Det var inte mitt fel!

Det började med ett litet sår på läppen. Prins Bus borstade tänderna i morse och det lilla såret revs upp och en liten droppe blod trängde fram. BLOD! Det är något som Prins Bus är mycket rädd för.

Han visar mig och jag säger åt honom att torka sig försiktigt om munnen. Prins Bus torkar munnen men kan inte låta bli att slicka på det lilla såret och gång på gång kommer en liten, liten droppe blod fram. "Sluta slicka!" säger jag. "Jag kan inte, jag MÅSTE slicka!!" skriker Prins Bus som nu vankar fram och tillbaka från spegeln i hallen, in i köket, tillbaka till spegeln i hallen osv.

Jag övertalar honom att få ta på lite salva på såret, för att mjuka upp hans torra läppar. När jag är klar vill han börja slicka på läppen igen men vågar inte för nu är det ju äcklig salva där. En salva som inte syns men som i hans värld är så äcklig att han inte ens vågar stänga munnen. Det eviga vankandet fortsätter och nu kommer tårar i hans ögon p g a att han inte kan slicka på läppen eftersom salvan är så äcklig.

Jag ber honom tvätta bort salvan. När han gjort detta slickar han frenetiskt över såret på läppen. Jag kommenterar inte. Sätter mig vid datorn för att visa Lilla O en bild. Prins Bus tränger sig förbi bordet och drar av misstag ner en blomkruka från fönsterbrädan. Jag hinner skrika "Akta!" men det är försent. Krukan faller i golv och den är nu en kruka i många små delar. Jag blir så arg! Min finaste kruka! "Fan också!". Prins Bus skriker: "Det var inte mitt fel, det var inte mitt fel!!!". Nej, det är klart att det inte var hans fel. Han gjorde det inte med flit. Det är bara det att hans kropp tar ut svängarna lite för mycket ibland och då går saker omkring honom sönder. Och jag reagerade för snabbt och blev för arg. Det händer också ibland.

Prins Bus fortsätter att skrika att det inte var hans fel, rusar upp till sitt rum, smäller igen dörren med våldsam kraft. Jag rusar efter, han vrålar åt mig att sticka därifrån. I en evighet försöker jag få honom att förstå att jag vet att det inte var hans fel. Han är hysterisk. Tänker inte åka till skolan. Vi lyckas få honom ut till bilen, de åker iväg men hans pappa kommer snart hem med bilen igen. Prins Bus vägrar gå ut ur bilen, han gråter och är mycket ledsen.

Jag får honom att följa med mig in i huset. Kramar om honom och säger att jag förstår och att ingen är arg på honom. Medans tårarna strömmar utför hans kinder säger han: "Jag hatar adhd och den där jävla tourette!". Jag kramar honom igen och säger att jag älskar honom. Att alla älskar honom.