Strida eller ej?

Dagarna rullar på här hemma. L har semester och börjar inte jobba förrän efter nyårshelgen. Vi har makalöst nog lyckats få några sovmornar, hela familjen. Det behövs så väl. Återhämtning är inte något som är vanligt förekommande i Bokstavslandet. Vi har levt mitt i det i väldigt många år nu och detta är nog första lovet som verkligen känns som just ett lov.

Anledningen kan säkert bero på att jag själv är krasslig. Jag orkar inte göra så väldigt mycket mer än bara softa hemma och det gör Bus lugnare. Fast helt utan moln på himlen har det inte varit. Sedan julafton har Bus knappt lämnat sitt rum och de gånger han varit tvungen att göra det har det varit under rätt stor protest. Han tittar på tv, spelar tv-spel eller data. Vi försöker locka honom med god middag eller att han ska komma ut och leka i snön men det varar bara ett ögonblick.

Maten hetsäter han och de få gånger vi lyckas få honom att följa med ut på gården slutar i bråk då hans impulsstyrning inte alls fungerar. En lek med Lilla O spårar ur då han fullständigt överöser henne med stora mängder snö. Lilla O gråter då snön pressas innanför jackkragen, Bus är oförstående och tycker det inte var hans fel trots att det bevisligen var han som var den skyldige. Han blir arg och stormar in i huset.

Vid ett annat tillfälle har vi lockat ut honom för att vara med och skotta snö. Han får till uppgift att skotta en gång över gräsmattan så att hunden lättare tar sig fram eftersom det kommit hur mycket snö som helst de senaste dagarna. Istället för att göra det jagar Bus efter katten och kastar snö på honom. Inte för att vara elak utan för att han helt enkelt inte tänker på att det kan vara fel. Till slut gömmer katten sig och Lilla O blir förtvivlad och tror att katten aldrig mer ska komma tillbaka. Ännu en gång är Bus oförstående och blir väldigt arg på oss när vi förklarar att katten inte vill att man kastar snö på honom. Ännu en gång stormar Bus in och fortsätter med det han gillar mest: titta på tv, spela tv-spel och data.

Och frågan är väl: Ska vi fortsätta låta honom syssla med det han gillar eller ska vi ta strid och tvinga honom till annat. För strid blir det, den saken är säker.

Kram!

God fortsättning....

Så var julen i stort sett avklarad för den här gången. Vi har till största del varit hemma denna jul och det har passat perfekt då jag varit sjuk och barnen dessutom är som lugnast när de får vara hemma.

Vid lunchtid på julafton skulle vi åka ner till stan för att hämta farmor och sedan besöka kyrkogården och tända ljus för våra kära som lämnat oss. Dessvärre blev det ändrade planer då bilen vägrade starta. Farmor fick ta egen bil hit istället.

Jag lagade julmat, feberdarrig som jag var och sedan ringde mormor och berättade att även tomten hade feber. Det visste hon eftersom hon råkar vara sambo med honom och han är dessutom min pappa. :-) Det blev bestämt att tomten ändå skulle fullgöra sin plikt eftersom vi inte riktigt hade någon plan B.

Vi åt julmaten och efter det blev det dags för Kalle´jul. Bus och Lilla O passade på att visa hur överrörliga de är (se bild!), pappa L var något stelare i lederna.:-)

Mormor och morfar dök upp här hemma mitt i Kalle och hann med att få smaka lite ris a´ la malta de också.

När vi tittat färdigt på Kalle fick vi fler gäster då syrran med familj kom hit. Vi brukar alltid samlas för julklappsutdelning, varannat år hos oss och varannat år hos dem.

Så småningom dök tomten upp och Lilla O och minsta kusin S visste nog inte om de skulle skratta eller gråta för hur kul det än är med julklappar så är tomten alltid lite läskig också (även om man som i Lilla O´s fall visste vem som gömde sig bakom tomteskägget).

Jag tror mig veta att alla blev mycket nöjda med sina julklappar! :-)

Juldagen bestod i slapp och mys här hemma, god mat hos farmor (och ännu fler julklappar). Idag på Annandagen ska vi fortsätta mysa hemma och sedan är det tänkt att vi ska äta hemma hos mormor och morfar. Vi har snöstorm är i Hälsningland och det finns inte en tanke på några längre bilfärder (bilen startade snällt efter att batteriet blivit laddat). Mellandagsrean skippar vi tills vädret blir bättre.

Nu har vi en hel massa lediga dagar tillsammans att se fram emot. Pappa L har tagit semester i mellandagarna och jag själv börjar inte arbetsträna förrän 17 januari. Är förresten riktigt glad åt min nya arbetsplats. Jag ska jobba som registrator igen inom en statlig myndighet och det känns jättebra att få testa det igen. Det var ju mitt yrke innan jag blev långtidssjuk för snart 6 år sedan. Mycket har ju hänt under de senaste åren och det ska bli intressant att se hur det yrket fungerar nu. Jag tror själv att det kommer att gå bra.

Ha´det så bra!

Kram!

Rapport från sjukstugan!

Halsont, hosta, snuva och kräksjuka. Det är en ganska bra sammanfattning av de senaste veckorna. Bacillerna har tydligen bestämt sig för en enad attack mot vår familj. Värst utsatt har Lilla O varit. Först blev hon hemma en hel vecka från skolan med en hals som gjorde jätteont. Två svalgprover togs under veckan eftersom halsfluss misstänktes men det var "bara" ett riktigt elakt virus. En enda dag hann hon gå i skolan och sedan var det dags för kräksjukan. Idag är Bus också hemma från skolan eftersom han kände sig lite illamående på morgonen.

Själv har jag hostat i en hel evighet och knappt varit utanför dörren sedan jag slutade arbetsträna. Det är inte många dagar kvar till jul och vi får väl se om vi lyckas bli friska innan dess.

Idag fick jag en trevlig överraskning med posten! Ett brev och en julklapp från en bloggvän. Tack snälla söta du, vad du gjorde mig glad! Behövdes verkligen piggas upp och paketet från dig gjorde susen! Jag är djupt tacksam! :-)


Blev ett snabbt besök till kyrkogården igår. Det var ett år sedan barnens farfar lämnade oss och vi ville tända ett ljus i Asklunden där han ligger begravd. Hela dagen hade det snöat och blåst kraftigt och på kyrkogården var det i stort sett oskottat. När vi besökt farfar kämpade vi vidare i snön för att komma till C´s grav. För nya läsare kan jag berätta att min bästa kompis C dog alldeles för ung i slutet av maj. Hon ligger inte i en lund utan har en egen gravplats med en egen sten och det tycker jag är så bra för det blir mer personligt på något sätt. C har en sådan fin gravplats i en lite undanskymd del av kyrkogården. Vi tände ljus även för henne och minns vilken fantastisk människa hon var och hur mycket vi saknar henne.

Idag har snöstormen fortsatt och nu kan vi i alla fall vara riktigt säkra på ett det blir en vit jul. Med det vill jag säga God Jul och ett Gott Nytt ÅR till alla mina bloggvänner!

Kram!

Ann-Sofie

Som hastigast.....

....får ni ett litet livstecken från mig. Här är fullt upp med födelsedagar (idag är det Lilla O´s tur, hela 8 år blir vår tjej!), läxor, badrumsrenovering, julklappshandel samtidigt som jag för fullt söker ny plats för arbetsträning. Allt detta mitt i bokstavslandet. Blir inte mycket tid över till bloggande då.

Bus har dessutom varit sjuk och det blir lite extra komplicerat det också när man befinner sig i bokstavslandet. Lite extra oro när kroppen inte är som vanligt och så den eviga sjukhusskräcken. Inte det lättaste att övertala att åka till doktorn och när vi slutligen kommer dit så ska man även få personalen att förstå att detta är inte vilken 12-åring som helst. Denna gång hade vi tur och fick ett fantastiskt fint bemötande av både sjuksystrar och läkare. Inget stick i fingret blev det heller och det var nog det bästa av allt för det finns knappt något alls i denna värld som Bus tycker är mer läskigt.

Skolan har bestämt sig för att sluta skicka hem veckobrev till föräldrarna. Istället ska eleven skriva eventuella meddelanden samt läxor i en kalender. Läraren undrade om jag trodde att detta skulle fungera för Bus. Han har ju haft fullt sjå att komma ihåg att ta med sig veckobrevet hem tidigare och nu ska han komma ihåg att anteckna i kalendern istället. Jag sa till läraren att antingen kommer detta att skötas exemplariskt av Bus eller så går det inte alls. Nycklarna till skåpet i skolan har han t ex haft superkoll på till skillnad mot sina klasskamrater som tappar bort sina hela tiden. Tyvärr ser det ut som om detta med kalendern inte funkar så bra. Han glömmer att skriva av meddelandena i skolan och om han skriver något så blir det inte fullständigt. Läraren tog på sig detta och sa att det var hennes fel eftersom hon inte kollat vad han skrivit. Jag håller nog med om det. Om detta ska funka måste han ha stöd från skolan. Vi ger det några veckor till och funkar det fortfarande inte få läraren fortsätta skicka veckobrevet hem till oss. Bus kan ju parallelt med det anteckna i sin kalender som träning.

Nä, nu ska jag fortsätta städa här hemma för ikväll blir det kalas för Lilla O!

Kram!

Tjafs, tråkigheter och så lite roligheter

Veckan som gått har inneburit allt vad rubriken säger.

