Detta inlägg tänker jag ägna åt Lilla O. Eftersom Prins Bus blivit till genom en provrörsbefruktning så väntade vi oss inga fler barn. Beskedet om att jag blivit gravid igen möttes med både stor förvåning och stor glädje. Förlossningen gick rekordsnabbt och i journalen står det skrivet att öppningsskedet tog endast 15 minuter från 1 cm till 10 cm. Något liknande hade barnmorskan aldrig varit med om .
Lilla O var en snäll och lugn bebis men det bekymrade mig att hon kräktes så mycket. Bvc-sköterskan lugnade mig och sa att vissa barn är så, att allt var normalt. Månaderna gick och kaskadkräkningarna fortsatte. Samtidigt tyckte vi att det var besynnerligt att hennes huvud växte så snabbt. Om jag köpte en mössa åt henne så kunde den vara för trång efter endast en vecka.
När det var dags för 6-månaderskontroll på Bvc tog läkaren genast fram ett måttband, mätte hennes huvudomfång, studerade journalen, mätte huvudet en gång till och tittade sedan bekymrat på mig. "Hon har för stort huvud" sa läkaren. Jag kände genast en klump i halsen och frågade: "Vad betyder det?". Läkaren sa att han inte ville spekulera men att vi genast skulle få en tid till barnöverläkaren. Efter det kommer jag inte ihåg vad varken läkaren eller sköterskan pratade om. Jag satt som i dvala och kände hjärtat slå snabbare och snabbare. När vi äntligen fick gå därifrån kom sköterskan springandes efter oss. Det räckte med att hon frågade hur jag mådde för att jag skulle bryta samman och storgråta.
Inom mig visste jag ju vad som var fel. Jag hade tidigare hört talas om Vattenskalle eller Hydrocefalus som jag lärde mig att det heter. Det som skrämde mig mest var att inte veta varför Lilla O drabbats av detta. På internet hittade jag skrämmande information. En vanlig orsak till Hydrocefalus kunde vara tumörer. Tiden som följde var fruktansvärd. Barnöverläkaren konstaterade Hydrocefalus men orsaken kunde inte fastställas utan röntgen.
De dagar vi fick vänta på tiden till röntgen vill jag helst glömma. Jag var då så inställd på att vår Lilla O hade en hjärntumör och jag var säker på att hon skulle dö. Det var så förbannat orättvist att vi skulle mista henne, hon som var vårt lilla mirakel. Hon som kommit till oss trots att chansen att bli gravid var obefintlig. Efter dessa mardrömsdagar var det så dags för röntgen. När undersökningen var klar kom barnöverläkaren och röntgenläkaren genast ut och de sa de magiska orden: "Det är ingen tumör". Fortsättning följer.......
2 kommentarer:
Du är duktig på att skapa "cliffhangers" :)
Får man fråga hur stort huvudmåttet var vid 6 månader?
Skicka en kommentar