Det växer nog bort!

När Prins Bus föddes en vinterdag för 10 år sedan var han ett hett efterlängtat barn. Vi hade väntat i nästan 7 år och genomgått mängder av olika behandlingar för få ett barn. Han är resultatet av en provrörsbefruktning. Exakt på utsatt födelsedatum kom han till världen med navelsträngen 3 varv runt halsen.

Det första halvåret var underbart. Jag ammade honom och han åt med god aptit. När Prins Bus var 6 månader började jag så smått byta ut bröstmjölken mot små smakportioner av potatis. Där och då började kampen. Den kamp som vi fortfarande lever mitt i så snart något förändras i Prins Bus liv.

Dessa små smakportioner av mosad potatis lyckades jag aldrig få honom att tycka om. Han gillar fortfarande inte potatis.

Prins Bus började på dagis när han var drygt 1 år gammal. Även där hade han bestämda åsikter om maten och lyckades charma köksbiträdet så hon förbarmade sig över honom och lagade speciell mat då han inte gillade det som övriga barn fick.

Sakta men säkert började Prins Bus humörväxlingar visa sig. Från att vara strålande glad kunde han växla till att bli ett litet monster som skrek, sparkade och slogs med både fröknar och andra barn. Ändå var han mycket populär hos de andra barnen eftersom han var en rolig kompis som hade god fantasi och hittade på roliga lekar.

Han talade dåligt, så pass dåligt att vikarier inte förstod honom. Han hade energi till tusen och satt sällan stilla. Vid ett utvecklingssamtal ställde jag frågan: "Tror ni att han har adhd?". Hans fröken svarade att det trodde hon inte, hans hyperaktivitet och dåliga impulskontroll skulle säkerligen växa bort. Inom mig kände jag en gnagande oro och hennes ord lugnade mig inte det minsta. Fortsättning följer.......