Tjafset har ett par av Lilla O´s kompisar stått för. Två flickor i skolan som egentligen hör till Lilla O´s bästa vänner men som nu bestämt sig för att visa en inte alltför smickrande sida. Flickorna jävlas och fryser ut allt eftersom på vilket humör de är och Lilla O blir ledsen. Själv blir jag förbannad och skulle mer än gärna ta ett snack med dessa små primadonnor men får inte för Lilla O eftersom hon tror att det bara gör saken värre. Jag har i allafall pratat med lärarna och de har lovat hålla koll men nu är det ju så att dessa flickor inte direkt gör detta inför öppen ridå utan allt sker utom synhåll för lärarna och sedan står de där med tindrande ögon och spelar oskyldiga. Det gör ont i mammahjärtat och jag lider med Lilla O som är en genuint godhjärtad liten människa som aldrig skulle vara taskig mot en kompis.

Tråkigheterna har bestått av att jag inte får stanna kvar på arbetsplatsen där jag arbetstränar. Alla (arbetsförmedlingen, min handledare och mina arbetskamrater och inte minst jag själv) trodde att jag skulle få förlängt efter sista november men så sitter det ju en chef någonstans och bestämmer att så blir inte fallet. Jag är dödligt besviken och faktiskt rätt så arg eftersom detta beslut kom helt utan förvarning. Nu måste jag hitta någon ny plast och jag har ingen som helst idé eftersom jag liksom tyckt att jag redan hittat den perfekta arbetsplatsen. Nu vet jag ju att känslan jag har just nu kommer att gå över (jag är som en sådan där docka som är rund i botten och som reser sig trots att någon knuffar omkull den) men ett tag till kommer det att kännas en aning tungt.

Så till roligheterna! Denna vecka blir ett enda långt födelsedagskalas då bloggerskan själv fyller 40! Någon stor fest blir det inte men vi kalasar lite ändå med smörgåstårta och smarrigt fika. Igår kom några kompisar hit och på torsdag (som är självaste födelsdagen) ramlar släkten in är det tänkt. På fredag åker vi till Stockholm och går på teater och bor på hotell!

Kram!

Jobbigt...

I förra inlägget skrev jag att Bus åkt till badhuset med 2 kompisar. De åkte dit kl 10 och stannade tills stängning kl 15. Jag hoppades att det skulle vara en trött men nöjd Bus som kom hem. Tyvärr var Bus på uruselt humör. Jag frågade om allt gått bra och då fick jag ett vrål till svar. Då undrade jag om han var trött men det ville han inte erkänna. Urförbannad skrek han: "Det är jävligt jobbigt!!! Fattar du? Det är jävligt jobbigt!!! Låt mig vara ifred!!!"

Det var inte läge att ställa några följdfrågor eller några som helst andra krav på honom resten av eftermiddagen och kvällen. Jag hade haft på känn att det skulle bli alldeles för lång tid för honom att vara på badhuset så många timmar men när han äntligen fick chansen att åka dit själv med kompisar så ville vi ju inte förstöra för honom. Fast med facit i hand var det nog det vi skulle ha gjort. Alltså inte förstöra men vi skulle ha begränsat hans tid där.

Idag är Bus på betydligt bättre humör. Hans råtta Remmi förgyller hans tillvaro och Bus säger ofta: "Tänk att man kan tycka om en råtta så himla mycket!" :-)
Vi har ju ett helt gäng med husdjur i vår familj men råttan är Bus alldeles egna och betyder extra mycket för honom. Passar perfekt att ha Remmi sittandes på axeln och finnas till tröst när dagen har varit så där jävla jobbig...

/Ann-Sofie

Halloween och lite annat...

Det har firats Halloween i barnens skola. Disco och maskerad där pris delades ut för bästa utklädning. Av alla barn från förskoleklass till klass 9 visade sig Lilla O vara den som lyckats bäst med sin maskeradkostym! Det var en stolt storebror Bus som fick se Lilla O ta emot första pris som var ett presentkort i skolcafeterian. Nu är Lilla O egentligen för ung för att få handla i cafeterian (man måste gå i 4:an enl skolans policy) men hennes lärare gav henne dispans så länge hon hade sällskap av vuxen.

Igår tog vi en tur till Valbo köpcenter för att försöka reparera ett av Bus tv-spel som blivit repigt. Spelaffären slipar skivorna för endast 40:- och det blir ju otroligt mycket lönsammare än att behöva köpa ett nytt spel för 500:-. Jag och
Lilla O uträttade några ärenden inne på Ikea medans Bus och Pappa L fixade spelet och eftersom vi lärt oss bli ganska effektiva när det gäller shopping så var vi snart på väg hem igen. Det gäller att inte utmana ödet att reta upp Bus genom att gå i massor av affärer. Vi kompromissar och då kan det funka riktigt bra om vi har tur.

Idag har Bus varit på badhuset sedan förmiddagen. Han har sällskap av sin bästis och en fd granne som inte längre bor i vår stad men som hälsar på nu när det är höstlov. Dessa killar har Bus umgåtts med sedan han var riktigt liten och de är nog de som känner honom bäst. Det kommer att vara en trött men nöjd Bus som kommer hem om ca 1 timme.

Kram!

Bloggaren som försvann...

Ja, det blev ett långt blogg-uppehåll. Helt oplanerat men nödvändigt eftersom det varken fanns tid eller ork till att blogga.

Under min frånvaro från bloggen har vårt liv här hemma rullat på utan några större nyheter eller händelser. Bus tillbringar allt mer tid på sitt rum. Det är inga problem med att få honom att vara i skolan men i stort sett all fritid tillbringas på rummet. Om det vid något tillfälle är nödvändigt för oss att han följer med oss bort är det viktigare än någonsin att han är väl förberedd i god tid innan. Just den delen är absolut jobbigast just nu tycker jag. Att aldrig få vara spontan. Ibland är jag så vansinnigt trött på att ständigt planera, planera och planera.

Något som vi har planerat sedan länge är en teaterresa. I mitten av november åker hela familjen tåg till Stockholm och där ska vi hinna med lite shopping, se på musikalen "Sugar - I hetaste laget" samt besöka Vasa-museet. För att göra det så bra som möjligt för Bus kommer vi att bo på ett hotell som vi bott på tidigare och musikalen spelas på Oscars-teatern som han även varit på vid en tidigare resa. Det nya för honom kommer att bli Vasa-museet men det ser vi ändå som ett säkert kort eftersom det är något som han själv önskat.

Nu är det bara ett par skoldagar kvar och sedan blir det höstlov. Eftersom jag jobbar nu kommer det att bli det första höstlovet Bus måste klara sig själv hemma. Känns lite jobbigt att lämna honom ensam men det kommer nog att gå bra ändå.

Kram!

Vad hette det sa du?

Vi svänger in på Tempos parkering och när jag och pappa L får se att bilen framför oss har bokstäverna URK på sin regskylt börjar vi fnissa och skämta om detta.

Lilla O hänger inte riktigt med i det roliga och frågar nyfiket varför vi skrattar. Vi förklarar och hon undrar då vad URK egentligen betyder och jag säger att det är typ något som man kanske kan säga om man tycker något är riktigt äckligt. Något skeptiskt köper hon min förklaring.

L går in på affären och efter en liten stund har Lilla O kopplat loss bältet, rest sig upp och kikat ut genom vindrutan.

Strax hör jag henne säga: " Jahaaa! Menade du urk?!!!!

Jag: "Öh, jaa... Vad tyckte du jag sa då?"

Lilla O: "Jag tyckte du sa TURK!"

Förstår att hon var skeptiskt till min tidigare förklaring om att detta var något man kan säga när något är äckligt. ;-)

Jo men lite har vi ju ändå gjort...

Efter mitt förra inlägg kändes det nästan som om vi inte gjort något alls denna sommar. Men det är ju fel. Vid några tillfällen har vi ju faktiskt lyckats locka Bus att lämna sitt rum och följa med oss på små äventyr.

Vi varit till Stockholm och besökt både Tom Tits Experiment och Gröna Lund. Precis som alltid lyckades vi pricka in sommarens absolut varmaste dagar och fick närapå värmeslag innan det var dags att åka hem till vår lilla kuststad i södra norrland. Tom Tits har vi aldrig besökt tidigare och det gillades av både barnen och mamman och pappan. Inför besöket på Grönan hade jag i ett svagt ögonblick lovat att jag skulle åka Kvasten och det blev en nära-döden-upplevelse jag sent ska glömma. Det är bara att konstatera: höga höjder och karuseller är ingen bra kombo för mig. Åkte även bläckfisken med Lilla O och det var betydligt roligare men då skrattade jag så Lilla O tyckte jag var pinsam...

Senare när Pappa L börjat jobba igen åkte jag och barnen med mormor och morfar på en dagsutflykt till Orsa och Björnparken. Höjdpunkten där var isbjörnarna som bjöd på improviserad show. Bus har längtat enormt mycket efter att få se isbjörnar så det var en riktigt lyckodag för honom.

För mig har det blivit några loppisrundor och en hel del fynd har gjorts. Har t ex köpt ett skruttigt dockskåp som jag och Lilla O håller på att rusta upp så nu försöker mina ögon ställa om sig och se hur minsta lilla pryl kan användas och bli någonting helt nytt i miniatyrvärlden.

Bus mest älskade ägodel Xboxen passade på att gå sönder och då var sammanbrottet nära men det löstes med att ny Xbox inhandlades akut och efter lite trix hade även det som fanns sparat på den gamla överförts till den nya och allt var frid och fröjd på spelfronten igen.

Ikea har också förärats ett besök av oss men det blev sådan kaos så nästa gång är det barnförbjudet där har jag bestämt. Bus och Lilla O röjde runt och tävlade om vem som snabbast kunde kasta sig i sofforna och då är det inte kul att vara mamman och pappan. Mycket av det som var planerat att köpa glömdes bort i kaoset men vi har väl oss sjävla att skylla när vi tar med oss barnen till ett sådant ställe. :(

Idag skulle jag ha jobbat men kroppen sa ifrån för första gången på hela sommaren. Värken gör sig påmind i varje led och muskel så det fick bli en vilodag. Det har regnat större delen av dagen men det ser ut att klarna upp lite till kvällen och då ska jag försöka mig på en promenad med en kompis medans våra flickor tränar friidrott.

