Operation!

När vi fått beskedet om att Lilla O inte hade någon tumör kände jag mig starkare och orkade se framåt. Remiss skickades till Akademiska sjukhuset i Uppsala där operation skulle ske.

Vi fick snabbt en tid för läkarbesök och magnetröntgen. När läkarna tog del av röntgenresultatet kunde de konstatera att Lilla O hade en förträngning mellan 3:e och 4:e ventriklarna i hjärnan. Denna förträngning berodde på en medfödd missbildning. När man behandlar Hydrocefalus är den vanligaste metoden att operera in en shunt men med Lilla O ville läkarna prova något nytt. Det kallades för Ventrikelstomi och betyder att de istället för att sätta in en shunt helt enkelt gör en ny passage mellan ventriklarna.

Denna operation brukade göras på vuxna men läkarna sa att detta var något de gärna ville testa på ett litet barn. Vi kände oss trygga med läkarnas erfarenhet och beslutade oss för gå med på deras förslag.

En sommardag någon vecka senare var det så dags för operation. Jag fick vara med när Lilla O sövdes ner. Det var fruktansvärt otäckt. Hon grät och grät och jag fick hålla henne hårt för att hon skulle ligga stilla när nålen skulle sättas. När narkosen gavs och hon somnade mitt i skriket fick jag en känsla av att hon dog ifrån mig. Sedan gick allt snabbt. Jag hänvisades tillbaka till vårdavdelningen när Lilla O rullades in till operationssalen.

Medans jag och min man väntade försökte vi titta på en videofilm men jag tror inte någon av oss förstod vad filmen handlade om. Efter vad som kändes som en evighet kom en sjuksköterska och sa att vi var välkommen ner till Neurointensiven eftersom Lilla O skulle vårdas där de första dagarna efter operationen.

När vi kom dit hade hon inte kommit från Uppvakningsavdelningen ännu. Det tog ganska lång tid och vi började oroa oss för att något var fel. Så kom hon då, inrullandes i en liten spjälsäng med huvudet i bandage och flera övervakningsapparater kopplad till sig. Hon var fortfarande helt borta av narkosen och då kändes det som om hon var förändrad för alltid. Herregud, de hade borrat hål i hennes hjärna, hur mycket har de förstört? Jag grät och sörjde.

På samma sal låg tre män, alla mycket allvarligt skadade och så Lilla O då i sin lilla spjälsäng. Efter en stund såg jag att hennes blick förändrades, hon kunde fokusera blicken och hon blev glad när hon såg oss. Hoppet tändes igen.

Tiden på Neurokirurgen blev omtumlande. Det kändes konstigt att sitta där med vår lilla jollrande bebis medans tre andra personer kämpade för sina liv i sängarna brevid. Hon blev personalens ögonsten, de ville behålla henne som maskot för att orka med alla påfrestande arbetsdagar.

Efter några dagar flyttades Lilla O tillbaka till barnavdelningen. Prins Bus hade bott hos mormor och morfar och han var mycket orolig. Vi bestämde att han skulle få komma till oss på sjukhuset och bo med pappa på patienthotellet tills det var dags för oss att få åka hem.

Nu har snart 5 år gått sedan Lilla O opererades och hon mår jättebra! Vi märker inget av hennes sjukdom och förhoppningsvis fortsätter det att vara så.