan dit var lång. När vi äntligen kommit fram bestämde vi att vi skulle börja med att åka igenom Safariparken. Det var lång kö in och jag passade på att fråga barnen om de behövde kissa. "Näe" blev svaret. "Det helt omöjligt att kissa när vi kommit in i Safariparken, så är ni det minsta lilla kissnödig så skall ni göra det nu!" försökte jag. De bedyrade att de inte var det minsta lilla kissnödiga.

Vi åkte in i parken och tyckte att "det här blir kul!". Efter två minuter hör jag Lilla O harkla sig och säga: "Mamma... vet du.... jag är kissnödig". "Då får du hålla dig!" svarade jag fast jag så väl vet att när hon säger att hon behöver kissa så är det bråttom. "Jag kaaaaan inte!" Nu börjar hon låta panikslagen. Jag inser att jag måste agera snabbt. Allt medans bilen sakta åker förbi giraffer, antiloper och strutsar byter Prins Bus och jag plats. Jag klättrar över till baksätet och han sätter sig fram brevid pappa.

Jag lutar mig över baksätet och försöker febrilt leta fram en plastkasse från våra väskor i combibilens bagageutrymme. YES! Hittar en plastkasse! SHIT! Den är full av hål. Fort öppna nästa väska, har ett svagt minne av att det skall finnas ytterligare en plastkasse någonstans. "Maaaammmaaa... jag kan inte hålla mig längre!" Jag sätter mig och ställer Lilla O mellan mina ben. Beordrar henne att stå stilla på gummimattan som ligger på bilens golv. Ser en zebra skymta förbi utanför bilens fönster. Trixar med plastkassen och får dit den i samma sekund som Lilla O börjar kissa. Det fungerar! Hon kissar läääänge men det fungerar ju att fånga upp det i plastkassen så jag är nöjd. När hon är klar ropar jag glatt till barnens pappa: "Jag lyckades få allt i påsen!". I samma sekund som jag sagt det spricker påsjävlen totalt och allt kiss forsar ner över mina fötter. Prins Bus klagar från framsätet:"Det luktar kiss!!" Jag muttrar tillbaka:"Just nu skulle jag vara jävligt glad om jag bara behövde känna lukten av kisset, jag badar mina fötter i kisset, hur kul tror du det känns?".

Jag hinner se ett trött lejon och sedan är Safariparken slut. Utanför parken försöker jag försiktigt lyfta ut bilens golv-gummimatta som nu är en mindre sjö av kiss. Hittar en vattenflaska som jag sköljer av mina fötter med. Sandalerna går inte att få rena. Skit samma, det luktar ju inte så gott i djurparker ändå, säkert ingen som känner doften av mina kiss-sandaler därinne.

Dagen på Kolmården går i rasande fart. Prins Bus tar täten och småspringer ständigt 15 m före oss. Inte en svettdroppe syns på hans panna trots den enorma hettan. Han letar efter isbjörnen. Vi går backe upp och backe ner i denna stora djurpark och jag tror jag skall få hjärtinfarkt. Vi är färdiga på några timmar och då har vi inte sett skymten av en isbjörn. Alla utom Prins Bus är jättetrötta och längtar tillbaka till bilens aircondition. Nog med äventyr för denna gång. Vi åker tillbaka till Stockholm för att fortsätta vår semester där.

Bussar och jäkelskap

Nu är sportlovet slut. Tack för det! Prins Bus vill inte hitta på något som innebär att han måste lämna huset. Jag blir snart galen av att vi aldrig lämnar huset så igår bestämde jag att det var dags att åka till köpcentret utanför stan.

Mormor skulle också följa med men inte blev Prins Bus något gladare för det. Han gillar inte att åka buss. Tycker det är jobbigt när bussen inte åker snabbaste vägen. Prins Bus grälade hela vägen till busshållplatsen. Bussen skulle komma kvart i och den var sen (såklart...). "Står det kvart i så skall den ju gå kvart i!!" grälar Prins Bus. Visst, det kan ju vem som helst hålla med om.

Bussen kommer en kvart försenad. Prins Bus är upprörd men går snällt in i bussen och tar en plats långt bak i bussen. Vill inte ha någon bakom ryggen. Han sätter sig inte utan står och hänger över sätet framför honom. Kommenterar alla hållplatser och undrar gång på gång varför bussen inte åker snabbaste vägen.

När en minut av resvägen återstår kan vi se köpcentret på håll. Då sätter sig äntligen Prins Bus, lutar sig behagligt mot ryggstödet och utbrister:"Det går att sitta också!!" :-)

Efter 2 timmar på köpcentret åker vi hem. Då går det att sitta redan från start. ;-) Vi är alla utmattade. Prins Bus har pratat oavbrutet och pillat på allt i affärerna. Han har hittat lösnaglar på Lindex som han tycker jag skall köpa så att det syns att jag är kvinna. "jaha, så det syns inte annars?" undrar jag. "Nä" blir hans svar. :-)

Nu kör vi!

Detta med blogg är något jag länge funderat på. Har alltid älskat att skriva och vet att jag har mycket att berätta och erfarenheter att dela med mig av. Är inte så bra på teknik så det är väl därför jag bromsat så länge. Nu har jag bestämt mig. Det är dags.

Prins Bus är min 10-årige son som älskar att spela data och Xbox. Han är alltid på språng och oerhört kvicktänkt. Hans avsaknad av impulskontroll har många gånger ställt till det för honom. Han är en solstråle som snabbt kan växla till att bli ett blixtrande åskmoln och hans tics varierar från grava till knappt märkbara. Strax innan jul 2006 fick Prins Bus diagnoserna Adhd och Tourettes syndrom.

Lilla O är min 5-åriga dotter. Hon är min lilla prinsessa som byter kläder 10 ggr/dag och har stora likheter med Lotta på Bråkmakargatan. Lilla O älskar djur och djur älskar henne tillbaka.
När Lilla O var 7 månader opererades hon p g a Hydrocefalus (i folkmun kallat Vattenskalle).