Kram!

Gör ett försök....

Bloggpausen var inte planerad, den bara blev. Helt plötsligt tappades lusten att skriva. Gör ett försök att komma tillbaka, för på något sätt känns det inte riktigt rätt att bara ge upp detta.

För första gången på flera år har jag jobbat denna sommar. Och för första gången på väldigt många år tycker jag det är roligt att jobba. Arbetsträningen har visat sig vara mitt drömjobb och gud vad jag önskar att jag på något sätt ska kunna stanna kvar där längre än till slutet av september som är bestämt som sista dag.

Bus har tillbringat hela sitt sommarlov i sitt rum. Hans kompisar har varit bortresta så den kontakt han haft med andra har varit via Xbox-live. Fördelen med detta är att han pratat en hel del engelska då flera av spelkompisarna bor i engelsktalande länder. Nackdelarna med att tillbringa ett helt sommarlov ensam på sitt rum är för mig hur många som helst men nu är det ju inte jag som har Asperger heller. Bus har haft chansen att umgås med andra barn (ett par killar har både ringt till honom och varit hem till oss för att försöka få honom att hänga med ut) men han har vänligt men bestämt nobbat dem. Om han inte kan vara med sina bästa vänner så är han hellre ensam. Det är första sommaren som han resonerar så och nog gör det ont i mammahjärtat men jag tror att han helt enkelt inte längre orkar försöka vara en person han inte är och om han ska umgås med personer som han inte riktigt litar på så kan han inte vara sig själv.

Lilla O har varit desto mer krävande på att ständigt bli underhållen. Hennes humör blir bara mer och mer berg-o-dal-bane-lik och det är stundtals oerhört påfrestande. Dessutom har hennes sätt att bemöta Bus förändrats. Hon backar inte undan längre utan nu jäklar går hon till attack mot honom så snart han retar upp henne. Hon nyper, klöser och sparkar honom. Mycket tid går åt till att medla mellan barnen.

Snart väntar skolstart och det innebär möten och planering. Bus börjar 6:an och det är mycket som behövs förbättras i skolans sätt att hantera honom och hans diagnoser. Bup flyttar snart till grannkommunen och det innebär betydligt längre resväg för alla kontroller.

Jag ligger lååååångt efter med att läsa era bloggar men ska försöka ta tag i det också. :-)

Kram!

En vecka i paradiset!

Nu är vi tillbaka i Sverige efter en vecka i paradiset Marmaris, Turkiet!
Vår semester har varit toppen även om vi råkade ut för ett par ordentliga åskoväder de sista kvällarna. Vi kunde iallafall sola och bada varje dag och det var huvudsaken. Både Bus och Lilla O passade även på att fixa till sommarfrisyrerna hos hotellets egen frisör. Bus diagnoser har vi inte märkt mycket av den tid vi tillbringat med vårt resesällskap men då vi var ensamma med honom blev det väldigt tydligt att åtminstonde mr Tourettes följt med honom som fripassagerare på resan. Ticsen har varit väldigt intensiva och stundtals riktigt jobbiga när vi var ensamma på hotellrummet. Flygresan gick bra både dit och hem men transfern mellan flygplatsen och hotellet var jättelång och jobbig. På hemresan blev Bus dessutom åksjuk och kräktes ner hela sig i bussen.

Turkiet visade sig vara ett mycket trevligt semesterland och turkarna är barnkära och vänliga. Visst blev det ett evigt tjatande från försäljarna på bazaren och att ständigt behöva köpslå och pruta var inte heller så kul men aldrig möttes vi av ett otrevligt ord från någon trots att vi många gånger sa att vi inte var intresserade. Nu blev det en hel del shopping ändå, det var ju ganska ordentligt mycket billigare än i Sverige och det var jättekul att kunna frossa i alla kläder och prylar som fanns att köpa.

Att vara stark

Att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta, att alltid kunna
Att var stark är inte att alltid orka skratta, att hoppa högst eller att vilja mest
Att vara stark är inte att lyfta tyngst, att komma längst eller att alltid lyckas

Att vara stark är att se livet som det är, att acceptera dess kraft och ta del av den
Att falla till botten, att slå sig hårt och alltid komma igen
Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå dit

Av Marie Fredriksson Anthony


Denna dikt hade C hittat på nätet och tyckte så mycket om den att hon länge hade den uppsatt på sitt kylskåp. Den betydde mycket för henne och den fanns med i hennes dödsannons. Jag tycker det är en otroligt fin dikt som på pricken beskriver hur C var som person. Känner även att den betyder mycket för mitt eget liv och för min familj.

Bus och Lilla O har idag sin sista skoldag för detta läsår. Vår resa närmar sig... Bus är speedad men lycklig över resan, Lilla O likaså. Vi missar begravningen och det känns som om det nog var en mening med det. Jag vet inte hur jag skulle ha orkat. Fina blommor kommer att finnas på plats och vi skänker även ett bidrag till barncancerfonden. Våra tankar kommer att vara hos C´s familj och när vi kommer hem går vi till C´s grav och tar vårt eget avsked.

Tack alla snälla fina läsare som skrivit så fina kommentarer!

Kram!

Hon har rest...

För ett par år sedan fick jag ett litet blomskott av min fina vän C. Hon har haft de mest underbara pioner i sin trädgård under hela vår 20-åriga vänskap och varje år då de blommat har jag beundrat dem. Själv har jag allt annat än gröna fingrar så i min egen trädgård har det inte funnits mycket att beundra.

Jag var ytterst tveksam till att jag någonsin skulle få pionen att blomma speciellt då hunden vid flera tillfällen lyckades gräva upp det lilla skottet. Så blev den en ny sommar och makalöst nog kom det en blomsterknopp som sedan blev den vackraste blomma. Denna sommar har mitt lilla pionskott växt till sig ordentligt och där är nu 13 knoppar som väntar på att blomma ut sin prakt.

C hann aldrig se hur fantastisk pionen blivit denna sommar. Hon har somnat in och slipper smärta och sjukdom och jag kan inte fatta att jag aldrig mer får höra hennes röst och kloka ord. Jag kan bara inte fatta det...

Hon var fru, mamma, dotter, syster och dessutom var hon min bästa vän. Jag gråter för hennes familj, tänker på vilken oerhört jobbig tid de är mitt i nu. Jag gråter för att det är så fel att en kvinna som var mitt i livet ska vara tvungen att lämna det.

Ofattbart...

Finaste C, du fattas mig...

Award!

Vill börja med att tacka fina Mia med bloggen Mia´s Universum för en trevlig Award! Med denna utmärkelse ingår även utmaningen att visa den 10:e bilden i bloggen. Min bild idag blir alltså på sötaste Lilla O när vi sitter på tåget på väg hem från en heldag på Grönan tillsammans med kusinerna. :)

Idag har Lilla O förhoppningsvis haft ännu en härlig utflykt men denna gång tillsammans med fritids. De har åkt båt till en ö i vår skärgård och ska vara där hela dagen. Sjöräddningen står för transporten ut till ön. Denna resa blir av tack vare ett politiskt beslut, kommunens samtliga fritidsbarn ska få chansen till detta. I vår kommun finns många barn som aldrig någonsin skulle få chansen att åka båt annars så det är en uppskattad utflykt. Tyvärr får ju inte barnen som ej har fritidsplats följa med, de har vanlig skoldag istället.

Bus är urless på skolan nu. Tack o lov är det ju snart är slut på terminen. Som läxa tills idag hade han 40 minuters räkning i matteboken. Det är ju helt omöjligt att få honom att kunna koncentrera sig på sådant när medicinen gått ur kroppen. Fattar inte heller varför klassen ska få en sådan läxa. Att läsa på till prov och träna glosor är helt ok som hemarbete men att sitta i 40 min med matteboken tycker jag man ska hålla på med i skolan och inte i hemmet.

Jag har mycket svårt att fokusera just nu. Är djupt oroad över min bästa kompis som kämpar för sitt liv på ett vårdhem. Saknar våra samtal om allt vad livet innebär. I 20 år har vi varit vänner och vi har delat både skratt och gråt. Nu ska vi snart ut och resa på varsitt håll men skillnaden är att jag kommer tillbaka men det gör inte hon. Hon ska ut på sin sista resa och jag saknar henne redan...

Ta hand om er och de ni håller kära!

Kram

Jorå, jag finns kvar!

Har varit borta från bloggen alldeles för länge. Man har ju liksom så mycket annat som tar upp det mesta av tiden. Jag har ju t o m ett jobb att tänka på nu! Visserligen är det bara ett jobb till låns, arbetstränar ju, men man kan ju låtsas att det är mitt alldeles egna riktiga jobb. Så bra trivs jag nämligen! Har börjat jätteförsiktigt med endast 6 tim/v men det ska utökas nu till 9 tim/v och sedan kanske det går med en rasande fart till hela 20 tim/v. Det är nog maxgränsen för vad jag klarar. Men jag sörjer inte för det, halvtid är nog alldeles utmärkt för en sådan som jag.

I fredags kändes det en smula underligt att lämna barn och man (som hade ledigt från skola och jobb)hemma och själv åka till jobbet ett par timmar. Det brukar ju vara jag som blir lämnad kvar hemma när de andra åker iväg. Ett jäkla åskväder var det också. Så pass att blixten slog ner och min arbetsplats blev utan fungerande telefoner!

För övrigt har det varit utvecklingssamtal för Bus. Hans klass har ju haft mängder med nationella prov denna termin. Bus resultat var blandat. Vissa prov hade han alla rätt på och några hade det gått lite sämre på. Engelskan klarar han alltid utmärkt. Han är en stjärna i engelska.

