Tänk på dom i Kina!

Lilla O har det inte lätt. Hennes älskade storebror tar ut svängarna ordentligt och Lilla O får ofta smaka på hans ilska.

Igår fick Prins Bus äntligen det omtalade spelet med posten och ivrigt bläddrade han igenom medföljande spelmanual. Lilla O smög sig närmare för att titta hon också. Hon kom lite för nära, lite för fort och blixtsnabbt nöp Prins Bus henne i det tunna skinnet strax under ögat. Det blev skrik och gråt, Prins Bus hade tusen bortförklaringar varav den första löd: "Det var inte jag!". Just de orden brukar alltid vara hans första bortförklaring.

Det känns svårt för mig sådana gånger. Jag måste alltid hinna före. Måste alltid vara beredd och läsa av när det är på väg att gå överstyr. Måste vaka över honom som en hök.

Nu börjar Lilla O ge igen. Hon är 6 år nu och har lärt sig en hel del av sin bror. Hon vet att hon inte är i närheten av hans styrka men hon kan nypas, klösas och bitas.

En morgon satt barnen brevid varandra i soffan och käkade frukost samtidigt som de tittade på julkalendern. Prins Bus knuffade Lilla O och hon svarade med att nypa honom i benet. Han ryckte undan benet, lyckades få foten att nudda vid tallriken med flingor och mjölk i. Det blev livat värre. Prins Bus vägrade äta mer flingor eftersom han fot nuddat tallriken. Det var äckligt.

Jag påminde honom om att han för inte så länge sedan hade som vana att bita av tånaglarna. Att foten nuddat tallriken borde då inte vara så äckligt i jämförelse. "Men tänkt på att det har kommit fotsvett i tallriken!" sa den dramatiska unge mannen. Lilla O svarade: "Hörrudu! Tänk på alla fattiga barn i Kina, dom skulle nog vara väldigt glada åt flingor o mjölk med lite fotsvett i!"