Matten har det däremot börjat gå lite trögare med. Ett av de nationella proven hade han inte ens fått godkänt på, en poäng fattades för det. Läraren visade mig provet och vid första felet satt jag länge och funderade eftersom jag tyckte att Bus svarat så rätt som man bara kunde och ändå hade han fått en bock av läraren. Jag påpekade att jag då inte kunde komma fram till något annat och då började läraren kolla närmare på talet och det visade sig att Bus hade rätt. Blev nog en smula pinsamt för läraren som även fick ändra hela provresultatet från icke godkänd till godkänd eftersom det bara var en liten poäng som saknats.

Han skyllde på att han hade haft så många prov att rätta. Jag har lite svårt att ta en sådan bortförklaring när det handlar om att bli godkänd eller icke godkänd. Då tycker jag faktiskt att läraren ska vara extra uppmärksam.

Lilla O har sitt utvecklingssamtal nästa vecka. Hon gillar skolan mer och mer nu, speciellt sedan hon blev färdig med de där rackarns bokstäverna. Inte kul och stimulerande att traggla sig igenom hela alfabetet när man redan kan det. Nu får hon roligare och mer utmanande uppgifter och det märks på henne att hon trivs bättre med det.

Idag har jag och Lilla O varit till frissan. Det är flera frisörer som jobbar i samma salong så då brukar vi boka in oss hos varsinn samtidigt. Lilla O´s fd friidrottstränare jobbar som frisör så hon hade såklart bestämt sig för att bli klippt av henne. Hon tyckte det var spännande att träffa henne i en helt annan miljö än på träningen. Lilla O ska spara ut sitt hår så hon ville bara toppas men jag var så less på mitt långa hår så jag klippte av ett par decimeter och har nu en fin bob-frisyr istället. :-)

Nu ska jag gå ut och roa Lilla O lite. Har lovat att hitta på något skoj med henne då hon inte kunde vara med på träningen eftersom hon är förkyld.

Ska försöka hinna med att kika in till er andra också! Har varit urusel på att lämna kommentarer på de bloggar jag brukar besöka men jag ska skärpa mig!

Kram!

Habgnabb och jobb

Förra veckans besök på Hab gjorde mig rätt så upprörd. Det var ord och inga visor från psykologen och det kändes en aning orättvist. Vi hade sedan en månad tidigare kommit överens om ett par mål som ska försöka uppnås. Ett av dessa mål har vi kört fast rejält med och det var just det som psykologen tyckte var så fel.

Jag förstår att hon vill Bus bästa men grejen är att hon verkar inte förstå att det vill vi också. Hon träffar Bus en timme åt gången lite då och då och har fortfarande inte sett hans mindre charmiga sida. Det gör mig så arg när hon då slänger ur sig uttryck som: "men det är väl ändå ni som föräldrar som bestämmer?". Som om livet med Bus vore så jäkla enkelt. Vi älskar honom men att påstå att livet med honom är enkelt är helt fel. Den senaste månaden har han mått dåligt pga jobbig i skolan och oro inför utlandsresan. Då är det jättesvårt att pressa honom med nya rutiner.

Hade ju tänk åka till Arlanda i lördags för ett litet studiebesök. Det blev inget av med den resan eftersom Bus vägrade. Han vägrar mycket nuförtiden.

Jag har börjat arbetsträna! 2 tim/dag 3 dagar i veckan ska jag arbetsträna på en av kommunens dagliga verksamheter för förståndshandikappade. Jag har ju jobbat inom det området tidigare och trivdes väldigt bra då så nu när jag skulle föreslå en plats tänkte jag att det skulle vara trevligt att återvända till den miljön.

Jag har förresten ett nytt favoritprogram på tv. Det är "The Big Bang Theory", en komediserie om ett kompisgäng. En av huvudpersonerna heter Sheldon och ska väl föreställa urtypen av Aspergare. Rolig serie som jag kan rekommendera! Bus gillar den också, mest för att han känner igen sig i Sheldon.

Idag ska Lilla O ta med sig en kompis hem från skolan. De tränar friidrott tillsammans så de ska leka en stund innan det är dags att åka iväg på träning.

Ha´det så bra!

Lilla O´s hälsningsfras

Lilla O satt och pysslade häromdagen. Hon tycker om att skriva och rita och ofta blir det små skyltar som hon sätter upp lite överallt här i huset. Efter en stund kom hon ut till mig i köket och satte upp sin lilla skylt på köksskåpet.

"Jäkligt Välkommen!" stod det skrivet med spretiga bokstäver. Jag började fnissa och då undrade hon lite ilsket vad det var som var så roligt. "Säger man inte så då?" undrade hon på fullaste allvar. Det visade sig att hon missuppfattat hälsningsfrasen "Hjärtligt Välkommen!" och trodde att det var "Jäkligt" man sa. :-)

Lilla O är en rolig liten tjej. Hon suger i sig som en svamp av allt som sägs och händer omkring henne men ibland så uppfattar hon vissa ord helt fel.

Idag ska vi till Habiliteringen med Bus och det är han inte så glad åt. Det blev lite surt på morgonen och när han är ilsken är det som vanligt Lilla O som får känna på det. I morse tjatade han om att han var så jäkla trött på sin adhd och han började skrika att Lilla O minsann hade adhd hon också. Hon tittade förvånat på mig och sa "Har jag???" men mycket mer än så reagerade hon inte. Jag sa till Bus att hela familjen antagligen har en släng av adhd och då såg han ganska nöjd ut.

Bus har aldrig klagat på att han har en Asperger och en Tourettes diagnos också, när han är sur är det alltid enbart Ahdh:n som han muttrar om. Vet inte varför.

Vi har fortfarande inte åkt till Arlanda för att visa barnen hur det ser ut där men förhoppningsvis kanske det kan bli av till helgen. Bus vill inte åka dit eftersom "det är så jobbigt med bilresan" men vi ska försöka övertala honom.

Mind maps

Bus klass har de senaste veckorna läst om medeltiden. Vecka efter vecka har han fått läxa om detta och som vanligt när det gäller läxor så blir det konflikter. Bus är inte intresserad av historia, han blandar ihop Skötkonung med Ladulås och Jarl och gud vet allt vad de gamla kungarna hette.

I skolan har de fått använda sig av s k "mind maps", stödord som ska få barnen att lättare komma ihåg när de ska redovisa. Denna vecka fick Bus 9 papper med sig hem där han skrivit olika mind maps om medeltiden. Ingen fullständig text till oss föräldrar för att kunna hjälpa honom på traven när han låser fast (och det gör han hela tiden) i sen redogörelse.

Igår gick jag ännu en gång igenom allt med honom, i allafall allt som jag kunde tyda ut av hans mind maps. Jag vet ju inte vad de har pratat om i skolan så då är det inte heller lätt att tyda hans stödord och få ihop det hela. Bus blev surare och surare, suckade uppgivet gång på gång att han inte förstod eller kom ihåg.

I morse gjorde jag ett nytt försök eftersom de skulle få skriftligt förhör i skolan idag. Jag ställde frågor om digerdöden, hur den kom hit upp till Norden. Bus vägrade svara. Frågade honom flera gånger men OM han överhuvudtaget sa något så var det fula ord. Lilla O satt tyst brevid mig och plockade med sin frukost.

När det var dags att åka till skolan var Bus fortfarande sur. Jag tror han är så vansinnigt less på skolan nu. I ren frustration rev han ner flera jackor från klädhängaren i hallen och kastade dem över Lilla O som satt i trappen och knöt skorna. Hennes glasögon slogs av när Bus viftade till med jackorna över henne ansikte. Hon suckade, tog på sig glasögonen och blinkade bort tårarna. L tog med sig Bus ut på gården och jag försökte uppmuntra Lilla O som så många gånger råkar ut för Bus utbrott. Jag strök Lilla O med handen över håret och hon tittade upp på mig och sa: "Den kom med båt!". "Vadå??" sa jag som inte fattade vad hon menade. "Digerdöden kom med båt från England, det hörde jag igår när du läste för Bus".

Lilla duktiga Lilla O. Bus är ju också jätteduktig men det är så tydligt att detta sätt att lära inte passar honom. Han kommer ju inte ihåg varför han skrivit vissa av stödorden i sina mind maps. Såg att tv4 ska börja sända en tv-serie om Sveriges historia. Måste försöka få Bus att titta på den för jag tror att han skulle lära sig mycket på så sätt.

Nygammalt specialintresse

Bus specialintressen har varierat genom åren och nu är ett nygammalt på tapeten igen. Pokémon har åter uppslukat honom och helt plötsligt kretsar allt kring dessa fantasifigurer. Tidigare har detta specialintresse innefattat samlarkort, samlarfigurer och diverse spel men denna gång verkar det som om han enbart bryr sig om speldelen.

Han har dammat av sin sedan länge bortglömda Nintendo DS och spelar Pokémonspel på den, surfar på internet för att leta diverse info om spelet där och pratar oavbrutet om detta. Han har t o m lyckats övertyga Lilla O om att hon verkligen skulle gilla att spela Pokémon hon också och tycker att hon ska önska ett sådant spel från oss.

Nu hoppas jag att han inte får upp ögonen för samlarkorten igen eftersom de tusentals han redan har räcker gott och väl. Minns med fasa åren då han tjatade om nya Pokémonkort varje dag. Vågar knappt tänka på hur mycket pengar vi köpt dessa kort för totalt.

Bus för mer än gärna ha specialintressen men när det börjar handla om kostsamma intressen blir det väldigt lätt konflikter eftersom Bus har noll koll på pengars värde.

Kan förresten även berätta att Bus förra veckan fick erbjudande om att låna lärarens dusch (för att kunna ställa om temperaturen). Bus tackade artigt nej och läraren trodde att han duschade i vanliga omklädningsrummet. På väg hem från skolan berättade Bus att han i vanlig ordning endast sköljt av håret under kranen i tvättstället. Jag sa åt honom att det inte gör något, han får se till att duscha hemma istället de dagar han haft gympa. Trots detta löfte blev det ett jäkla liv igår morse när Bus skulle till skolan. Tisdagar = gympa. Känns på något vis som om han inte riktigt förstår att han inte behöver smyga med detta för oss och läraren. Kanske behöver han bara tid att låta det sjunka in.

Igår betalade vi vår resa till Turkiet så nu börjar det kännas verkligt. Hoppas nu bara att den där envisa vulkanen inte ställer till det för oss för då har vi även ett utbrott att vänta oss här hemma. Bus har förvarnat...

Kram till er alla!

Ångest

Igår kväll satt vi och tittade på tv när Bus kom ner från sitt rum. Jag behövde bara slänga en blick på honom för att se att allt inte stod rätt till. Han svettades, var nervös och orolig, flackade med blicken och dessutom hade han bitit på naglarna så blodet kom fram.

Jag frågade vad som hänt och han sa att han nog behövde duscha eftersom han var så svettig. När han duschat färdigt gick jag in till hans rum och där satt han i sin soffa och såg om möjligt ännu mer ångestfylld ut.

"Vad är det som oroar dig?" sa jag.

"Nä men jag är bara lite svettig" svarade han och blev alldeles blank i ögonen och likblek i ansiktet.

"Jag ser ju att du inte mår bra och det kommer att kännas mycket bättre om du berättar vad som hänt" sa jag.

Då började han berätta. Han var rädd för att han trodde han skulle få skäll av läraren eftersom han varit hemma från skolan dagen innan. Dessutom hade han struntat i att duscha efter gympan och det visste han var fel.

"Varför duschade du inte då?" sa jag.

"Mamma, vattnet går inte att ställa om och det är så hett så det gör ont" berättade han samtidigt som han tacksamt tog emot hinken som jag tagit fram. Hans ångestattacker brukar resultera i kräkningar.

Jag kände mig förtvivlad. Hela läsåret har jag och läraren försökt få Bus att berätta varför han fuskar med duschningen efter gympan. Vi har gissat på att det är för stökigt och stojigt i omklädningsrummet eller att han helt enkelt tycker det är för besvärligt att hinna med på den lilla tid de har på sig. Att få veta att det egentligen beror på att han upplever vattnet så hett att det gör ont gjorde mig förtvivlad. Och jag vet inte hur jag ska lösa det eftersom det antagligen bara är han som upplever det som hett. Precis på samma sätt som han upplever en lätt klapp på axeln som ett slag.

Han satt fortfarande med hinken framför sig och så berättade han att han är jätterädd för att få en ångestattack under flygresan när vi ska till Turkiet. Det har ju hänt tidigare att han råkat ut för det när vi åkt någonstans. T ex förra sommaren, när vi skulle göra en dagsutflykt till Stockholm för att gå på Gröna Lund. Vi har besökt Grönan varje år sedan Bus föddes så han är van att åka dit men ändå fick han en ångestattack i bilen eftersom han inte riktigt visste vilka karuseller han skulle åka.

Igår kväll satt han länge med hinken framför sig, vissa stunder fick ingen prata för då blev ångesten starkare. Till slut gick han med på att lägga sig då jag lovat att ha ljuset på och ligga brevid honom och titta på honom tills han sov.

Nu har vi planerat att åka till Arlanda för att visa Bus (och Lilla O) hur det ser ut där och förbereda så mycket vi kan. Jag tänker också ta kontakt med flygbolaget och fråga vad de kan hjälpa till med om han börjar må dåligt. Jag vet att de tar sådant här på största allvar.

Jag blir bara mer och mer tacksam över att jag själv genomgår KBT för min egen ångest. Jag har fått lära mig så otroligt mycket, hur kroppen fungerar och varför man reagerar som man gör. Det jag lär mig kan jag i min tur lära Bus.

Back to school

Bus kom iväg till skolan idag. Han behövde den där extra dagen för att vänja sig vid tanken på att lovet var slut. I morse bråkade han inte men han var speedad så det blev lite trixande innan han kom iväg.

Vi har bestämt oss för att cykla till och från skolan nu när vägarna blivit snöfria. Dels spar vi lite pengar och det blir betydligt mindre tjafs på väg hem från skolan om Bus cyklar istället för att gå. Då har han ingen möjlighet att knuffa på Lilla O.

Nackdelen med att cykla är att Bus tycker det är jobbigt med cykelhjälmen. Han tycker den kliar och skaver trots att den nog egentligen inte gör det. Men han upplever det så och då blir det besvärligt. Nu har han fått för sig att hans hår fastnar i hjälmen om han inte har mössa på sig. Jag gav förslag på keps men det gick inte. Jag frågade då lite försynt om han hade tänkt använda mössa under hjälmen mitt i sommaren också och då fick jag en blick som idiotförklarade mig samtidigt som han sa att det var väl självklart. Ok.....

Idag fortsätter jag röjningen här hemma. Flera annonser är bokade eftersom vi har en hel del prylar att sälja. Ska bli så skönt att bli av med allt som tar upp plats i onödan och att de dessutom ger ett litet extra tillskott till resan gör ju inte saken sämre.

Kram!

Måndag

Jaha, så var det dags för skola igen då, efter ett härligt påsklov. Precis som jag trodde skulle det bli svårt att få iväg Bus till skolan idag. Han tvärvägrade helt enkelt. Han har sovit dåligt i natt, antagligen legat vaken och gruvat sig för skolan. Jag ringde till läraren och sa precis som det var.

Idag ska jag försöka få med honom ut och cykla och hoppas att allt känns lite lättare för honom i morgon.

Påsklovet har varit perfekt för Bus. Han har träffat bästa kompisen varje dag och i princip har konflikterna varit som bortblåsta.

Idag ringde jag till kirugmottagningen och efterlyste ultraljudsvaret. Det har ju gått rätt så lång tid nu. Sköterskan sa först att hon inte fick lämna ut något svar över telefon men då jag berättat för henne att jag lider av panikångestsyndrom och att de senaste veckorna varit ett helvete för mig ändrade hon sig och sa att enl svaret finns inte något anmärkningsvärt i min lever. För första gången på flera veckor kände jag att axlarna åkte ner på rätt nivå igen.

När jag äntligen hade en vettig människa på tråden passade jag på att fråga vilken plats jag står i operationskön. Jag ska ju operera bort gallblåsan. Tur jag frågade för det hade läkaren missat. Jag var inte uppsatt i någon kö. Väntetiden är dessutom minst 3 månader så nu vet jag ju bestämt att det inte blir någon operation innan resan till Turkiet.

Efter senaste veckornas stress har min kropp börjat protestera högljutt. Är i stort behov av massage just nu. Trist att inte plånboken kan ställa upp på det. Tycker faktiskt att det är förjäkligt att man inte kan få massage på remiss. Det är ju den enda behandlingen som hjälper mot min fibrosmärta.

Nu ska jag försöka övetala Bus att vi ska baka lite muffins!

Kram!

Påsklov!

Det blev en liten bloggpaus. Det var inte planerat men så mycket annat har upptagit min tid så bloggen har fått vila lite.

Nä, jag vet fortfarande inte något mer om resultaten från leverundersökningen. Har ringt till sjukhuset idag för att snabba på svaret.

Nu ska vi försöka njuta av att det är påsklov denna vecka. Riktigt skönt att slippa allt vad skolarbete heter. Bus har haft en jobbig termin i skolan. Mängder av nationella prov som ska avklaras och däremellan olika tema-arbeten och en massa annat.

Nu är det mindre än två månader kvar på detta skolår. Barnen får sommarlov en vecka tidigare eftersom vi åker till Turkiet i början av juni. Igår förbokade vi våra platser i planet. Perfekt att kunna göra sådant när man har ett barn som hatar överraskningar och som vill veta ALLT i god tid. Nu har vi t o m kunnat kolla i planet på nätet och Bus har kunnat se exakt hur det ser ut. Varje flygplansstol har en egen tv-skärm och där kommer man att kunna välja mellan 24 olika filmer, mängder av tv-serieavsnitt, spel och musik. Det är ju perfekt och kommer att vara till mycket stor hjälp för att få Bus att klara av resan.

Hab har varit på hembesök och det gick bra. De hade med sig ett s k kedjetäcke som Bus får låna ett tag. Tidigare har vi provat bolltäcke men de är så klumpiga och otympliga så Bus retade sig på det. Kedjetäcket är mycket smidigare och inte alls lika tungt och har dessutom bättre effekt (ligger tungt på kroppen) och ett stort plus är ju att man kan tvätta det i maskin. Bus blev mycket förtjust i kedjetäcket och troligtvis kommer vi att köpa ett sådant. Men det är dyrt (ca 3 500 kr) så jag hoppas verkligen att vi får höjt vårdbidrag nu när jag snart ska lämna in en ny ansökan. Annars tänker jag försöka söka fondmedel för den kostnaden.

Idag ska jag ägna dagen åt att rensa och sortera i röran. Precis som många andra har vi ett rum i huset där det mesta som vi inte använder hamnar. Vi kallar det för "rosa rummet" (har varit Lilla O´s rum en gång och det var i hennes rosa period...) och där finns som sagt var allt mellan himmel och jord. Jag har ännu inte kommit fram till vilken funktion det rummet ska ha för oss. Gästrum kanske men vi har ju aldrig övernattande gäster här så det känns lite onödigt. Arbetsrum är ju ett alternativ, jag har faktiskt en symaskin uppställd där inne men den har inte blivit använd ännu (alldeles för mycket saker som står i vägen). Ett annat alternativ är att göra om hela rummet till en stor walk-in-closet. Vore ju underbart att ha ett helt rum där kläderna kunde hängas upp snyggt och prydligt. Det är nog det sista alternativet som känns bäst just nu. Då skulle ju rummet verkligen komma till användning. Men innan det ens finns en chans att förverkliga den planen så måste det som sagt rensas och sorteras.

Kram till er alla!

Åh, denna väntan gör mig galen!

Tack snälla vänner för er omtanke och allt fina stöd!

Jag väntar fortfarande på besked om vad som finns i min lever. Gjorde ett ultraljud med kontrast idag och trodde röntgenläkaren kunde säga något men icke. Han hade en underläkare med sig och satt bara hummande och pekade på ultraljudsbilden på skärmen. När jag frågade om han kunde upplysa mig om vad han såg så sa han att han måste jämföra denna undersökning med den som gjordes för någon vecka sedan. Jag får helt enkelt vänta på att remissvaret kommit till kirurgen.

För övrigt har väl inte speciellt mycket hänt sedan sist. Förutom att hunden varit på rymmen, Lilla O har tävlat i friidrott, Bus har haft tandvärk och katten på något sätt tagit sig upp på garagetaket. Ungefär som vanligt alltså.

Hunden kom tillrätta men får ej längre leka med grannens pudeltjej för hon tycks kunna lura med honom på dåligheter. Vår hund som annars är världens lydigaste glömde helt bort vem som bestämmer (JAG) bara för att en snygg vit storpudel råkar komma förbi.

Lilla O slog personbästa i både 60 m och länghopp men det räckte tyvärr inte till någon medalj. Vi är ju så stolta över henne ändå men för hennes egen skull önskar vi ju såklart att hon snart få en medalj också.

Bus tandvärk startade på fredagkväll och den är en lös tand som ännu inte är tillräckligt lös för att kunna dras ut men den hamnar snett ibland och då gör det ju så jädrans ont. Bus har alltid haft jobbigt med tandlossning, han tycker det är obehagligt med lösa tänder och så är han ju rädd för blod också. Vi får se hur det blir med denna tand, kanske måste vi låta tandläkaren dra ut den.

Vår katt Zlatan är en mycket speciell personlighet. Han är kändis här på gatan, mer populär hos vissa grannar och mindre hos andra. De som gillar honom tycker att han är så rolig när han "pratar" med alla som vill lyssna. De som är mindre förtjusta i honom blir lite upprörda när han ibland lurpassar på småfåglarna här i området. Jag ogillar också att han tar fåglar ibland (speciellt när han kommit in med dem och lagt dem framför mina fötter... jo det har hänt) men han grym på att fånga möss och sorkar så det är nog bara att acceptera att det slinker med någon liten pippi ibland också. Igår hade han som sagt lyckats ta sig upp på garagetaket och där hade han ju kunnat bli kvar hela natten om inte L råkat se honom igår kväll.

Till sist måste jag bara ännu en gång konstatera att skolan inte verkar fatta mycket av hur Bus fungerar. Igår fick jag hem ett veckobrev där man kunde läsa att hans lärare ska resa bort nästa vecka och istället ska klassen ha en vikarie. Jag kände inte igen namnet på vikarien så jag frågade Bus om det var någon som han visste vem det var. Det gjorde han inte. Idag träffade jag läraren och frågade om vikarien var någon som jobbat där tidigare. Det var det inte. Jag undrade då om läraren tänkt på att informera vikarien om Bus Npf. Nej, det hade han inte tänkt på alls. Men vafaan!
Hur många gånger ska jag behöva tala om för skolan att FÖRÄNDRINGAR är skitsvåra att hantera för Bus!!! Det kan bli helt fel för honom att ha en vikarie som inte alls känner till hans problematik.

Nu blängde jag med mina svartaste ögon på läraren och sa att vikarien SKA informeras och jag blev lovad att det skulle ske. Men visst har jag väl rätt när jag tycker att det skulle skolan kunna tänka på utan att jag måste påpeka det?

Jo, en grej till måste jag berätta. Jag var till arbetsförmedlingen igår och blev jätteförvånad när jag träffade min nya handläggare. Det är nämligen samma handläggare som jag haft på f-kassan. Hon hade bytt jobb! Jag blev jätteglad för det är en mycket trevlig och kompetent person som ju dessutom känner till mina krämpor och besvär. Synd om f-kassan bara som tappar en av få bra handläggare.

Tack o hej!

Kram!

Det gör ont

Tror inte jag kan peka ut en enda del av min kropp som inte gör ont just nu. Jo förresten, näsan är helt ok. I övrigt värker det överallt. Det är fibromyalgin som lever rövare i min kropp.

Visserligen är jag van vid värk, kan inte ens komma ihåg att jag någonsin varit helt smärtfri men de senaste dagarna har varit överjävliga. Det kommer inte som någon överraskning direkt. Har levt under stark stress de senaste månaderna och förra veckan fick jag ett besked som skrämt slag på mig.

Efter alla problem med gallan har det gjorts en ultraljudsundersökning och då konstaterades gallsten. Så långt var jag förberedd. Det jag inte visste om var att samtidigt som gallan undersöktes så kollades även levern. När jag förra veckan skulle få träffa en kirurg för att besluta om att operera bort gallblåsan fick jag veta att allra först måste levern utredas ytterligare. Jag fattade inte något, dels på grund av att läkaren bröt kraftigt och dels för att jag inte hade en aning om att levern blivit undersökt överhuvudtaget.

Hur som helst så finns det något i min lever. Dr tror att det är ett s k Hemangiom, ett nystan av små små blodkärl. Helt ofarligt. Samma sak kan man ha på huden och då brukar man kalla det för smultronbett. Det som oroar mig enormt är läkarens ord: "det kan även vara något annat".

För en person med panikångestsyndrom är dessa 6 ord något som triggar igång en panikångestattack. Jag har mått fruktansvärt dåligt på grund av denna ovisshet. I och med att stressen ökat har även fibromyalgin reagerat kraftigt.

Nu väntar jag på en tid för att göra kontrast-ultraljud på levern. Jag har ringt röntgen för att höra om de fått någon remiss. Nej, det hade de inte. Jag har ringt kirurgen för att höra om remiss överhuvudtaget gått iväg. Nej, det hade den inte. Jag berättade då för sköterskan att jag lider av panikångest och mår skitdåligt av denna ovisshet. Hon sa genast att hon skulle skynda på läkarsekreteraren.

Idag ringde jag röntgen ännu en gång men de hade fortfarande inte fått någon remiss. Fick rådet att prova igen på em.

Nu finns det mycket som pekar på att det är ett Hemangiom som jag har i levern. Jag har nämligen en hel del små på huden också, på överarmarna och bröstet. De har funnits där i flera år och jag har inte brytt mig nämnvärt. Alltså är ju sannorlikheten stor att jag även har sådan på fler ställen i kroppen. Enligt dr är det väldigt många människor som har detta och de vet helt enkelt inte om det eftersom ingen undersökning varit aktuell.

Mina mörkaste funderingar kring vad som finns i levern tror jag ni alla förstår. De tankarna kommer och sköljer över mig som iskallt vatten som får mig att tappa andan.

Tills jag fått besked övar jag på att andas i kvadrat. Vet ni vad det är? Jo, man tar ett djupt andetag under 3-4 sekunder, håller inne luften lika länge och sedan ska även utandningen pågå i lika lång tid. Fick det som tips av min psykolog och tänka sig, det funkar! Väldigt mycket hänger nämligen ihop med andningen. Är väl inget nytt tänker de flesta. Andas man inte så dör man. Ja, det är sant. Men visste ni att man kan gå omkring och hyperventilera utan att veta om det? Och hur mår man om man hyperventilerar? Jo, då framkallar man samma symptom som vid panikångest. Alltså ta kontroll över andningen och andas i kvadrat!

Kram!

Nu är jag tillbaka!

Det blev ett par veckors vila från bloggen. Det behövdes eftersom allt som hänt det senaste halvåret kom ikapp och slog undan benen på mig. De senaste veckorna har jag känt mig trött och deppig. Kan tyvärr inte påstå att jag är mindre trött eller för den delen mindre deppig men jag gör ändå ett försök att skriva igen.

Det har varit många möten med Hab och Bup. Bus är inte speciellt förtjust i allt som är på gång, bland annat ska vi med hjälp av bildscheman planera hela kommande veckan varje söndag. På mötet med Hab sa han att han skulle ställa upp på detta men sedan när vi satt i bilen på väg hem sa han att han skiter fullständigt i någon sådan planering.*suck*

I skolan har de jobbat mycket med geografi och idag är det prov på Europas länder och huvudstäder. Geografi är jättesvårt för Bus. Han har väldigt dålig koll och totalt ointresse. I morse pekade jag på en ö på kartan och frågade vilket land det var. Han svarade: "Eftersom det är en ö så måste det vara Polen". Jag förklarade att Polen inte är en ö men då protesterade han vilt och sa att hans klasskompis S har varit i Polen och dit åkte hon båt, alltså måste det vara en ö. I själva verket var Irland landet jag frågade efter. Bus ryckte på axlarna och tyckte att det inte spelar någon roll om man kan sånt eller ej. När vi frågade vilken världsdel man kommer till om man fortsätter söderut från Europa svarade han Nordamerika.

Nästa vecka är det sportlov och vi får äntligen ett uppehåll från skolarbete. I morgon kväll har Bus och Lilla O varsin kompis här som ska få sova över. Det är första gången det händer. Ska bli mycket intressant att se hur det fungerar.

Resten av sportlovet är ännu inte planerat förutom måndag då vi åker till Bollnäs för att hämta våra pass. Lilla O har önskat skridskoåkning och det ska vi försöka ordna.

Solen skiner och det finns hopp om våren!

Kram!

Paus

Just nu finns varken ork eller tid till att blogga. Jag tar en liten paus och hämtar kraft.

Kram!

Att bada eller inte bada....

Först och främst vill jag tacka för alla fina kommentarer till mitt förra inlägg. Gallan håller sig ännu inte riktigt på sin kant, det molar och värker men det är inte akut på samma sätt som i söndags.

På grund av att jag inte är riktigt återställd ville jag skippa familjen badhusbesök igår. Vi brukar ju åka dit på onsdagskvällar men det kändes inte lockande igår. Någonstans hade Bus missuppfattat detta så han kom glatt nerskuttandes till middagen och kvittrade om att det skulle bli så roligt att åka till badhuset.

Försökte ännu en gång få honom att förstå att vi inte tänkte åka dit eftersom jag inte var så pigg men det gick ju inte. "Det är onsdag och vi badar alltid på onsdagar!!! Jo, men denna onsdag går det inte. Men lyssna, det är ju onsdag och vi badar alltid på onsdagar!!!".

Så gick diskussionen och som vanligt vann Bus och vi skyndade oss att äta upp maten för att komma iväg till badhuset. Bus fick efter en stunds letande fram sina badbyxor och skuttade runt för att göra allt annat än att packa ner dem i badväskan. Så småningom hade han ändå fått ner dem i väskan och började då leta efter nästa, för honom, mest viktiga sak att ha med sig till badhuset. Sitt cyklop. Det har blivit superviktigt för honom att ha cyklopet med sig varje gång han ska bada. Han är ju som en fisk i vattnet och innan han fick cyklopet i somras gick det hur bra som helst att bada utan det men nu kan han inte ens tänka sig att doppa tårna i vattnet utan cyklopet.

Eftersom det inte fanns ett spår av något cyklop här hemma gissade jag på att han glömt det på badhuset när han var där förra veckan med klassen. Och utan cyklop kan han som sagt inte bada. Inte ens om det är onsdag. Han suckade djupt och konstaterade att han skulle få ha en tråkig kväll hemma istället. Spelade ingen roll att vi sa att vi kunde försöka bada ändå. Han vägrade.

Alltså måste vi köpa ett nytt cyklop åt honom för snart är det väl onsdag igen.

Med plingplongtaxi till plåsterhuset

Söndag kväll och vi hade ätit en underbart god torskröra till middag. Efter maten skulle jag klippa håret på Bus och jag hann väl snagga honom till hälften då den alltför välbekanta magsmärtan slog till med våldsam kraft. Gallstensanfall.

Klippningen gick ju inte att avsluta, jag kunde knappt stå på benen, så Bus såg minst sagt lustig ut i håret med det kunde ju inte hjälpas. Snart krälade jag runt i soffan, kunde varken sitta eller ligga. Gick dubbelvikt in till toaletten för att hämta en hink, kände att en kräkning inte var långt borta. På vägen tillbaka till soffan vändes plötsligt hela världen upp och ner och hade jag tagit ett steg till skulle jag definitivt ha svimmat. Sjönk ner på golvet, satt hängandes över hinken och ansiktet blev genomvått av svett.

Barnen ropade oroligt och L försökte lugna dem. Själv orkade jag knappt svara på barnens oroliga frågor. Smärtan var fruktansvärd och jag kämpade för att hålla mig vid medvetande. Tänkte ett tag att jag skulle låta medvetslösheten ta över bara för att slippa smärtan men någonstans sa mitt förnuft att det skulle skrämma livet ur mina barn.

Tog mig krypandes till soffan och kunde äntligen ligga med vågade inte röra mig minsta lilla. Hade tagit en supp Voltaren så snart smärtorna började men den smärtlindringen hjälpte inte. Jag bad L ringa sjukvårdsupplysningen men där var det telefonkö så då återstod 112. Vi hade tur, en ambulans fanns i stan och kom hem till oss inom kort. Vi bor i en liten stad utan akutmottagning, endast en jourmottagning som stänger redan kl 18 på helger. Eftersom jag så väl kände igen smärtorna som gallstensanfall var min enda önskan att bli smärtlindrad. Jag hade hoppats att ambulanspersonalen hade kunnat ge mig en spruta men det visade sig att de endast hade tillgång till morfin och det kunde förvärra just gallsmärtor.

Närmaste akutmottagning ligger i Hudiksvall ca 6 mil bort. Där hade de intagstopp på kirurgpatienter just denna kväll. Ambulansen hänvisades till Gävle, 8 mil söderut. På darriga ben och med stöd från sjuksköterskan tog jag mig ut till ambulansen och vi åkte till Gävle sjukhus.

När vi kommit fram tog det inte lång stund förrän jag träffat en läkare och fått en spruta med smärtlindring. Efter 45 minuter var jag i stort sett smärtfri och fick klartecken på att åka hem. Jag frågade läkaren om jag fick ta en sjukresetaxi och då undrade han om det inte gick någon buss eller ett tåg hem. Jag hade kommit dit i ambulans och visserligen mådde jag bättre men inte sjutton kunde jag ta mig hem med hjälp av buss eller tåg. Jag var ju darrig och klen och en aning snurrig i skallen efter sprutan. Kände hur jag började ilskna till och det såg nog den unge doktorn för han sa att sjuksköterskan fick avgöra. Strax efteråt kom sköterskan in och sa att det var ju självklart att jag fick en taxi.

Klockan var närmare midnatt när jag kom hem igen. Både Bus och Lilla O var fortfarande vakna, de hade blivit ordentligt uppskrämda av allt som hänt. Jag var dödstrött och drömde mardrömmar hela natten. Idag har jag fortfarande lite känningar men det hålls under kontroll med Voltaren.

Nu önskar jag bara att det blir operation snart så gallblåsan får plockas bort. Så här mycket dramatik orkar jag inte med...

Kram!

Dr Ingrid

Tack alla snälla fina bloggläsare för era kommentarer! Ni är underbara!

Idag har jag och Bus varit till Bup för läkarbesök. Vi skulle träffa dr Ingrid för första gången. Hon visade sig vara en helt underbar läkare och jag hoppas verkligen hon beslutar sig för att fortsätta jobba här. En varm, lugn kvinna som visade stort intresse för Bus.

Hon blev mycket förvånad när hon fick veta att Bus aldrig haft någon egen resurs eller assistent i skolan och ändå har han fått godkänt i alla ämnen. Vi har ju länge önskat att han skulle få extra stöd i skolan men skolledningen har hela tiden sagt att Bus varit för smart för att behöva assistent. Inte har det hjälpt att vi påtalat att med hans diagnoser kan skolan vara jättejobbig trots att han är smart. Det har liksom inte med intelligensen att göra.

Nu hoppas vi och Bup att nya diagnosen Asperger ska få upp ögonen på skolan och inse att Bus är en elev som behöver stöd och hjälp. Dr Ingrids teori är att Bus utbrott på eftermiddagarna efter skolan helt enkelt har sin grund i att skolan tar all hans energi eftersom han måste klara allt på egen hand där. Jag tror hon har rätt. Om vi får ordning på skolan så kanske han har lättare att hålla ihop här hemma också.

Ikväll ska det pluggas geografi. Bus har prov i morgon och landet denna vecka är Spanien. Läraren skickar hem ett antal dåligt kopierade papper och det är nära på omöjligt för Bus att förstå vad som är viktigt och mindre viktigt av all fakta. Han har mycket svårt för att själv plocka ut de viktiga delarna av en sådan text så det hjälper jag honom med. Geografi är väl det ämne som visat sig svårast för Bus (förutom träslöjden då) just eftersom det blir så enormt mycket fakta och han inte kan sortera bort det oviktiga.

Här har det varit snöstorm hela dagen och jag fick nyss höra att Bus bästis farfar försökt skotta bort snön från altantaket då det brast under honom och nu ligger han på sjukhus med bl a hjärnskakning och krossad axel. Var alltså försikiga där ute när ni snöröjer, det kan sluta illa annars.

Kram!

Detaljer

Som tidigare utlovat tänker jag ägna största delen av detta inlägg till inredning. Det är ett av mina största intressen, jag tycker helt enkelt om att omge mig med vackra ting. På bilderna ovan ser ni detaljer från mitt kök. Ber om ursäkt för dålig bildkvalité men jag har fotat med mobilen och vinklarna var väl inte de bästa.

Jag blandar gammalt och nytt. Stora favoriten är ju att fynda på loppis men kan även hitta guldkorn i små fina butiker. Jag vill att inredning ska vara personlig, saker ska vara valda med omtanke och betyda något för mig.

I köket har jag en vit gammal byrå och på den en samling turkosa flaskor och en lykta i samma färg. Ett par hyllor har jag fyndat på loppis och målat om. En gammal knopphängare fick jag från mamma och där passar det bra att hänga vackra små dekorationer. Tavlan har min pappa målat, jag har flera av hans målningar här hemma. Det runda pelarbordet hittade jag på en loppis, betsad i den fulaste gula färg. Efter lite vit färg blev det riktigt fint och passar betydligt bättre in här hemma.

Inredningsintresset är väl så långt ifrån bokstavslandet man kan komma. Det är viktigt för mig att ha ett intresse där jag kan drömma mig bort en stund.

På tal om bokstavslandet så har vi nu ytterligare ett par bokstäver att lägga till. Idag har vi varit på återgivningssamtal på Hab eftersom Bus utredning är klar. Det blev en Asperger diagnos. Nu känns det som om alla pusselbitarna fallit på plats. Jag känner en enorm trötthet just nu men jag är inte ledsen. Enbart lättad. Vi har ju länge förstått att Bus inte "bara" har Adhd och Tourettes, det har varit så tydligt för oss att det varit något mer. För att han ska ha rätten till den hjälp han behöver från skola och sjukvård så behövs en Asperger diagnos. Nu har han det. Väldigt många års kamp är över. Nu ser vi framåt!

Stor kram till er alla!

Rättegång

Jag har varit förkyld och hängig sedan i söndags. Inte orkat göra något annat än att kolla på tv. Idag laddade jag med alvedon och ignorerade febersvettningarna och begav mig till tingsrätten. Där var det rättegång och min systerson A var målsägande. A som blev mycket illa behandlad av tre klasskamrater i slutet av förra terminen.

Rättegången gick bra, de åtalade erkände och det behövdes bara korta förhör. Jag tyckte synd om A som skulle berätta för rätten hur han upplevde händelsen i skolan och hur han har blivit behandlad tidigare under hösten. Han har fått utstå slag i princip varje dag under hela hösten.

En av de åtalade killarna satt under hela rättegången och smaskade med sitt tuggummi, blåste bubblor, spände musklerna, stretchade nacken och gäspade demonstrativt. En annan satt mest och tittade ner i bordet och den tredje såg mycket ångerfull ut. De två sistnämnda var vettiga nog att hålla med om att det var mobbing det handlade om. Den kaxige killen vägrade likställa detta med mobbing, för honom hade det varit en kul grej. Han hade inte ens sina föräldrar med på rättegången och för mig är det uppenbart att de skiter vad han gör med sitt liv.

Rätten dömde helt efter åklagarens linje, det blev böter för killarna och de ska även betala skadestånd till A. Rättens ordförande avslutade med att lyfta ett varningens finger åt de åtalade killarna och sa: "Det här gör ni inte om för då kommer ni snart att sitta här igen!"

Skönt att detta är över. Hoppas A kan få en bra skolgång under sina år på gymnasiet. Och hoppas han förstår att han gjorde rätt, killarna gjorde fel.

I nästa inlägg blir det förhoppningsvis lite inredning (Snacka om tvära kast! ;-)).
Ska försöka fota lite här hemma men idag är det snöstorm och inte mycket till ljus så fotografering är bara att glömma.

Ha det så bra kära vänner!

Kram!

Fredag!

Så var det då äntligen fredag. Efter en vecka med en hel del händelser, både bra och dåliga, är det väldigt skönt att få känna sig avslappnad.

Fönstret är lagat. Glasmästaren kom hem i tisdags, plockade med sig hela altandörren och efter några timmar kom han tillbaka med nya rutor imonterade. Som ett litet extra tack överraskades glasmästaren av ett takras. Vi stod och pratade och plötsligt rasade massor av snö från taket och hamnade i huvudet på den stackars killen. Jag nära på skrattade ihjäl mig. Han var inte lika road men höll med om att det nog såg rätt så roligt ut.:)

Har även varit på utvecklingssamtal med Lilla O´s lärare. Fick veta att min dotter är superbegåvad och att hon i princip redan nått målen för årskurs 2 trots att hon bara går i 1:an. Nu har fröken bestämt att Lilla O ska få lite mer utmaningar att jobba med så att hon inte tröttnar pga att det är för enkla uppgifter.

Själv har jag påbörjat terapin hos min psykolog. Ni kanske kommer ihåg när jag berättade om första gången jag träffade honom, då tyckte jag att han såg ut som en
16-åring och jag retade mig enormt på att han efter allt jag sa svarade "Gott". Nåja, han ser fortfarande ut som en 16-åring men jag måste erkänna att han bättrat sig sedan sist. Har bestämt mig för att inte byta ut honom ännu.

Vi har även hunnit med ett besök på badhuset. Inte helt utan problem, Bus är inte så lätt att få med på någonting överhuvudtaget trots att han verkligen älskar att bada. Nu var vi ordentligt osams innan vi kom iväg men när vi väl var där så ville han som vanligt aldrig sluta bada.

I helgen blir det friidrott hela lördagen för Pappa L och Lilla O. På söndag lämnar vi barnen hos mormor och tar med oss farmor till Ikea eftersom hon behöver köpa lite nya möbler inför hennes flytt.

Här hemma ska nya gardiner upp idag. Fick hem nya fina äppelgröna ryamattan igår och nu ska det bli vårfint även i fönstren hade jag tänkt.

Hoppas ni får en härlig helg!

Kram!

Spark med stor stövel

Så var det då dags att äta middag och den bestod av sprödbakad fisk och potatismos med remouladsås. Potatismosen var hemlagad och det är en ovanlighet i detta hus där pulvermos oftast setts som räddaren i nöden. Nu ville jag göra ett försöka att få Bus och Lilla O att tycka det är gott med potatismos och tänkte att jag fick väl anstränga mig lite och göra den mer ätbar än pulvervarianten.

Tji fick jag! Visserligen blev Lilla O mycket förtjust, hon t o m hjälpte mig laga maten men hennes bror var inte alls imponerad. Han protesterade högljutt och vräkte omkull stolar i köket. Tog på sig Pappa L´s gummistövlar och trampade omkring och letade nycklarna till förrådet där vi har frysen. Minipizza skulle han ha. Jag som verkligen börjar lessna på hans ovilja att äta annat än minipizzor till middag hade gömt nycklarna i tryggt förvar i min byxficka. Big misstake!

När jag vänt ryggen till för att lägga upp Bus mat på tallriken hörde jag ett ljud som jag allt för väl kände igen och det var ljudet av krossat glas. Inte något litet vattenglas eller tavelglas som han tidigare kastat sönder. Nej, det gick inte att ta miste på att denna gång hade Prins Bus lyckats rejält.

Från inte mindre än 7 meters håll hade ungen sparkat iväg en av Pappa L´s stövlar och den flög i en perfekt båge från vardagsrummet till genom köket och slutligen in i fönstret till altandörren. Båda rutorna gick sönder och stöveln lämnade ett stort hål efter sig.

De följande 5 sekunderna skrek både jag, Bus och Lilla O. Av rädsla och ilska. Sedan tog ett stort kliv över glasskrävorna och kramade Bus hårt. Fattar jag ju att det inte alls var hans mening att krossa rutan. Han var arg och hann inte tänka. Det är ju adhd i ett nötskal.

Nu sitter jag här och det börjar bli en aning kyligt här inne. Ett stort hål i fönstret släpper in rätt mycket kall luft kan jag säga. L och Lilla O har åkt till friidrottsträningen och morfar är här för att täcka för den trasiga rutan med en träskiva. I morgon ringer vi till glasmästaren och hoppas på att försäkringen täcker detta.

När Pappa L kom hem från jobbet och fick se förödelsen sa han till Bus: "Det var ju nästan synd att du slutade med fotbollen..."

Jag kan inte annat än att hålla med. Pricksäker som få med spark med stor stövel. Vad skulle han då inte kunna göra med en boll? ;)

Kram!

Förnyelse

Nytt år och dags för lite förnyelse tycker jag. Bloggen får sig en liten make-over och detsamma gäller för huset och kanske till och med mig själv. Huset ska äntligen få ett fint badrum och övriga projekt som väntar är:

*Måla träpaneltaket i sovrummet.

*Tapetsera Lilla O´s rum och förvandla det till en Indisk dröm.

*Tapetsera arbetsrummet och inreda det till att vara både praktiskt och fint.

*Fixa tvättstugan genom att på billigaste sätt få den att se lyxig och inbjudande ut.

*Måla alla möbler som jag fyndat och som kommer att bli underbara med lite färg.

Listan skulle kunna göras hur lång som helst egentligen men det gäller nog att bara nämna fem projekt åt gången för annars har jag en man som garanterat går i baklås. Med mig som arbetsledare kan livet vara ganska hårt. ;-)

Bus har varit på sin sista testomgång på Hab. Psykologen påpekar gång på gång hur intelligent han är och det märks att Bus favorit litteratur alltid varit faktaböcker. Men när hon frågade honom om han visste vem Ludvig von Beethoven var så sa han först att det var en kille som höll på med musik. Psykologen nickade uppmuntrande och undrade om han ville säga något mer om denna musiker. Då sa Bus att den där Beethoven hade något med rock eller blues att göra. :-) Nåja, man kan ju inte kunna allt. Det är väl inte direkt faktaböcker om musik han läst genom åren.

Vi har varit på farfars begravning och den var så vacker och blev för oss ett riktigt fint minne. Det kom väldigt mycket folk, farfar har nämligen jobbat som militär och det var många gamla arbetskamrater som ville ta ett sista farväl. Vid kaffet efteråt bjöds vi på flera riktigt roliga anekdoter om farfar från den tiden när han fortfarande jobbade. Kändes bra att det blev en varm och trevlig minnesstund.

Ikväll väntar kalas hos min syster som fyllde 42 för några dagar sedan. Ni kanske kommer ihåg att jag skrev om hennes son som blivit misshandlad på skolan? Nu har detta gått till åtal och rättegången blir i slutet av januari. Då tänker minsann moster också se till att vara där för att ge det stöd som behövs. Vår tidining har skrivit artiklar två dagar i rad om händelsen och nyhetschefen skrev till och med om att han själv varit en mobbare i skolan. Något som han såklart skäms väldigt mycket för idag.

Nej, nu ska här fortsättas att planera badrummet. Badkar (massage), toastol och handfat är redan införskaffat. Nu återstår att välja hur väggarna ska se ut. Har hittat en laminatskiva som ser ut som kakel och som kan fästas utanpå våtväggen. Hur smidigt som helst. Det borde ju inte trötta ut mannen allt för mycket så då orkar han nog med några andra projekt på min lista också!

Trevlig helg!